Stopptidsseger mot Burton, men tåget har redan gått
Portsmouth vann en otroligt trist och långsam match mot Burton som vägrade bjuda till. Det var en skön revansch efter förlusten i Plymouth, men avståndet till playoff är väldigt långt nu.
Plymouth 3 - 1 Pompey
Plymouth (3-4-1-2): Burton; Lonwijk, Wilson, Gillesphey; Edwards (k) (Bolton 88), Randell (Matete 49), Butcher, Miller (Mumba 66); Wright (Azaz 66); Cosgrove, Hardie
Mål: Cosgrove 24, Azaz 70, Hardie 90+5
Gula kort: Butcher, Matete
Övriga avbytare: Parkes, Mayor, Waine
Pompey (4-3-3): Oluwayemi; Bernard, Raggett, Towler, Ogilvie (Hume 85); Tunnicliffe (Hackett 68), Pack (k), Morrell (Pigott 85); Dale (Lane 68), Bishop, Jacobs (Scarlett 61)
Mål: Hackett 79
Gula kort: Raggett, Bishop
Övriga avbytare: Steward, Thompson
Domare: Simon Mather
Publik: 16734 (1599 Pompey-fans)
För mig som inte såg matchen är det svårt att reda ut om det var bra, dåligt, eller något annat. Någon twittrade en fråga om hur vi kunde ligga under i slutet av första halvlek. Några skrev att vi blev utklassade. John Mousinho menade att Pompey var spelmässigt något bättre i första för att sedan vara klart sämre under första halvan av andra halvlek. Plymouths fans konstaterade att det var det sämsta Pompey de sett, men det är lätt att vara dryg när man ligger i topp 26 poäng före en före detta rival.
Matt Macey, som gjort en dålig säsong i ett väldigt dåligt Plymouth för några år sedan och därför är totalkass i deras ögon, hade blivit sjuk och ersattes av Josh Oluwayemi. Plymouth hade också en målvaktskris, men bekymrade sig inte så mycket om det och passade på att vila halva laget. Ändå en stark startelva och det var mycket Plymouth från start. När Portsmouth hade vädrat stormen och börjat ta över kom 1-0. Ett lamt skott ändrade riktning på Di’Shon Bernard och Oluwayemi kunde inte annat än att styra bollen rakt i gapet på Sam Cosgrove. Två hemmaspelare var hetast på returen. Portsmouths bästa chans så långt var ett halvt friläge för Joe Morrell som inte riktigt kunde lyfta bollen över Callum Burton. Returen skickade han in framför mål precis utom räckhåll för Colby Bishop.
Andra halvlek inleddes med flera chanser för Plymouth, varav de allra flesta efter en svag passning från Sean Raggett eller något annat slarvigt misstag. Oluwayemi gjorde två-tre riktigt vassa räddningar men var också nära att göra självmål när han sliceade en passning från Raggett till hörna. 2-0 var en gåva från Raggett som såg ut att kunna bryta varpå han trasslade in sina långa ben i något osynligt och Finn Azaz kunde enkelt rinna igenom och göra mål.
Nu vaknade Portsmouth till och började trycka på framåt. Det kom också en reducering så småningom sedan Dane Scarlett fixat en hörna. Paddy Lanes hittade Connor Ogilvie som nickade fram till Bishop som i sin tur styrde bollen vidare till Reeco Hackett. Hackett drog till på volley till 2-1 och nu levde matchen på riktigt.
Scarlett tog sedan tag i bollen på egen planhalva och överstegade sig mellan två motståndare som krockade med varandra. En passning ut till Lane vore optimalt för en fin målchans, men han dribblade sig istället in i trångmål och chansen rann ut i sanden. Ett sista läge kom på tilläggstid när Lane sköt ett hårt skott i straffområdet via en försvarare till hörna.
Hörnan ledde till en trasslig situation som Plymouth redde ut och kontrade på. Plötsligt stannade Marlon Pack upp och Ryan Hardie kunde rinna igenom bakom hans rygg. Oluwayemi kom inte ut och Hardie kunde lyfta in 3-1. Pack skällde på sin målvakt och Hackett skällde på Pack. Det var lika mycket Packs fel som målvaktens, men det var pinsamt agerande av kaptenen. Hade han hört ett rop? Vi lär inte få veta.
Plymouth vann trots att de vilade flera spelare. Låt oss stanna upp här och tänka lite. De vilade spelare mot Pompey. Smaka på den. Det har hänt mycket sedan lagens möte i höstas. Då hängde Plymouth på repen vid 1-0, men bjöds in via ett oturligt självmål och vände innan det blev traditionsenligt 2-2. Inget 2-2 denna gång och det är passande nu när klubbarna rusar åt olika håll. Plymouth till the Championship, Pompey till en säsong till i League 1.
Pompey 1 - 0 Burton
Pompey (4-2-3-1): Oluwayemi; Rafferty, Raggett (k), Towler, Ogilvie; Morrell, Thompson (Tunnicliffe 73); Dale (Pigott 86, Lane (Jacobs 73), Hackett (Scarlett 73); Bishop
Mål: Scarlett 90+2
Övriga avbytare: Steward, Freeman, Hume
Burton (3-4-1-2): MacGillivray; Brayford (k), Hughes, Moon; Hamer, Shaughnessy (Carayol 82), Oshilaja, Ashworth; Powell (Lavelle 86); Taylor, Walker (Winnall 71)
Gula kort: Ashworth, Dale, Oshilaja, Hughes
Övriga avbytare: Kean, McCann, Wakelin, Kirk
Domare: Tim Robinson
Publik: 16434 (103 gästande)
Efter att ha spelat mot seriens bästa lag var det dags för ett av de sämsta. Burton hade förvisso vunnit fem av sina sju senaste, men det är inte genom att spela bra fotboll. Verkligen tvärtom. När Portsmouths startelva tillkännagavs blev jag nervös. Positivt var förstås att Joe Rafferty var tillbaka efter fem månaders skada, men det fanns ingen Pack, ingen Macey och ingen Bernard. Ronan Curtis var inte redo för comeback och Zak Swanson hade åkt på ett bakslag. Mittfältstrion Pack, Tom Lowery och Jay Mingi hade gått in i vilket lag som helst i den här serien, men ingen av dem kunde vara med. Mot fysiska Burton som gärna håller bollen i luften var detta ett ganska litet hemmalag.
Litet men kvickt? Nej.
Man får väl ändå ge Portsmouth det att man faktiskt försökte i en match som hela tiden saktades ned. Domaren skötte det bra för det mesta, men maskandet kunde han inte göra mycket åt. Redan i minut elva hade ex-Pompey-keepern Craig MacGillivray börjat ta lång tid på sig med sina insparkar.
Det hände inte så mycket framför Burtons mål heller. Många halvchanser efter inlägg och ett och annat gult kort. Burton var istället ytterst nära att få utdelning på ett långt inkast som fick studsa i straffområdet innan Joe Powell klämde till, men Oluwayemi svarade med en benparad.
Andra halvlek inleddes med att Josh Walker sprang sig fri utan att kunna överlista Oluwayemi från snäv vinkel. Det var det sista Burton skapade. Anfallsspelet bestod av långa rensningar utom räckhåll för någon medspelare. Bäst spelade man när man fick felträff och rensningen gick rakt upp för då kunde man vinna en luftduell och flera sådana i följd ledde ibland till att man etablerade ett anfall.
Portsmouths första riktigt vassa chans fick Bishop som sköt över från tio meter på Hacketts låga inspel. Sedan var Deji Oshilaja mycket glad över att få vara kvar på planen efter att han kommit sent in med sulan i duell med Morrell. Eftersom han såg ut att ha skadat sig själv blev han kanske skonad, men domaren kan ha missat vad som hände. VAR-granskning hade nog gett ett direkt rött kort för den redan varnade mittfältaren.
Matchen spelades långsamt och inte ens klockan rörde på sig i någon vidare takt. Hela tiden gott om tid att göra mål, men så hopplösa försök. Det var ideliga tröjtorkningar av bollen för långa inkast, korta inkast, och framförallt långsamma inkast. Någon handduk fanns inte eftersom Pack inte var med och det var ju en handduk som låg bakom Barnsleys sena kvitteringsmål i förra hemmamatchen.
Owen Dale sköt två meter över från nära håll och jag undrade hur det var möjligt. Mousinho satte in Michael Jacobs, Ryan Tunnicliffe och Scarlett. Bra spelare att sätta in där främst de två sistnämnda tillför fart, men ingen av dem är i någon vidare form även om Scarlett visade tendenser sist. Bishop fick nästa chans och hans nick på Raffertys inlägg var inte någon miss. Jag var säker på att bollen var inne när MacGillivray gjorde en av karriärens bästa räddningar.
Så kastades tärningen för sista gången. In med Joe Pigott i matchminut 85. Vad ska han kunna uträtta på den tiden? Ganska snart hade han hittat Tunnicliffe i djupet vars låga inlägg mästerligt styrdes undan av John Brayford med sin fåniga mustasch. Han rensade inte med mustaschen, men det måste påpekas att den fanns där och då får man passa på att nämna det när spelaren omnämns.
Skulle det verkligen sluta 0-0? Rättvist för Portsmouth avslutade så dåligt, men det går inte att hävda att Burtons sätt att spela förtjänar en poäng. Och det var en poäng som de inte skulle få för i den 92:a minuten dribblade sig Ogilvie till ett inlägg, Pigott nickade ner och Scarlett dunkade in 1-0 på volley från nära håll och han såg verkligen lättad ut. Första målet sedan september i ligaspelet och en formkurva som äntligen pekar uppåt igen.
Men det är jättelångt till sjätteplatsen och tolv poäng går inte att hämta in för Portsmouth. Jag tror man kommer avsluta starkt och landa på runt 75 poäng, men det är svårt att se att något av lagen däruppe skrapar ihop en lägre summa. Nästa år.
