Sunderland 2 - 1 Portsmouth
Den tänkta toppmatchen blev något av en besvikelse då väldigt lite hände framför målen. Sunderland tog vara på sina två chanser medan Portsmouth skapade för lite sett till den kontroll man hade över matchen. Det fanns lägen, men när matchen var slut hade man bara lyckats få till ett slumpartat mål och inte testat målvakten tillräckligt i övrigt.
Två tänkta topplag, två av seriens största klubbar, två urstarka elvor och två starka bänkar. Kunde de leverera en bra match? Nej. Tydligen är det för tidigt för båda lagen. Linjer finns där, men när allt kom till kritan var det Sunderlands förmåga att göra mål på de två enda bra sakerna de gjorde offensivt på hela matchen. Portsmouth gjorde mycket rätt på två tredjedelar av planen, men i den offensiva änden lyckades man inte och i den defensiva bjöd man på ett mål.
Kenny Jacketts enda ändring var att återintroducera John Marquis som nia. Ellis Harrison hade gjort sina två mål i ligacupen men inte riktigt kommit loss mot Tranmere och det räcker för att en av seriens absolut bästa anfallare ska få starta istället. Portsmouth hade en stark bänk med bland annat Brett Pitman, Ross McCrorie och Gareth Evans, förutom nämnde Harrison. Skapliga anfallare befann sig på Sunderlands bänk, då varken Will Grigg eller Charlie Wyke fick plats från start eftersom Marc McNulty är bättre.
Jag nämnde i införrapporten att Portsmouth antagligen skulle få problem på högerkanten. Anton Walkes kan göra sina Glenn Hysén-brytningar, men kan också vara en väldigt medioker högerback. Aiden McGeady å andra sidan är förmodligen seriens bästa ytter. Portsmouths främsta hopp låg antagligen i att ta kontroll över mittfältet och det lyckades man med den nyfunna trion Tom Naylor, Ben Close och Andy Cannon. Det var mycket grått i inledningen och varför det inte var blått, vitt och rött är en väldigt bra fråga. Close fräste iväg ett skott från distans som för ovanlighetens skull missade.
Det var ett gäng halvchanser och allt som oftast var Jon McLaughlin i vägen med fin läsning av spelet, men inläggen saknade också den där skärpan som behövs. När Portsmouth väl tog ledningen var det rättvist, om än tursamt. Marcus Harness sökte väggspel med Marquis men fick bollen tillbaka av en försvarare istället och bröt loss, tappade kontrollen över bollen som hamnade hos Marquis. Marquis provade en gång med vänstern och fick kvartsträff och inte blev det bättre när han provade med högern, men plötsligt kunde Harness klämma till med ett lågt skott i bortre hörnet. Vi kan sammanfatta situationen med att Portsmouth anföll för dåligt för att förtjäna att göra mål, men att Sunderlands otroligt virriga försvarsspel motiverade ett insläppt mål.
Tacka inte, bjud igen, tänkte Portsmouth och fem minuter senare var det kvitterat. Lee Brown och Christian Burgess missförstod varandra eller så tänkte inte den förstnämnde alls. Det blev en hörna som Grant Leadbitter slog utåtskruvat till Josh Willis som med kraft skallade in 1-1 vid bortre stolpen. Sätt en spelare där för sjutton, är lätt att säga i efterhand. Målet tände hemmalaget som nu spelade jämnt med sina gäster för en stund. Inget av lagen förmådde dock att skapa målchanser av egen kraft.
Sunderland tog ledningen efter att en hög chansboll hittat ut till McNulty. Skotten sökte McGeady med en passning som Walkes försökte bryta. Han lyckades dock inte bättre än att träffa McGeady med bollen så att den studsade tacksamt ner mot kortlinjen. Därifrån var det enkelt för yttern att sätta ett lågt inlägg på foten på Chris Maguire och därmed var det 2-1. Detta var Sunderlands andra och sista målchans i matchen.
Andra halvlek handlade mest om ett hemmalag som inte förmådde anfalla. Portsmouth kontrollerade det mesta utan att skapa tillräckligt med chanser. Marquis fick ett halvt friläge som han säkert förvaltar när han är i form, men efter att ha siktat in sig hade bollen rullat någon decimeter längre än han tänkt sig och istället för ett vristskott mot mål blev det en halvträff med fotens utsida. Var det en sådan där dag?
Ja, när inlägg efter inlägg antingen var för högt, för lågt eller för väl riktat mot McLaughlins famn kändes det så. Ett bra exempel kommer från en fin kombination som slutade med att Brown bara hade att slå in bollen framför mål och utom räckhåll för målvakten, men istället satte ett mellanting mellan skott och inlägg i skopan på honom.
Sunderland hade två utflykter mot offensivt straffområde som var ganska ofarliga, men kunde eventuellt fått en straff när Luke O'Nien försökte ta vara på Naylors misslyckade nedtagning. Efter tre repriser kunde jag inte avgöra om Naylor gjorde något fel i situationen och om det var så att O'Nien föll för att han redan var ur balans eller ej, men kommer ihåg att Bristol Rovers fick en sådan straff på Fratton Park. Det blev inte någon straff och inte heller blev det det när Maguire sedan gick omkull i straffområdet, men vilken normal domare som helst vet ju att hans dobbar blir extra korta ju närmare målet han kommer.
Harrison och Evans kom in och så småningom också McCrorie, och då oväntat som högerback. McCrories första aktion var att frispela Marquis på högerkanten som med en smart passning snett inåt bakåt hittade Evans. Skottet, som såg ut att gå in, täcktes dock av Alim Ozturk några meter framför mållinjen. McCrorie låg också bakom nästa chans med ett farligt inlägg som Leadbitter styrde mot eget mål, men en fin räddning av McLaughlin fixade tre poäng till Sunderland.
Vi kan summera matchen med att säga att Sunderland tog vara på chanserna som kom för att göra två mål och gjorde det bra medan Portsmouth kunde kontrollera matchen utan att ha skärpan som krävs för att kunna vinna. Det var inte rättvist med hemmaseger om man ser till spel och chanser, men samtidigt kan vi inte säga att det var givet att spelet och chanserna skulle motivera en poäng eller tre till bortalaget. Det finns nog fler positiva signaler än negativa och jag kan säga att Portsmouth efter tre matcher, varav två på bortaplan, har inlett bättre än förra säsongen när man startade med fyra raka segrar och föll först i tolfte matchen. Nu har man trots allt varit något bättre eller klart bättre än motståndet i samtliga tre matcher och förra säsongen tyckte vi ju att premiärsegern mot Luton var väldigt tursam samt att laget sedan var effektivt mot Blackpool innan anfallsspelet lossnade mot Oxford.
Nu är det ju inte direkt några lätta matcher som väntar. Imorgon är det Coventry på hemmaplan och det är alltid ett tufft motstånd. Coventry har sju poäng och 3-0 i målskillnad, men jag tror att de får väldigt svårt att hålla nollan på Fratton Park. Därefter är det spelfritt i helgen då Rotherham-matchen flyttats varpå QPR väntar på bortaplan i ligacupen innan det blir resa till Blackpool sista lördagen i augusti.
Svåra matcher eller ej, jag är fullständigt övertygad om att det här laget kommer att komma igång. Shrewsbury skapade inte en enda vettig målchans, men satte ett skott från 30 meter. Tranmere hade väl egentligen bara ett riktigt bra läge och Sunderland bjöds på hörnan som gav 1-1. Räknar vi snällt kanske Portsmouth har släppt till en handfull målchanser på tre matcher. Det är en väldigt bra grund att stå på när man har så vassa offensiva spelare. Möjligen kommer det ta ytterligare några omgångar innan maskinen rullar igång, men när den rullat igång blir den svårstoppad.
Sunderland (4-2-3-1): J.McLaughlin; O’Nien, Ozturk, Willis, C.McLaughlin; Power, Leadbitter (k); Gooch, Maguire (Hume 87), McGeady (Grigg 81); McNulty (Wyke 49)
Pompey (4-3-3): MacGillivray; Walkes (McCrorie 73), Downing, Burgess, Brown; Close, Naylor (k), Cannon (Evans 62); Harness, Marquis, Curtis (Harrison 62)
Domare: Michael Salisbury
Publik: 29140 (874 gästande)
