Wembley - så nära nu, men ändå så långt borta då
Aston Villa spelar återigen på Wembley och vem vill inte vara där på måndag? Det är en riktig "miljardmatch" och det svävar pund-sedlar över och runt hela Wembley. Precis som det gjorde för nio år sedan. Kanske inte så mycket Aston Villa, kanske inte så mycket miljarder, men några pund bytte ägare och det blev en till sist en smårolig historia att läsa för den som vill.
Den 27 maj kl 16 är det Wembley-match på nytt för våra grabbar och nervositeten börjar redan smyga sig på. Rejält dessutom. Jag hoppas att Villa når upp till en bättre nivå än under förra årets final, där Fulham vann rättvist. Jag kommer själv ihåg när jag för första gången äntrade Wembley. Eller ja, inte planen då. Inte ens läktaren förresten. Här är en ganska galen historia som nu är nio år gammal.
Ett gäng vänner och jag drog iväg till London för att bl a se på fotboll. Eftersom vi alla håller på olika lag enades vi till slut om att se neutrala Tottenham-Portsmouth på lördagen, där en viss Gareth Bale för första gången nådde mitt öga och imponerade. Den matchen är egentligen en parentes i sammanhanget, för veckan innan avresa fick vi reda på att Southampton skulle möta Carlisle på Wembley på söndagen. Final i Johnstone Paint Trophy, en cup för League One- och Two-lag. Eftersom den ene i resegänget är en hängiven Saints-supporter, så ringde vi de båda lagens biljettkontor under veckan.
-Nej, det går inte att köpa biljetter på Wembley. Enda sättet är att hämta ut dem på våra biljettkontor.
Tack för den. Southampton i söder, Carlisle i norr. Inte en chans. Inte heller en chans att de kunde hinna posta dem så att vi fick dem innan avresa.
Söndagen kom och vi chansade ändå och tog tunnelbanan ut till Wembley. Vilken stämning! Båda lagens fans vällde in och man rycktes helt enkelt med. Det tog inte många minuter förrän en snubbe kom fram till oss.
-Tickets? nästan viskade han.
-Ja, vi är fem, svarade vi.
-Be right back.
Han försvann ett tag och kom tillbaka.
-140 pund styck, sa han.
Det var nästan så jag hostade till. Ordinarie biljetter kostade mellan 25-30 pund.
-Inte en chans, sa vi.
Han gick ner till 110 pund.
Tre i gänget tackade för sig, nej, vi åker tillbaka in till centrum. Tomas och jag kollade på varandra.
Va fan, så här nära Wembley hade jag aldrig varit och vem visste när chansen skulle dyka upp igen? Och Tomas som håller på Southampton tvekade inte heller. Vi slog till. Vi fick två fina biljetter i handen och var grymt glada.
Det var en stund till matchstart men vi minglade runt och njöt av stämningen innan vi begav oss mot entrén.
Tomas biljett-scanning blev rödmarkerad. Min likaså.
Konstigt! Vi blev hänvisade ner till biljettkontoret och där ställde sig Tomas i den långa kön. Själv väntade jag och hoppades på det bästa, men såg på hans steg när han kom tillbaka att vi nog inte skulle kunna se matchen.
-Already collected, sa han, och jag förstår ännu idag inte riktig vad det betyder, men någon form av dubbletter är det nog och någon annan var före oss in, helt enkelt.
Besvikelsen var enorm. Vädret var soligt, stämningen hög. Vi hörde matchen starta. Jag var inte så besviken över 1200 missade svenska kronor utan mest för att inte komma in, så jag så på skoj:
-Du hittar vi den där gubben, så håller du och så slår jag. Jag har aldrig slagit någon i hela mitt liv, ska tilläggas.
Vi började gå mot Wembley station. Fortfarande mycket folk, men de flesta var nu inne på arenan. Och DÄR ser vi HONOM!
Vi går fram såklart och konfronterar honom.
-Biljetterna var ju falska!
-No no no, impossible, sa han.
-De sa att de redan var "already collected"
-May I see the tickets?
-Nej, biljettkontoret tog dem.
Runt om var det fullt av poliser, poliser med hundar och poliser på häst. Det var helt klart till vår fördel.
Han tittade sig omkring och så frågade han:
-How much did you pay?
-110.
Då halar han upp en decimetertjock sedelbunt ur fickan och ger oss var sin hundring tillbaka.
Snacka om att vi blev paffa.
Vi stack rätt fort därifrån. Äventyret kostade oss visserligen 10 pund, men det får det väl vara värt för att kunna berätta den här historien. Att vi sen försökte få tag i andra biljetter utan att lyckas ska vi kanske inte nämna. Vi tog tunnelbanan tillbaka till de andra och såg på en pub Southampton vinna mot Carlisle med 4-0.
Vi Villa-fans kan dock glädja sig åt att Tomas hade fått se en storseger i England. Han var med 2008 på supporterresan till Birmingham och the Demolition Derby! Efter matchen var det spänt i stan efter en supporters död, så det var vakter vid varenda pub som frågade:
-Villa or Blues?
-Villa, svarade Tomas innan jag hann....och det där har han fått höra, tro mig!
Nu är det fem dagar kvar till Wembley. Jag har haft funderingar på att åka över och bara vara i närheten, men jag sparar pengarna till en tidig Premier League-match i höst...
Fan!? Det här är en jädra viktig match. Hellre en Wembley-vinst för Villa än en riktig biljett för två till en skitmatch i en målericup för nio år sedan, som djungelordspråket lyder.
Up The Villa!
