Lagbanner

Wycombe 1 - 0 Portsmouth

Efter ytterligare en svag insats ligger Portsmouth i botten. Defensivt såg det bättre ut, men framåt händer det för lite. Jackett är nu väldigt ifrågasatt.

Bottenstrid? Ja, kanske är det så. Jag vet inte. Finns ingen poäng med att titta i de nedre regionerna i tabellen. Inte före nästa år i varje fall. Fun fact: när jag tittade i tabellen i Flashscore under matchen såg jag ett gulmarkerat lag på tredjeplats och tänkte att det där ser ju bra ut vid 0-0. Sedan insåg jag efter några sekunder att det var Wycombe som var gulmarkerat och inte Portsmouth. Före matchen hade jag gått igenom #pompey på Twitter och muteat en massa negativa personer och istället skapat en lista över de få vettiga jag känner till. Det är så överdrivet nu, man vill så gärna bli av med Kenny Jackett att man inte klarar av att ta in fakta. "But his lack of passion" etc. Före matchen såg jag en tweet (och då har vi ett problem i att vi inte vet vad de jag har muteat har skrivit) som uttryckte att personen ville ha en förlust för att Jackett skulle få sparken. Patetiskt, var min enda tanke.

Startelvan var intressant. Tillbaka till 4-3-3 och skillnaden mot den jag föreslog var att Oliver Hawkins tog Paul Downings plats medan Ellis Harrison valdes före Gareth Evans på högerytterpositionen. Just den första ändringen skickade en passning till Downing och Sean Raggett att de måste höja sig betydligt. När en anfallare väljs före sommarens nyförvärv, ett av dem skulle vara ersättaren till Matt Clarke, sänds ju signaler ut.

Matchen var inte lika intressant. I stort sett ingenting hände i första halvlek. Portsmouth var ganska stabila bakåt och släppte till ett avslut, ett skott som landade bakom läktaren. Hawkins var bäst i bortalaget, men framåt såg det inte ut som ett tänkt topplag den här gången heller. Harrison hade något avslut, men det var allt. Gult kort fick han för en ful tackling på Akinfenwa dessutom. Ronan Curtis visade mer passion än kompetens och Ryan Allsop hade en lugn första halva. Wycombe tvingades byta ut Matt Bloomfield och Joe Jacobson och var verkligen där för att besegras. Absolut inte ett topplag, de heller.

Andra halvlek var lite bättre om man ska se till underhållningsvärde, men inte kvalitet. Nnambi Ofoborh, som ersatte Bloomfield, blev utvisad efter tio minuter för en mycket ful tackling på Tom Naylor. Medan Ofoborh tårögd klev av gav sig ett gäng spelare in i ett bråk. Gult kort för Akinfenwa, Christian Burgess och Harrison och så var det numerära överläget bortkastat på grund av en spelare som bara hade kunnat hålla sig därifrån. Harrison skyndade fram, vilket i sig är förståeligt efter en sådan tackling, men gjorde egentligen ingenting och det är klart att man kan argumentera för att det var ett hårt gult kort. Å andra sidan var hans tackling på Akinfenwa så ful att han lika gärna hade kunnat åka ut redan då. Med det i bakhuvudet håller du dig därifrån. Punkt. 

Med 20 minuter kvar gjorde Jackett ett märkligt byte då högerbacken James Bolton ersattes av Brett Pitman. Andy Cannon, en av få kreativa ljuspunkter i bortalaget, gick ner som högerback. Tio minuter senare spelade Naylor handboll i eget straffområde efter att ha blivit lätt knuffad i en luftduell på en hörna och Akinfenwa slog in matchens enda mål. Portsmouth hade varit det bättre laget i tio mot tio och haft ett par bra avslut som blockerats eller räddats till hörna och just där var det inte riktigt rättvist med 1-0. Pitman var nära en kvittering med en nick i ribban, men det här var en match där man inte förtjänade att göra mål och detsamma gällde Wycombe.

Frustrationen var tydlig på läktarna och det var tydligt att en högljudd kör ville ha managerns avgång. Det lät mer än när hemmasupportrarna jublade över segern vilket säger något. Mer talande är att få av oss kunde jubla över den slutsekundsstraffkvitteringen mot Burton och jag är säker på att jag inte var ensam om att kunna skaka av mig den här förlusten snabbt.

Allt som krävdes var ytterligare en sådan där match utan att något händer framåt för att jag skulle kunna tänka att det var nog bra det här ändå, för nu kommer vi närmare ett managerbyte. Listan skapade jag förgäves, nu vill jag se alla uttryck för frustration. Egentligen vet jag att det mesta bottnar i dåligt självförtroende. Detta förväxlar många med "no desire" och "no passion" och "no urgency" och allt som behövs för att få tillbaka självförtroendet är en vinst. Vi såg det i början av året när 1-6-4 i liga och cup följdes av tio vinster på elva matcher, tack vare att det till slut blev en 3-0-vinst borta mot Bury i cupen.

Jackett ska ha en stor eloge för att han tog sig tid att prata med supportrar när han var på väg in i bussen. Det var ett konstruktivt samtal där kritik levererades på ett sansat sätt och alla frågor besvarades av managern, som applåderades av supportrarna efteråt. Han vet vad som behövs men jag kan inte låta bli att tänka att det verkar lite som att Jackett har slut på idéer. Han klarar inte av att tvinga fram en förändring som bryter den negativa spiralen. Försöken med ett expansivt spel med trebackslinje när man är i numerärt överläge har inte fungerat, att starta med Pitman som tia har inte fungerat, och alla ändringar i backlinjen har inte fungerat. Inte tills nu, men jag ber att få påpeka att experimentet med Burgess till höger och Naylor i mitten också fungerade fint i en match och kanske till och med två. Kanske är svaret så enkelt att lite bättre självförtroende gör att man flyttar bollen lite snabbare och får lite mer utrymme för yttrarna. Om Curtis får med sig något kanske hans frustration byts till något positivt och Marcus Harness ska ju snart göra comeback.

Men det är ändå den där känslan av att ett topplag ska ha en mer solid grund att stå på. När det går dåligt ska poängsnittet inte vara under 1 utan runt 1,5. 3-1-3 på sju matcher är acceptabelt om än dåligt, men 1-3-3 ska inte ens finnas på kartan, även om man förstår får acceptera en sådan period på en säsong. För mig börjar vi nå vägs ände. Relationen med supportrarna kanske påverkades positivt av diskussionen vid bussen, men många saknar två centrala saker intimt kopplade till den här klubben. Det handlar om passion och "having a go", vilket jag har svårt att översätta korrekt. Sådant representerades av Harry Redknapp, Avram Grant och Paul Cook. Vi kan inte säga att Jackett saknar passion, men Fratton Park har inte överseende med någon som inte tydligt visar det.

Mina tankar går till när Jörgen Lennartsson ledde Elfsborg till SM-guld 2012. Det var en känsla av att många jämna matcher vanns tursamt och utan att spelet hade övertygat. Spelet var inte Elfsborg, och när turen var borta säsongen därpå fanns det inget kvar. Det var mer pragmatiskt och mer likt Jacketts stil. Sådant accepterar jag när det gäller svenska landslaget för där råder begränsade förutsättningar, men Pompey har en attraktionskraft och tillräcklig budget för att konkurrera i toppen med en mer expansiv och underhållande stil. Men det kan vara enklare än så - spela som ett lag och se ut att vilja göra mål.

På tisdag väntar ett efterlängtat derby, men jag vet inte om något av lagen egentligen ser fram emot det. Allt annat än en klar bortaseger är en skräll. Southampton har förstås en enorm press på sig och en förlust här vore en fullständig katastrof för dem medan Portsmouth egentligen bara behöver ge dem en ordentlig match. Kan vi se samma matchbild som när de möttes i FA-cupen för nio och ett halvt år sedan är jag nöjd. Då kontrade Portsmouth in två sena mål för att frisera siffrorna i en annars ganska jämn match, men skillnaden mellan klubbarna är större nu än då. Portsmouth var i ordentlig kris medan Southampton var ett extremt hemmastarkt topplag i League 1.

Men vi vet två saker. Den ena är att det kommer att vända så småningom och om det inte vänder försent spelar Portsmouth minst kval och den andra är att det här laget har presterat väl när man utan att ha pressen på sig mött lag från högre divisioner. Fråga Norwich och QPR till exempel.

Wycombe (4-2-3-1): Allsop; Grimmer, Stewart, Charles, Jacobson (Mascoll 45+2); Gape, Bloomfield (k) (Ofoborh 22, utv 55); Kashket, Freeman, Onyedinma (Pattison 72); Akinfenwa

Pompey (4-3-3): MacGillivray; Bolton (Pitman 70), Hawkins, Burgess, Haunstrup; Close, Naylor (k), Cannon; Harrison (utv 55), Marquis, Curtis

Domare: Sebastian Stockbridge

Publik: 7688 (2125 gästande)

David Gunnarsson Lorentzen2019-09-22 11:38:16
Author

Fler artiklar om Portsmouth