Aston Villa - Derby
2 - 1

Premier League

En final som vi tillsammans väntat på i ett år. För Villas del handlade det om revansch från förra året och för Derby var det mer att rida vidare på vågen och känslorna från deras fina vinst i semifinalen. Till fansens och klubbens förtjusning (läs:lättnad) kan vi nu konstatera att Aston Villa säsongen 19/20 är tillbaka i Premier League. Fantastiskt!

Denna måndagen till ära och en minst sagt bra uppslutning från samtliga fans. Pubar i stort sett i hela landet var fulla med nervösa och segersugna supporters. Några hade även turen och möjlighet att befinna sig på Wembley för att bevittna det största man som supporter kan uppleva. Jag tänker såklart på att vinna en stor final och få avancera till en högre division eller vinna en cuptitel. Själv befann jag mig i Norge och Drammen för att följa matchen. Nog om det.

Under i stort sett hela första halvleken tycker jag att vi kontrollerar matchen och det känns bra. Bortsett från en tiominutersperiod då Derby kommer in lite i matchen och via fasta situationer skapar lite tryck på oss. Vi känns dock giftiga när vi erövrar bollen och kontrar i Derbys uppbyggnadsfas. I slutet på första halvlek bjuder vi på ett riktigt fint anfall där vi från backlinjen rullar upp bollen i mitten till en mötande McGinn som blir nertryckt av försvararen och som misslyckas med att erövra bollen. Hourihane sätter en fin boll i djupet där Adomah med fin spelförståelse spelar tillbaka till Elmo som med ett väl avvägt inlägg hittar en instormande El Ghazi som nickar bollen med ryggen i mål. Visst lite turligt, men fullt rättvist. Halvtid.

Villa fortsätter under andra halvleken att ha bra kontroll på matchen. Och när ett lag har lite motvind så kommer allt som oftast en kalldusch. Villa bygger upp ett anfall från höger där vi med en spelvändning över till El Ghazi som från sin vänsterkant driver in i banan och avlossar ett skott som via en Derbyförsvarare får en hög bollbana mot Derbys målvakt som kliver ut för att plocka ner den. Dock missar Roos bollen helt i luften och påpassligt framme med sitt huvud framför hans handskar var McGinn och ett vilt jubel bröt ut. 2-0. Nu kändes det väldigt bra och känslan de kommande minuterna var att det skulle bli en transportsträcka mot slutsignalen. Som en blixt från klar himmel dyker Derbys Waghorn upp och på strikermaner påpassligt trycker in reduceringen bakom Jed Steer. Efter detta skapar Derby ett visst tryck mot oss men jag tycker inte riktigt de kommer nära oss. Vi vinner matchen och är tillbaka och det är så välförtjänt. Premier League här kommer Aston Villa!

Slutsummering:
Efter ett år med 2 olika ansikten lyckades laget, och tränarteamet tillsammans med oss supporters vända den ibland lite negativa spiralen till något fantastiskt. De skapades en vinnarkänsla inom gruppen där de som lag kunde vinna alla matcher och ett go i laget som under flera år saknats (enligt mig). 10 raka segrar vittnade såklart om detta och då kändes allt möjligt. Ett otroligt kval där vi visar styrka och moral mot West Bromwich och sen en kollektiv insats i finalen som slutförde klubbens uppdrag. Att ta oss tillbaka till det finaste inom fotbollen i England och fotbollens finrum. Premier League!

Vid pennan,
Christian Zivlak