Vilken formation bör Steve Bruce använda i Aston Villa 2017/18?
I alla år har managers bläddrat i historieböckerna i jakten på den perfekta formationen. Men är det bara en lek med siffror eller är det direkt avgörande för framgång? Nedan följer några av mina förslag på eventuella system för Bruce att implementera inför kommande säsong.
4-3-3
Historik
Året var 1967 och världens blickar var riktade mot den sydamerikanska Stillahavskusten och Chile, för den sjunde upplagan av Världsmästerskapen i fotboll. I sillhuetten av Andernas höga bergstoppar stod fotbollens storheter samlad, och i den chilenska staden Vina Del Mar skulle historia skrivas.
Estadio Sausalito, hemmaplan åt stadens stolthet Everton De Vina Del Mar, hade invaderats av ett stjärnspäckat brasilianskt landslag för ett möte med den sydamerikanska grannen Mexico.
Anfört av "den böjdbenta ängeln" Garrincha och den "svarta pärlan" Pele spelade Brasilien en fri flödande anfallsfotboll aldrig tidigare skådad.
Brassarna vann matchen, och när turneringen väl skulle summeras stod man som den slutliga vinnaren och man gjorde totalt 14 mål på 6 matcher.
Fotbollen hade under en tid befunnit sig i en omstörtning ledd av bland annat den ungerska taktikern Marton Bukovi som, i ett försök att reformera fotbollen från de begränsade W-M systemet som regerat under en lång tid, hade framarbetatat ett 4-2-4 system. Bukavis ideologier hade tagit världen med storm och under 1967 års VM representerades idén av majoriteten av alla länder. Men brassarnas intåg på Estadio Sausalito hade förändrat fotbollen över en natt och störtat ungrarens teorier med sitt publikfriande spel.
Brasiliens tränare Moreira hade flyttat ner en av anfallarna på mittfältet och istället formerat ett 4-3-3 som skapade ett dynamisk och rörligt anfallsspel aldrig tidigare skådat.
Brasilien har enda sedan den dagen haft en speciell plats i varje fotbollsfanatikers hjärta och fotspåren från VM laget 67 har öppnat upp vägar för taktiska genombrott och nya tolkningar till denna dag. Transcendentala system som Holländska landslagets "totalfotboll" och Pep Guardiolas "Tiki-Taka" är båda ryckta ur fotbollshistoriens kappa och är idag bland de två mest framgångsrika innovationerna av Brasiliens 4-3-3.
Tillsammans med 4-2-3-1 skulle man kunna argumentera för 4-3-3 som den mest använda formationen inom modern fotboll. Formationen är flexibel och kan användas utifrån en rad olika filosofier. Från Sam Allardyces kontringsorienterade filosofi till de rörliga kortpassningsspel som gav Spanska landslaget tre raka internationella titlar (EM 2008, 2012 och VM 2010).
Vilka är fördelarna?
Med en kombination av tre centrala mittfältare, som kan kontrollera mittfältet genom att erbjuda bra passningsvinklar, samt tre offensiva spelare som kan pressa högt upp i plan, utgörs 4-3-3 av alla förutsättningar för att dominera en fotbollsmatch.
Formationen bygger på starka förbindelser mellan samtliga lagdelar och diamanten på mittfältet möjliggör för laget att enkelt skapa passningstrianglar över hela planen.
Dagens fotboll börjar bli mer och mer taktiskt kunnande något som fått spridning även till The Championship. Lag som kommer på besök till Villa Park kommer ta få risker och Villa kommer behöva bryta ner välorganiserade lag. Därför krävs det att man får in spelare mellan motståndarens lagdelar, något 4-3-3 har möjligheten att generera.
Förutom dess offensiva fördelar erbjuder den även en flexibilitet gentemot en managers matchplan och kan smidigt övergå till ett mer primitivt 4-5-1 med snabba omställningar som anfallsvapen.
Varför det skulle passa Villa
Aston Villas arsenal innefattar en offensiv ammunition som få Championship lag kan mäta sig med och man bör konstruera sitt system därefter.
Mile Jedinak och Jonathan Kodija är hörnbitarna som utgör ramen för det pussel som Steve Bruce nu ska börja lägga och med 4-3-3 finns flera fördelar.
Ett 4-3-3 ger utrymme för sju spelare att delta i offensiven vilket öppnar upp för en sårbarhet för kontringsstarka lag. Mittfältstriangeln brukar därför utgöras av en defensiv specialist som tar position mellan mittfält och försvar för att ge balans åt laget. Mile Jedinak är självskriven i rollen som defensiv mittfältare, och jag vill mena att Jedinak kommer till sin allra största rätt i ett tremannamittfält.
Jedinak kan vara en briljant fotbollspelare om han ges de rätta förutsättningarna men hans begränsade passningsspel gör honom mindre lämpad i ett system med endast två centrala mittfältare. I ett 4-3-3 tillåts han delegera det offensiva ansvaret till någon av de andra två centrala mittfältarna och istället fokusera helt och hållet på sina styrkor.
Jonathan Kodija visade förra säsongen att han besitter en kvalité långt över standarden för The Championship och riskerar att gå förlorad för Villa ifall man inte lyckas nå Premier League denna säsongen.
Kodija har kartan till Villas framtid och Bruce måste placera honom i ett system som kan hjälpa honom att vägleda Villa mot "det förlovade landet".
Jonathan Kodijas unika sammansättning av en välbyggd fysik och utmärkt teknik gör honom till en utmärkt kandidat som ensam anfallare i ett 4-3-3.
Steve Bruce valde att ställa upp i ett 4-3-3 med Kodija som anfallare i ett fåtal matcher under förra säsongen men med blandade resultat. Problemet var att man mer liknade ett 4-5-1 och ofta hamnade väldigt lågt i sitt försvarsspel, vilket gjorde att yttrarna inte klarade av att ge understöd åt Kodija när man väl skulle ställa om till anfall. Ett annat problem var att yttrarna även hade väldigt breda utgångspositioner och gavs väldigt isolerade rörelsemönster. Som resultat hamnade man alldeles för långt ifrån anfallaren och gjorde det omöjligt för Villas anfallspel att hitta de kombinationer man gärna söker i ett 4-3-3.
En av orsakerna kan vara det prekära tabelläge man befann sig i under stora delar av Steve Bruce första säsong och att han därför inte vågade ge den kreativa frihet som krävs.
Däremot nådde Villa större framgång med Jonathan Kodija i en roll som ytter i samma system. Under förra årets svåraste bortamatch mot urstarka hemmalaget Brighton briljerade Kodija från sin ytterposition. Med licens att ströva från sin utgångsposition kunde han delta mer i spelet och gjorde att Villa gång på gång såg farliga ut i den sista tredjedelen. Som resultat, lyckades man få med sig en dyrbar poäng hem till Birmingham, något få lag mäktade med 2016/17.
På Villa Park kommer Villa vara spelförande vilket tillåter Kodija att delta i spelet även som ensam anfallare, men i tuffa bortamatcher där lagdelarna hamnar i lägre positioner kan Kodija dra större fördel av en roll som ytter i ett mer kontringsorienterat 4-5-1. Med sin fysik kan han hantera spelet som tvåvägsspelare samtidigt som hans tekniska kvaliter gör honom till ett hot offensivt vilket kommer leda till respekt från motståndarnas ytterbackar. Tillsammans med sin radarpartner Albert Adomah har Villa två explosiva yttrar som kan fungera i ett offensivt 4-3-3 såväl som ett kontrande 4-5-1.
(Bild: 4-3-3 kan enkelt konvertera till ett stabilt 4-5-1, och såhär skulle en möjlig Villa startelva se ut i en tuff bortamatch. Värvningen av Whelan tillåter Bruce att kunna ställa upp med två defensivt skickliga innermittfältare i svåra matcher och låta Hourihane, Kodija, Adomah och Hogan bära det offensiva ansvaret.)
Villas överskott på innermittfältare blir till en fördel i ett system som 4-3-3 med rum för tre centrala mittfältare och erbjuder olika kvalitéer beroende på motstånd. Ofta brukar ett 4-3-3 bestå av en defensiv mittfältare, som ovan påvisats, en tvåvägsmittfältare samt en spelfördelare. Men i matcher där Villa tvingas försvara mer, kan en uppställning med två tvåvägsmittfältare framför Jedinak komma att föredras, samtidigt som hemmamatcher kan ge utrymme för att spela med två mer offensivt orienterade mittfältare.
Som tvåvägsmittfältare i ett 4-3-3 krävs löpvilja och defensiv kompetens, men också en näsa för mål. Det är dennes uppgift att ibland understödja anfallaren med löpningar mot motståndarens backlinje, en rollbeskrivning som stämmer väl in på egenskaperna hos Lansbury och Bjarnarson. Båda har visat prov på stor arbetskapacitet under sin korta tid i Villa samtidigt som de har en historik som reguljära målskyttar i tidigare klubbar.
I en serie som The Championship där matchdagarna duggar tätt finns det fördelar med en ombytlig formation som 4-3-3 som enkelt kan bli till ett mer cyniskt 4-5-1 i tuffa bortamatcher. Systemet reflekterar Villas spelartrupp på ett passande sätt och kan vara näringen som behövs för att få Villas offensiv att blomstra kommande säsong.
Viktiga positioner
Ytterbackar - Har tillåtelse att gå framåt men måste hela tiden avväga sina löpningar pågrund av yttrarnas höga positioner. Gör man inte det kan man straffas av motståndare med effektivt kontringsspel. Ytterbackarna måste därför ha god spelförståelse, vara skickliga med bollen samt ha god uthållighet.
Centrala mittfältare - Brukar oftast utgöras av en defensiv mittfältare som ämnar att hålla en lägre utgångsposition och balansera upp lagdelarna. En Box-box spelare som jobbar både offensivt och defensivt samt en nummer tio, lagets offensiva mittpunkt, som hela tiden letar sig in i fickorna mellan motståndarnas mittfält och försvar.
Yttrar - Kräver spelare med hög teknisk förmåga samt bra positionsspel. Deras rörelsemönster är direkt avgörande för lagets offensiva framgångar. Blir dem alldeles för isolerade i sina positioner eller för breda bryts systemets uppbyggnad och laget kommer få svårt att etablera sitt spel. Yttrarna måste även vara beredda att försvara vilket gör rollen väldigt krävande.
Anfallare - Den centrala anfallaren kan utgöra olika roller beroende på hur matchplanen är konstruerad. Vissa lag använder en offensivt spelande anfallare som hela tiden positionerar sig djupt mellan motståndarens mittbackar. Tack vare anfallarens ockuperande av de båda mittbackarna hamnar yttrarna i position att utmana motståndarens ytterbackar i en mot en situationer.
När Pep Guardiola var tränare för FC Barcelona använde man Lionel Messi som ensam anfallare, men i en roll som falsk nia. Istället för att ockupera mittbackarna, tog Messi position som en offensiv mittfältare och lämnade mittbackarna utan någon att markera. Det tvingade mittbackarna att välja, att antingen stanna kvar i sin position och låta Barcelona få en extra spelare på mittfältet och därmed riskera att förlora mittfältet, eller så valde en av mittbackarna att följa med Messi. Om mittbacken valde det senare öppnades en yta upp som en av Barcas mittfältare kunde springa in i.
Förutom den falska nian och den offensivt spelande forwarden använder vissa lag en rotation, som tillåter de tre offensiva spelarna att variera i de olika rollerna, vilket erbjuder en rörelse som är svår att försvara sig mot.
3-4-3
Historik
Barcelona är idag ansedd som en av de mäktigaste klubbarna inom den moderna fotbollen, men för 29 år sedan befann sig klubben i sin största kris sedan tolfte platsen i ligan år 1941-42.
Spelarna hade samlats på hotellet Hesperia Mutiny för att göra revolt mot den dåvarande ägaren Josep Lluis Nunez. I ett pressmeddelande uppläst av lagkapten Alexanko och mittfältaren Victor Munoz krävde man Nunez omedelbara avgång, men istället fick samtliga spelare sina kontrakt uppsagda.
Sex dagar senare anställde Nunez holländaren Johan Cruyff i ett desperat försök att bygga om truppen och återliva vinnarmentaliteten efter en 14 år lång titeltorka.
När Cruyff lämnade klubben åtta år senare hade man vunnit totalt 11 titlar och återtagit sin position bland världens främsta klubbar.
En era ur Barcelonas historia som idag är vida känd, bland blaugrana supportrar, som eran för "The Dream Team". Det bästa laget att någonsin bära det blåröda färgerna.
Cruyffs Dream Team spelade en fotboll nära besjälad med den totalfotboll som de holländska landslaget introducerade på 70 talet. Men till skillnad från Hollands 4-3-3 flyttade man upp en försvarare och formerade sig i ett 3-4-3.
I en tid då de flesta klubbarna följde samma taktiska grundlagar blev Cruyff en revolutionär. Varje banbrytande idé i fotbollens historia har växt fram ur försök att motbevisa en rådande dogmatik och 80 talet var en era modifierad av formationer som 3-5-2 och 4-4-2 konstruerade efter defensiva ideologier. Att spela med tre anfallare och tre försvarare riktade ljus mot oupptäckta platser på fotbollskartan. Cruyffs nytänkande gav ett paradigmskifte inom fotbollen och offensiven var åter ledstjärnan i fotbollsvärlden.
“If you have four men defending two strikers, you only have six against eight in the middle of the field: there’s no way you can win that battle. We had to put a defender further forward,”
- Cruyff
Cruyffs 3-4-3 är en formation som givit inspiration till nutida framgångssagor som bland annat Chelseas dominans i engelsk fotboll 2016-17, samt Wales bragdartade insatser i EM 2016. Är Aston Villa nästa klubb att inspireras?
Vilka är fördelarna?
Bland härsklystna 4-3-3 och cyniska 5-4-1 formationer, båda innefattande av ideologisk ståndaktighet, tar 3-4-3 rollen som den pragmatiska opportunisten. Med sin förmåga att anpassa sig till matchbilden är den svår att bryta ner och kan leda till resultat för även den mest osannolika. Vad som på pappret är en trebackslinje är helt och hållet situationsbaserad och kan okomplicerat omvandlas till en fyrbackslinje såväl som en fembackslinje.
3-4-3 är lite av den nya trenden inom den moderna fotbollen mycket pågrund av att allt fler lag önskar att bli mer passningsorienterade.
Genom att formera en trebackslinje skapar man en horisontell överbelastning i den första uppspelsfasen, som tillsammans med de två innermittfältarna genererar passningsvinklar. Detta gynnar lag som vill bygga spelet bakifrån och det är därför bland annat Guardiola och Wenger stundtals formerade sina lag i ett 3-4-3 under förra säsongen.
En annan aspekt är den moderna fotbollens förkärlek till offensiva ytterbackar.
I ett 3-4-3 får vanliga ytterbackar "vingar" och ges utrymme att mer oförbehållsamt exploatera den sista tredjedelen i roller som vingbackar. Detta kan resultera i numerära övertal i den sista tredjedelen och försätter motståndarlag med exempelvis fyrbackslinjer i defensiva problem. Övertaget resulterar i ett 5 mot 4 och genom att de tre offensiva spelarna kommer in mer centralt tvingas motståndarens backlinje att centrera och därmed öppnas stora ytor upp på kanterna för vingbackarna att positionera sig i. På så sätt är 3-4-3 en formation som kan manipulera strukturerade försvar till att överkompensera och exponera sig.
Varför det skulle passa Villa
Något jag är och har varit väldigt kritisk till under förra säsongen är hur man ser ut i sitt bollinnehav. Med de pengar som spenderats och den kvalité som finns i truppen är det frustrerande att se hur man tillåter lag som nedflyttade Blackburn Rovers att ha bollen i 51 %.
Johan Cruyff sade en gång: "There is only one ball, so you need to have it."
Hur simpelt det än må låta bär det på en obestridlig sanning.
Aston Villa snittade 48 % i bollinnehav på hemmaplan under förra säsongen vilket placerade dem bland seriens sex sämsta bollinnehav. Newcastle som vann The Championship snittade 56 %.
För mig är det oacceptabelt att ett lag av Aston Villas magnitud inte klarar av att ha ett genomsnittligt bollinnehav över 50 % på hemmaplan. Visst, det handlar inte om hur mycket du har bollen utan vad du gör med den, men Villas 47 mål på 46 matcher indikerar inte på någon vidare produktivitet.
Orsaken till problemet är enligt mig hur man ser ut i den första tredjedelen, dvs i uppspelsfasen. För att dominera en fotbollsmatch krävs det att man ibland tar risker.
Det vanligaste scenariot under förra säsongen var att man byggde upp spelet med två mittbackar och en defensiv mittfältare, medan ytterbackarna klev upp i något högre positioner. Detta är något man ser de flesta lag göra i den moderna fotbollen men det är i detaljerna man kan avskilja skillnaderna mellan ett skickligt lag och ett mindre skickligt lag. Den första detaljen är positionen mellan de båda mittbackarna.
(Bild: Såhär såg stora delar av säsongen ut för VIlla förra året och så även i tröningsmatchen mot Shrewsbury Town som slutade i en 2-1 förlust. Mittbackarnas posiitoner krymper planen och Veretout hamnar alldeles för nära Hutton, och Shrewsbury kan enkelt pressa Villa. )
Pep Guardiola har ofta blivit kallad hänsynslös under sin första tid i England för sitt sätt att instruera sina mittbackars positioner i uppspelsfasen. Ofta ser man dem ta väldigt breda positioner och lämna mitten nästintill fri. Genom att utnyttja spelbredden på ett sådant sätt gör man det svårt för pressande anfallare då det måste täcka enorma ytor och City kan enkelt avancera med bollen.
(Bild: Citys mittbackar överger mitten för att öppna upp planen och kan med en enkel vertikal passning slå Huddersfields första press och ta sig förbi två spelare.
(Samma princip här, breda positioner tillåter Otamendi att med en passning bryta den första pressen och Stones kan avancera upp med bollen)
Man tar en risk och litar på sin kvalité som lag för att ge sig själv möjligheten att dominera fotbollsmatcher.
Ett lag som exempelvis Burnley i Premier League tenderar att hålla sina mittbackar centrerade i uppspelsfasen för att minimera risken för målchanser vid händelse av en dålig passning. Här finns i min mening inget att anmärka på eftersom Burnley är ett lag av avsevärt lägre kvalité än majoriteten av sina motståndare i Premier League och måste därför försöka spela med marginalerna på sin sida.
Men Villas status i The Championship står närmare i paritet med Citys i Premier League än Burnleys i det att man önskar att vara ett topplag. Precis som i övriga aspekter av livet måste man ta risker för att uppnå sina mål och Villa har kvalitén som krävs för att ett sådant risktagande ska bära frukt.
Det vackra med 3-4-3 är att man uppnår samma effekt som Peps breddande mittbackar, fast med en extra mittback som livlina.
Förutom att man utnyttjar planens spelbredd utgör man även en numerär fördel, då de allra flesta lagen i den moderna fotbollen spelar med antingen en eller två anfallare. I city brukar Fernandinho droppa ner mellan mittbackarna för att skapa det övertaget, men genom att skapa ett numerärt övertal med tre mittbackar mot motståndarens två anfallare kan man enkelt avancera med bollen utan att behöva offra en spelare från mittfältet. Istället tillåts de båda innermittfältarna att ta högre positioner och laget kan lättare etablera sitt bollinnehav på motståndarens planhalva.
Elementet av att ha tre mittbackar gör det möjligt för bland annat Jedinak att spela i ett centralt mittfält bestående av två spelare trots svagheter i passningsspelet, eftersom han slipper bära ansvaret för lagets uppspel. Istället kan han bara agera som en länk som kan överbelasta kanterna.
Efter debaklet på Emirates Stadium som slutade med en 3-0 förlust ändrade Chelseas tränare Antonio Conte formation till en 3-4-3 uppställning. Tretton raka vinster senare kopplade Chelsea greppet om Premier League trofén och släppte aldrig taget. Contes taktiska kunnande har inte gått fotbollsvärlden obemärkt förbi och i media har han fått mycket beröm för sin förmåga att få ut det bästa av bland annat Eden Hazard, som såg pånyttfödd ut under italienarens ledarskap.
Sättet som Contes variant av 3-4-3 frigjorde de offensiva spelarna i Chelsea är något Villa skulle kunna inspireras av. Som tidigare nämnt i segmentet om 4-3-3 så hamnade Villas yttrar väldigt lågt eftersom de tvingades ta ett stort defensivt ansvar. Samma problem uppstod för Chelsea i inledningen av säsongen förra året.
Conte positionerade Hazard på vänsterkanten i en roll som yttermittfältare med ansvar att bidra på båda sidor av bollen och ge understöd åt sin vänsterback i defensiven. Belgarens offensiv blev lidande och så även Chelseas resultat. Men efter förlusten på Emirates placerade Conte Hazard i en roll som inre anfallare/ytter i ett 3-4-3 och några månader senare hade Chelsea vunnit ligan och Hazard var en kandidat till årets spelare i Premier League. Tack vare formationens starka centrala linje och mångfacetterade vingbackspositioner, ges yttrarna en enorm frihet på den offensiva tredjedelen. I händelse av att den inre anfallaren/yttern är ur position vid omställning till försvarsspel kan vingbackarna kliva upp och markera motståndarens ytterbackar medan den yttre mittbacken kliver fram och markerar motståndarens yttermittfältare.
( Bild: Grealish hamnar för centralt och kan inte pressa ytterbacken, istället för att Grealish tar en lång maxlöpning kliver vingbacken Taylor upp i press samtidigt som Elphick agerar i en vänsterbacksposition. Genom snabba rotationer har man lyckats bibehålla sin 3-4-3 formation.)
Precis som att 4-3-3 enkelt kan bli till ett mer cyniskt 4-5-1 kan 3-4-3 konvertera till ett 5-4-1 om matchbilden kräver det. En flexibilitet som tillåter ett lag att försvara i höga som låga positioner på planen.
(Bild: 3-4-3 kan enkelt bli ett 5-4-1 med några enkla steg. Offensiva mittfältarna har här tagit positioner som yttermittfältare medan vingbackarna blivit sedvanliga ytterbackar.)
Många lag har svårigheter att effektivt försvara hela planens spelbredd med endast en fyrbackslinje, risken är att man blir utnumrerade centralt och förlorar närvaro i straffområdet vid eventuella inlägg. Därför tvingas centrala mittfältare ibland kliva ner och täcka korridorerna bakom pressande ytterbackar eller mellan mittbackar för att addera närvaro centralt, samt yttermittfältare kliva ner i ytterbackspositioner.
Men när ett lag som spelar 3-4-3 blir pressat och vingbackarna faller ner till försvarslinjen för att bilda en fembackslinje, möjliggör man att försvara brett och undviker därmed att förlora sin försvarsorganisation.
Effektiviteten i att försvara brett i kombination med en central linje, bestående av tre mittbackar och två innermittfältare, blir laget svåra att bryta ner samtidigt som man ger utrymme för sina offensiva spelare att kontra.
(Bild: Utan understöd från en ytter har Taylor som ansvar att komma upp och pressa ytterbacken. Fembackslinjen i Villa blir snabbt en fyrbackslinje genom en överflyttning och man bibehåller ett numerärt övertal, 4 mot 2, i straffområdet trots Taylors position.)
Både James Chester och Neil Taylor har erfarenhet av att spela i formationen, då de båda var en del i det Walesiska landslag som nådde en historisk semifinal i EM 2016. Förbundskaptenen Chris Coleman formerade ett starkt kollektiv runt den individuella skickligheten hos Gareth Bale och Aaron Ramsay. Vingbackarnas breda position samt den ensamma anfallarens djupa position mellan mittbackarna, sträckte motståndet både horisontalt och vertikalt vilket öppnade upp stora ytor centralt för Ramsay och Bale att utnyttja med sin individuella briljans.
Bale och Ramsay tog något mer centrala positioner än vad Hazard och Pedro/Willian gör i Chelsea, men rollerna innefattas av samma kreativa frihet.
Möjligheten att spela med vingbackar gynnar Aston Villas trupp, även ifall de flesta fortfarande bär epitetet som lekmän i positionen. För i min mening består Villas disposition av ytterbackar av fler offensiva kvalitéer än defensiva.
Jordan Amavis bristande defensiv blev ofta exponerad under förra säsongen, men i en roll som vingback kan fransmannens värde i Villa tröjan ta nya uttryck.
Sevillas intresse för fransmannens tjänster motiverades av hur hans offensiva förmåga gör honom till ett bra alternativ som vingback i deras 3-4-3. Men affären bröt samman vilket istället öppnar upp för ett 3-4-3 på Villa Park. Amavi har bevisat att han kan bryta mönstret på den sista tredjedelen när han väl får chansen och i en position som Vingback kommer chanserna att kreera från offensiv ytterposition vara en regel mer än ett undantag.
Spekulationerna i media om en eventuell trebackslinje fick fart i samband med värvningen av John Terry och fick under onsdagen ännu mer mer bränsle när det stod klart att Steve Bruce följeslagare El Mohammady värvats för 1 miljon pund.
Egyptiern gör Neil Taylor sällskap som specialist i positionen och har figurerat som Vingback i det egyptiska landslaget samt under sin tid i Hull.
Även Ritchie de Laet och James Bree föredrar roller med större offensivt ansvar och skulle dra fördelar av att spela i ett 3-4-3.
Med ett 3-4-3 får mittbackarna en helt annan rollbeskrivning vilket kräver en speciell typ av spelare. John Terry passar in på beskrivningen som den centrala mittbacken med sitt starka positionsspel och huvudspe. Den centrala rollen efterliknar mer den i en fyrbackslinje men en roll som en av de yttre mittbackarna kräver mer rörlighet och snabbhet eftersom man tvingas understödja vingbackens position och pressa högre upp i planen. Detta gör att man ofta tvingas försvara i ytterpositioner likt en ytterback. Nathan Baker visade en uppåtgående utvecklingskurva förra året men lär, pågrund av de krav som en yttre mittbacksposition innefattas av, främst få agera ersättare till Terry ifall Bruce väljer att formera en trebackslinje. James Chester och Tommy Elphick är mer rörliga och bekväma med att försvara längs kanterna och skulle vara bättre lämpade i rollerna. En av anledningarna till att Chelsea valde att spela en av Premier Leagues bästa högerbackar, Azpillicueta, som mittback var för att han är väldigt bekväm med att försvara i ytterzonerna.
(Bild: Hoffenheim var en av de stora överraskningarna i Bundesliga förra säsongen och mycket tack vare sitt välorganiserade presspel. På bilden ovan kan man se hur Hoffenheim, som spelar med en 3 backslinje och vingbackar, pressar dortmund längs kanterna. Kaderabek som är vingback kommer upp och pressar ytterbacken medan Sule som spelar som en av de yttre mittbackarna kliver upp på yttermittfältaren i Dortmund.
(Bild: Här sker samma rörelser som i bilden ovan denna gång på andra kanten mellan vingbacken Toljan och mittbacken Hubner.)
Offensivt blir mittbackarna ansvariga för uppspelen. Den centrala mittbacken blir nästa som en defensiv speluppläggare som delegerar passningar mot de yttre mittbackarna som tagit breda positioner. Tack vare deras breda positioner i kombination med att en av de centrala mittfältarna flyttar över kan man överbelasta kanterna och frigöra en av de offensiva mittfältarna högre upp. Därför krävs ett bra passningsspel.
(Bild: Villa skapar ett numerärt övertal, 4 mot 2, på kanten och öppnar upp för Grealish att få bollen i en fri yta)
(Bild: Samtliga spelare på vänsterkanten är utnumrerade av motståndarens 5-3-2 och istället kliver Chester upp och ger en extra spelare på mittfältet och tillåter en spelvändnng. Med två centrala mittfältare kommer mittfältet bli numerärt undertaliga mot lag med tre centrala mittfältare. Att därför ibland delta på mittfältet och erbjuda ett nytt passningsalternativ utgör en av utmaningarna som tillkommer för en mittback i ett 3-4-3. Han behöver därför vara bekväm med att avancera med bollen.)
Avslutningsvis så utgörs den största fördelen med ett 3-4-3 av dess föränderliga nummer på planen. Dvs hur 3-4-3 kan skapa numerära övertal utifrån motståndarens positionering. Detta ger Villa möjligheten att kunna styra matcher och öka sitt genomsnittliga bollinnehav på hemmaplan. Med vetskapen om att den vanligaste formationen i The Championship är 4-4-2 eller 4-2-3-1 kan Villa i ett 3-4-3 enkelt överbelasta kanterna med 4 spelare mot 2 samt, samt även ockupera centrala ytor med upp till fem spelare mot motståndarens två eller tre spelare.
Medan formationen inte må vara en publikfriare så utformar den en tuff utmaning för motståndarlag att hantera.
Viktiga positioner
Mittbackar - Mittbacksrollerna i ett 3-4-3 antar olika utmaningar beroende på om man spelar som den centrala mittbacken eller någon av de yttre mittbackarna. Som central mittback i en trebackslinje krävs ett bra positionsspel och ett bra huvudspel. Krävs också att man är bra i spelet med boll för att kunna utnyttja det numerära övertaget en trebackslinje ger i uppspelsfasen.
De yttre mittbackarna måste också vara skickliga med boll och kunna avancera med bollen om så krävs. Defensivt ska de vara mobila och snabba för att ha möjlighet att understödja vingbackarnas offensiv. Den defensiva uppgiften liknar stundtals den hos en ytterback, då man tvingas försvara i ytterzonerna mer än man behöver som mittback i en sedvanlig fyrbackslinje.
Vingbackarna - Är lagets enda breddspelare och ges därför större roll i det offensiva spelet än en vanlig ytterback och måste vara duktig i genombrottsspelet och besitta en god inläggsfot. Trots större offensiv tillförsel krävs ett defensivt arbete vilket betyder att spelare i denna position behöver ha stora lungor.
Centrala mittfältare - De centrala mittfältarna har som uppgift att täcka upp centralt och förebygga kontringar vid eventuell bollförlust. Offensivt ansvarar dem för att sammanfoga lagdelarna genom att ständigt vara spelbara och utföra spelvändningar för att sätta vingbackarna i spel längs kanterna. Deras offensiva tillförande i den sista tredjedelen är begränsat och istället ska dem täcka upp för de tre offensiva spelarna och vara beredda att snabbt vinna tillbaka bollen.
Offensiva mittfältarna - Vitala för lagets offensiv med sina tekniska förmågor och ges stor frihet att söka upp farliga ytor i den sista tredjedelen. Men de måste också vara redo att hjälpa till defensivt och måste därför vara uthålliga.
4-4-2 diamant
I en era där taktisk innovation är det nya svarta, har formationer så som 4-3-3 och koncept som trebackslinjer blivit det nya modet. Historiska positioner likt den traditionella anfallaren och den breddande yttern, som båda berikat fotbollsduken med penseldrag från konstnärer som Marco Van Basten och George Best, fått se sin existens i den moderna fotbollen utmanas av falska nior och vingbackar.
Som resultat såg det klassiska 4-4-2 länge ut att falla ur stil. Men som det brukar heta "Classic never goes out of style", och under VM 2014 återfanns 4-4-2 i en ny skepnad.
Iklädd en diamant blev 4-4-2 åter en behållning på fotbollscenen, och smyckat med ett holländskt VM brons återtog den sin plats i den moderna fotbollen för evigt.
Varför det skulle passa Villa
Möjligheten att ha fyra spelare centralt på samma gång innebär en stor fördel för ett lag som Villa med överskott på centrala mittfältare. Hourihane, Lansbury, Grealish, Bacuna, Veretout kan samtliga spela som en nummer tio respektive en nummer 8, och ger Steve Bruce en hel del valmöjligheter.
De flesta spelsystem med fokus på central dominans offrar en anfallare för möjligheten att lägga till en central mittfältare. Det fascinerande med 4-4-2 diamant är att man åstadkommer central dominans samtidigt som man fortfarande kan ta del av fördelarna med två anfallare. Givetvis så är ingen formation perfekt och 4-4-2 diamant är inget undantag. Genom att flytta in yttermittfältarna i mitten gör man avkall på en del av sin spelbredd och överlåter ett större ansvar åt sina ytterbackar som saknar understöd defensivt som offensivt. Ett diamant mittfält kräver därför uthålliga centrala mittfältare som orkar understödja ytterbackarna defensivt genom löpningar från sina centrala positioner. Som jag ser det finns det flera spelare i Villa som har möjlighet att utmärka sig i en sådan roll, Bjarnason, Gardner och Lansbury för att nämna några.
I och med att det finns fyra centrala mittfältare att tillgå finns det möjlighet för spelaren längst ner på diamanten att helt och hållet fokusera på att ge balans och defensiv stabilitet. 4-4-2 diamant kan med offensiva ytterbackar och rätt balans frigöra sju spelare i offensiven. Och en spelare av Mile Jedinaks kaliber, som är stöpt utefter måtten för en defensiv specialist, skulle tillsammans med Chester och Terry tillstå med tillräcklig stabilitet för att ge ytterbackarna offensivt frikort.
Av de formationer som avhandlats innehar 4-4-2 diamant störst offensiv potens.
Fråga bara Liverpool, som använde formationen 2014 och gjorde hela 101 mål (!) på 38 matcher och var en Gerrard snubbling ifrån ligaguld.
Med fyra spelare centralt kommer man vara numerärt överlägsen sin motståndare i de flesta matcherna och genom att de fria spelarna positionerar sig mellan motståndarnas lagdelar finns potential till ett rakare anfallspel.
En annan intressant möjlighet är hur stabiliteten från den defensiva mittfältaren tillåter de tre centrala mittfältarna att få ett friare rörelsemönster. Med den bredd Aston Villa besitter på i sina mittfältspositioner och deras möjligheter att utföra olika roller på planen, så skulle man kunna använda en rotation mellan de tre mittfältarna utan att riskera sin organisation vid defensiva omställningar. Ett sådant anfallsmönster kan rubba motståndets defensiva schema och göra Villa oförutsägbara i sitt anfallspel.
Villa skulle kunna formera ett lag med Grealish, Hourihane, Lansbury framför Jedinak i matcher man förväntas vara spelförande, då alla tre är bekväma att spela som offensiv mittfältare samt som central mittfältare.
(Bild: Fördelen med att kunna ställa upp med Lansbury, Hourihane och Grealish är möjligheten att få in två teknisk skickliga spelare mellan motståndets lagdelar och ha en spelare framför som inger respekt pågrund av sitt passningsspel, på så sätt avlastas Jedinak från offensivt ansvar samt överbelasta motståndet mellan lagdelarna. På bilden ser man fördelen när man möter ett 4-4-2 där både Hourihane och Grealish tar position i halvytorna. Ytterbackarna samt anfallarnas position hjälper till att överbelasta motståndets ytterback och ytter vilket gör att Grealish och Hourihane frigörs.)
En stor förmån med att ha två anfallare finns i omställningsfasen. De flesta lagen spelar med fyra försvarare och resulterar i en 2 mot 2 situation med mittbackarna och har man då två individuellt skickliga och snabba anfallare kan ett effektivt kontringsspel ge förödande konsekvenser för ett försvar.
Under Liverpools succé år 2014/15 bildade Sturridge och Suarez ett fruktat partnerskap som hotade i omställningarna såväl som i de mer organiserade anfallsspelet. Lagkaptenen Steven Gerrard kommenterade duon i en intervju till sky sports och menade att motståndare med två mittbackar spelade Liverpool i famnen “If teams wants to play two versus two against these two - Suarez and Sturridge - all the best,”
Tack vare sin förmåga att både spela från centrala positioner samt ute på en kant gav de båda sin tränare, Brendan Rodgers, möjlighet att bygga ett oberäkneligt anfallspel.
Genom att inta bredare positioner öppnade man upp centralt för offensiva kreatörer som Coutinho och Raheem Sterling.
Villa har en möjlighet att efterlikna det Liverpool försökte göra tack vare att man har Hogan och Kodija som båda har spelar som yttrar i Bristol respektive Brentford.
(Bild: Om 4-3-3 och 3-4-3 ger defenisv flexibilitet ger 4-4-2 densamma offensivt. Kodija och Hogan är bekvämma att agera utifrån kanterna och kan genom sådana positioner erbjuda yta åt Grealish och Hourihane att komma högre upp. Genom dessa rörelser kan ett 4-4-2 enkelt bli ett 4-3-3 och kan under en match förvirra motståndare)
(Bild: här har Jedinak droppat ner och ytterbackarna tagit Vingback positioner. Ett 4-4-2 visar här sin flexibilitet och kan förutom 4-3-3 även bilda ett 3-4-3)
Jack Grealish möjlighet att blomstra
År 2015 den 4:e januari var datumet då Jack Grealish dribblade sig in i hjärtat hos de flesta Villa supportrarna. Från toppen av en diamant frälste han Villa ända till en FA cupfinal och hans framfart romantiserades av ett förflutet som livslång Aston Villa supporter. Grealish dansande fötter förvandlade vardagsdimman hos arbetarklassen i Aston till en gyllene dis av framtidshopp.
Men vad som en gång var en spirande romans, är idag en smekmånad som närmar sig ett slut och Grealish karriär har aldrig riktigt lyft mot de höjder den var förväntad. Tiden under Tim Sherwoods ledarskap är fortfarande den bästa i unge Grealish karriär och kanske kan Steve Bruce återväcka underbarnet genom att åter placera honom på toppen av en mittfältsdiamant?
Kanske går säsongen 2017/18 till historien som säsongen då den livslånga Villa supportern Jack Grealish skjöt klubben tillbaka till Premier League?
Viktiga positioner
Ytterbackarna - Med fyra centrala mittfältare saknas yttrar/yttermittfältare och ytterbackarna blir därför vitala i både defensiven som offensiven. Som enda spelare att förse laget med bredd krävs det att ytterbackarna ständigt överlappar i anfallsspelet vilket kräver teknik och snabbhet. Men utan stöd från en ytterspelare riskerar ytterbacken att bli isolerad i den defensiva fasen och måste vara skickliga defensiva spelare men också intelligenta i sina beslut att gå framåt.
Defensiva mittfältaren - Spelaren måste vara försedd med en instinkt för tid och plats på planen och måste balansera formationens offensiva disposition med ett intelligent positionsspel. Positionen inbegriper stort ansvar och bemästrades av bland annat Claude Makelele under sin tid i Chelsea.
Offensiva mittfältaren - Ansvarar för att länka ihop lagdelarna på den offensiva tredjedelen genom att positionera sig i mellanrummet mellan motståndarens backlinje och mittfält.
Måste också tillföra laget med djupledslöpningar bakom motståndarens backlinje för att öppna ytor på planen. Rollen efterfrågar därför en god känsla för positionsspel men som lagets offensiva ankare måste spelaren besitta en hög teknisk förmåga och ett bra passningsspel.
Anfallarna - Lagets primära målgörare men måste också vara villiga att ge laget hårt arbete. Eftersom man ansvarar för att öppna upp planen för den offensiva mittfältaren måste man vara redo att löpa bakom motståndarens backlinje samt erbjuda dynamik i anfallsspelet genom att en(eller båda)av anfallarna tar bredare position för att överbelasta kanterna.
