Så blev Aston Villa vinnare igen - analys av Villas seger mot Norwich
Keinan Davis mångfasetterade spelstil
Trots endast sju spelade matcher, varav samtliga varit sporadiska inhopp, utstrålade Keinan Davis rutin. Den blott 19 årige Stevenage fostrade talangen såg ut som en man bland pojkar och gjorde lite vad han ville med Norwich mittbackar.
Hans förmåga att spela felvänd såväl som rättvänd mot mål förde tankarna mot en viss belgisk anfallare (Romelu Lukaku) i Manchester United. Utan vidare jämförelser förstås.
Det är lätt att förblindas och gå vilse i den välväxta fysiken och genast dra associationer till en klassisk engelsk bollmottagare. Men styrkan i djupled och den fina tekniken avgränsar honom, (och Lukaku), från den engelska schablon bilden av en nummer nio.
Med några kvicka överstegsfinter och en välavvägd passning hjälpte han Villa till ledningen i lördags och jag tror inte många på Villa Park någonsin kommer missförstå hans förmåga efter den prestationen.
Davis är den spelartyp Villa saknat sedan Benteke lämnade och i lördags såg Villas anfallspel ut att vara värdigt en aspirant för topplaceringarna i The Championship.
Conor Hourihanes löpningar
En spelare som njöt i Davis närvaro var Conor Hourihane. I medier med anknytning till Villa har Hourihane beskrivits som en långsam spelare. Bland annat av The Villa View profilen Matt Lynch, som förra säsongen kritiserade Bruce efter att ha placerat irländaren på en kant, med orden "Hourihane has no pace whatsoever".
Men även om Hourihane inte är välsignad med någon exceptionell snabbhet så är han på inget sätt långsam. Hourihane är bättre i djupled än vad många tror, något matchen mot Norwich tydligt bevisade.
Hourihanes största kvaliteer som fotbollsspelare är för mig hans spelförståelse i, och omkring, straffområdet och den sista tredjedelen. Det, i kombination med hans underskattade löpstyrka, gör honom till en fruktad spelare vid omställningar.
Majoriteten av hans 16 mål under sina sista två säsonger med Barnsley skedde efter löpningar in i straffområdet (och fasta situationer) och i lördags kunde man se varför, då Keinan Davis möjliggjorde för Hourihane att äntligen få komma till sin rätt i Villa tröjan.
Tack vare sin styrka och teknik sökte sig Keinan Davis gärna mot ytan mellan Norwich försvar och mittfält. Hans rörelse drog med sig en av Norwich mittbackar ur position vilket öppnade upp stora ytor för den andra mittbacken att täcka.
Conor Hourihane löpte ständigt mot den ytan och Villa skapade mycket chanser utifrån samma anfallsmönster under hela matchen.
Det är inte nödvändigtvis hur snabbt man kommer in i straffområdet utan mer åt vilken yta man söker, något Hourihane bemästrar bättre än de flesta i Villa.
Bild: Keinan Davis möter och tar emot bollen samtidigt som hans rörelse drar med sig Norwich ena mittback. Tillbakaspelet mot Onomah attraherar övriga Norwich spelare mot bollen och öppnar upp planen för Hourihane. Längst ner i bild syns Hourihane som uppfattar ytan bakom Norwich backlinje och genast påbörjar en löpning.
Bild: Återigen följer den ena mittbacken med Keinan Davis som tar emot bollen felvänd mot mål. Andre Green löper längs kanten för att erbjuda tillbakaspel. Bakom ryggen löper Hourihane vaksamt in i ytan som Norwich mittback efterlämnat.
Förutom Hourihanes smarta löpningar är han en spelare som kräver strikt uppvaktning från motståndarna i den sista tredjedelen. För oavsett var bollen befinner sig, så kommer den så småningom hamna vid Hourihanes fötter. Och Norwich fick bli varse efter att Hourihane, på ett nästintill skrattretande, enkelt sätt registrerades för ett hattrick.
Med enkla små sidledsförflyttningar och subtilt småjoggande infiltrerade han Norwichs lagdelar och när bollen väl nådde honom var det för sent för Norwich försvar att reagera.
Bild: Hourihane visar prov på sin spelintelligens och positionerar sig mellan Norwichs försvare. En sekvens som resulterar i ett mål för Villa.
Bild: Här är ett exempel på Hourihanes spelintelligens där han manipulerar Norwichs försvar och förser Green med spelbredd samtidigt som han löper längs kanten. I och med detta drar han med sig Norwichs högerback och skapar ett en-mot-en läge för Green.
Bild: Green utnyttjar situationen och utmanar genom att vika in och skjuta. En sekvens som nästan resulterar i ett mål för Villa.
Bild: Flera gånger under matchens gång kunde man se ett tydligt mönster hur Aston Villa ville använda Davis. Så fort bollen spelades upp mot Davis sökte sig samtliga mittfältare mot bollen för att ge honom möjlighet att direktskarva till någon av dem eller för vinna en eventuell andraboll. På så sätt lyckades Villa etablera sitt anfallspel på Norwich tredjedel flera gånger under matchen. Man kan även se att Keinan Davis framgångar som bollmottagare inte gått Daniel Farke obemärkt förbi och Norwich började använda en av mittfältarna för att hjälpa sin mittback att krympa ytan för Davis.
John Terrys försvarsspel
Låt mig först börja med att understryka min stora beundran för John Terrys karriär och den tyngd hans meriter besitter. För mig är han bland de absolut främsta mittbackarna under 2000 talet, både på den nationella och internationella scenen.
Men efter fyra matcher i The Championship, lämnas en del i övrigt att önska.
I engelska tidningar och framförallt blsnd journalister som på heltid följer Villa, figurerar Terrys namn på en slags piedestal dit ingen kritik når.
Men som den utpekade ledaren för ett lag med åtta insläppta mål, på ynka fyra matcher, är det dags att börja utvärdera Terrys nuvarande förmåga fristående från den förre landslagskaptenens tidigare framgångar.
När tidningar runt om i Birmingham utnämnde Terry som den främsta värvningen i The Championship, slog man bort kritik gentemot Chelsea legendarens snabbhet genom att framhäva hans positionsspel och ledarskap som två faktorer i Villas jakt mot Premier League kontrakt.
Men de senaste prestationerna har fått mig att börja betvivla om det bara är snabbheten som fattas Terry.
Jag vill mena att både Cardiff matchen och Norwich matchen är underlag nog för att påstå att John Terry inte infriat de förväntningar som funnits i samband med hans anslutande. Trots seger så är två insläppta mål vanligtvis inte tillräckligt för att vinna en fotbollsmatch och skulden för ett av målen vilar på John Terrys axlar.
Bild: Detta är situationen som föranleder Norwich andra mål. Bollen har precis lämnat straffområdet och i regel ska försvarslinjen lyfta för att ställa anfallarna offside vid eventuellt tillbakalyft. Men endast Chester kliver upp och kvar står Terry, Elmohammady och Taylor och upphäver offsiden.
Utan att veta säkert så är jag ändå rimligt säker på att John Terry är den som styr försvarslinjen och jag tycker bilden ovan visar hur övriga spelare med undantag för Chester förhåller sig till Terrys position. Därför vill jag anse att mycket av skulden ligger på Terry.
För en spelare av Terrys kaliber är detta ett misstag som skvallrar mer om brist på fokus än förmåga.
Bild: Med John Terrys ålder i åtanke så är jag rimligt säker på att han själv trivs bättre i central försvarsposition där han, med sin rutin kan läsa av spelets skeende och försvara de farliga ytorna i straffområdet. Men med avsaknaden av en defensiv mittfältare i ett 4-4-2 så finns en risk att mittbackarna tvingas kliva upp för att pressa offensiva mittfältare. För mig känns det ohållbart och direkt farligt då en skicklig och snabb offensiv mittfältare enkelt kan fånga Terry på bakfoten och komma in bakom honom för en direkt målchans.
Bild: Det här är från Cardiff matchen där Terry står i ytterzon och försvarar. Istället för att falla och försöka bromsa farten på bollföraren chansbryter Terry, vilket resulterar i att Cardiff hamnar i ett 3 mot 3 och sedermera kan gå upp i en 2-0 ledning.
Givetvis är en seger skäl nog att ge samma system fortsatt förtroende även nästa match, men det finns alltid utrymme för en supporter att spekulera. Och för mig hade det varit intressant att se ett system som gav plats åt både Whelan och Jedinak för att på så vis ge Terry det stöd han behöver för att lyfta Villa mot nya höjder. Ett 4-2-3-1 med två defensiva mittfältare bakom en offensiv mittfältare i Hourihane i kombination med offensiva ytterbackar hade för mig varit ett intressant drag som skulle ge Villa en svårgenomtränglig central linje med Chester-Terry bakom Whelan-Jedinak. Och jag tror även det skulle gynna villas offensiv eftersom den centrala stabiliteten tillåter ett friare och kreativare rörelsemönster för de offensiva spelarna.
