Aston Villa - Crystal Palace
Up the Villa – Upp ur svackan
En mycket viktig match, enligt Unai Emery. Aston Villa tar emot Crystal Palace på Villa Park och behöver få igång tempo och mål igen, kombinerat med en stabil defensiv. Allt det som fotboll handlar om. Allt det som har saknats i Villa senaste månaden.
Aston Villa möter Crystal Palace igen för tredje gången på ett halvår. När ligan gick i mål i maj checkade Villa ut med en 0–5-snyting på Selhurst Park. Humöret verkade ändå vara på topp på Claret and blue-sektionen, det sjöngs om hur Champions league väntade på oss. Grattis CL, nu är vi här! Just därför såg prestationen i ligacupen, a.k.a. Carabao cup, ut som någon som har fått för mycket av det goda (stryk 1–2). Det var i den vevan som Villa ramlade ner i svackan som laget obönhörligen hamnat i. Det var också bland det roligare stunderna Crystal Palace upplevt i höst.
Lyckopiller hjälper inte
Matcherna mot Brügge och Spurs var inte heller de lyckopiller vi suktar efter. Liverpool på Anfield såg ut att kontrollera det senaste mötet, men fick framför allt god hjälp av Aston Villa att vinna med våra väloljade svängdörrar bakåt.
Vi är tillbaka i verklighetens niondeplats och med ett halvt lag på skadelistan. Men lyckopiller är bara fejk, här behövs hårt arbete för att bryta trenden och ett mentalt bastubad för att göra iskalla spelare som Leon Bailey heta igen. Äh, kör in hela truppen i bastuångan, det är trots allt ett lagarbete och inte en eller två spelares dipp som gör ett lags svacka. Och svackor kommer, det vet vi, det viktiga är att komma ur dem.
Kan ett formsvagt Crystal Palace på 18:e plats vara språngbrädan att ta fart på igen, ett Palace som fick stryk hemma mot Fulham senast? Nej, det här har inget med Palace att göra. Det är 100 procent upp Unai Emery och Aston Villa själva att krångla sig upp ur sin grop oavsett vem som står på andra sidan. Vem borde spela? Ingen aning. Det är för många osäkra kort, vem är frisk, vem är i form – och tvärtom. Det överlåter jag med varm hand till de som kan det bättre.
Jag vill ägna en dos reflektion över motståndet. Fast jag kan inte påstå att det rödblå gänget från Croydon har något större utrymme i min kunskapsbok. Den bollen passar jag i stället till Punk Jönsson, som i runda slängar i 45 år har verkat i showbiz som frontfigur i Göteborgsbandet Attentat – och har varit Palace-fan ännu längre, sedan sent 60-tal.
– Jag var mindre än tio år gammal och köpte fotbollstidningar med engelska ligans tabell. Crystal Palace lät häftigast, det är ett fräckt namn. West Ham lät också fräckt, säger Punk Jönsson.
Hippies i Palace
Det går hålla med till viss del och han ursäktad med att ännu fräckare Aston Villa låg i andradivisionen och nog inte fick det utrymme de borde ha förtjänat i våra fotbollstidningar.
Första besöket på Selhurst Park dröjde några år, fram till 1972.
– Palace mötte Stoke inför 32 000 och vann med 3–2. På den tiden var det nästan bara ståplatser. Det var en sida sittplatser där jag satt. Det var en fantastisk upplevelse. Stoke kom in och var välansade och kortklippta. Sedan kom gubbarna i Palace. Det var bara hippies med mustascher. Alla såg ut som George Best!
– Jag var en 12-13-årig lite tuff Mats. Jag bodde hemma hos Henry och Britta i Kensington och en tjock engelsman på gatan skulle fixa biljetter till Crystal Palace. Han trodde det kunde vara svårt att få biljetter och frågade om han skulle köpa till West Ham i stället.
Svaret kom snabbt från Jönsson:
– No, sir!
– Då var det rolig fotboll, full fart framåt och ett såll bakåt. Palace slog Manchester United hemma med 5–0. Efter det var man fast ännu mer.
Sedan har det blivit några besök till på Selhurst Park, en krutdurk som enligt Jönsson bevarat mycket av det gamla, med trånga träbeklädda korridorer. Han har med åren lärt känna en del likasinnade att umgås med inne på privata Social Victory club nära arenan.
– Tunga gubbar i min ålder, gamla punkare som ser ut som Johnny Rotten. Ingen musik, inga tv-apparater, inget tjafs, ingen mat, bara te, kaffe och en jävla massa öl. Och prata fotboll och sjunga. Jag är mer än en turist, jag är Palace-fan på riktigt och kan vara jobbig när jag skryter om hur många gånger Sverige har slagit England, berättar Punk Jönsson.
Roy fick inte till det
För ett år sedan såg det riktigt illa ut för Crystal Palace i ligan.
– Roy Hodgson hade misslyckats, men vi hade skador på Olise (Michael, mittfältare) och Eberechi Eze, det får vi inte glömma. Sedan tog Oliver Glasner över i februari. Han tog in nya mittfältare och lanserade Adam Wharton, en ung ytterback i en fembackslinje. Helt plötsligt gör vi världens avslutning med sju raka utan förlust (sex vinster och en oavgjord i april och maj).
Eze gjorde trots allt elva mål och fyra assist på 27 matcher förra säsongen. I år har det blivit ett ynka mål på nio matcher. Michael Olise är såld till Bayern München och Punk Jönsson är lite pessimistisk.
– Eze har varit skadad. Landslagsmittbacken Andersen har varit skadad. Det har gjort laget instabilt. Daichi Kamada väger lätt för Premier League. Jean-Philippe Mateta är en stjärna. Det är jävligt roligt, för hans ser klumpig ut, men han och Alexander Ahl-Holmström (ja, Jönsson är passionerad GAIS:are) är de enda som är snabba OCH kan ta emot bollen och hålla den mot två-tre gubbar så att laget kan flytta upp. Eddie Nketiah och Ismaila Sarr är bra spelare på pappret, men laget sitter inte ihop.
Hårda ord från både Palace och Villas fans. Klockan 18 lördag kväll vet vi bättre om vem som hade rätt i att vara pessimist.
