Sörjd och saknad av ingen
En krönika signerad Peter i Helsingborg
Jag loggar ut från Svenska Fans och BoISare. För gott. Avregistrerar mitt alias. Beslutet har mognat under lång tid. Jag är dödligt trött på konspirationsteorier, på ryktesspridning och infama angrepp, på skamlösa påhopp och meningslösa inlägg. Det som kunde och borde vara ett forum för seriösa resonemang kring fotboll generellt och Landskrona BoIS speciellt har idag nått så generande låg nivå att triviala kafferep och syföreningsmöten i en jämförelse framstår som höjden av skarpsinnig konversation.
Det finns några undantag bland debattörerna på BoISare, men de går alla drunkningsdöden till mötes. Vem orkar längre leta efter de meningsfulla inläggen? Vem anser det längre förnuftigt att starta en allvarligt menad diskussion?
Lugn, bara lugn. Jag är inte ute efter att krossa eller inkompetensförklara flertalet BoIS-supportrar. Många av er är ursäktade, eftersom grogrunden för missnöjesyttringarna och ryktesfloran i flertalet fall är en direkt konsekvens av BoIS-ledningens agerande. Jag har viss förståelse för att sinnesstämningen ibland kan bli affekterad.
I min yrkesroll har jag i företag efter företag tvingats understryka det självklara och upprepade gånger betona vådan av ledningens knapphändiga information. Självbelåtenhet, översittarmentalitet och ovilja (men också innerst inne rädsla) att informera bäddar alltid för djungeltelegrafens frenetiska knatter. Ett faktum som också BoIS-representanter fått erfara på senare tid. Bonusfrågor som sopas under mattan blir till svarta rubriker och ger ytterligare näring åt spekulationer och insinuationer. Jag drar inga som helst paralleller med Kreml i övrigt, men nog är det hög tid för glasnost och en i grunden omvälvande perestrojka.
Jag erkänner mig skyldig. Till ett tjugotal krönikor och ett par hundra inlägg under årens lopp. Det senaste och därmed sista så långt tillbaka som den 19 april 2004. Jag bröt tystnaden med en krönika den 4 april i år, i vilken jag uttryckte min oro över den stagnation och bristande motivation som tycks prägla kansliet, laget och därmed publiken. Inte ens klacken låter som förr.
Jag efterlyste en marknadsförare värd namnet som kan ladda varumärket BoIS till den nivå det förtjänar. Jag efterlyste en PR-sinnad talesman för klubben som kan hantera media och supportrar - och inte på politikervis bara lägga locket på. Det finns klara tendenser till pampfasoner och storklubbskomplex hos en del företrädare. Den goodwill som länge och välförtjänt omgav BoIS är på väg att krackelera och gradvis förvandlas till badwill. Jag efterlyste också den kreativitet, fermitet och entusiasm som kännetecknade redaktionen på BoISare för bara ett år sedan. Orsak och verkan ligger även här i öppen dager.
Vad är då jag för ett snille som dristar mig till att kritisera och ifrågasätta i stort sett allt och alla som har med BoIS att göra? Precis som du är jag en engagerad BoISare i själ och hjärta. Därav min indignation över dagens förhållanden. Därav mina försök att initiera en seriös diskussion som kanske till och med kan nå in bakom de stängda dörrarna i Karlslund. Precis som du blir jag illa till mods när det går snett för vårt BoIS. Inte bara på plan utan i hela organisationen.
BoISaren i mig tvingas dock alltmer stå tillbaka på grund av min profession som kräver långa arbetsdagar. BoISaren i mig får naturligtvis också ge vika för min roll som småbarnspappa. Med andra ord - trots mitt engagemang har jag viss distans till ämnet och kan med friska ögon betrakta fenomenet BoIS och notera alla felsteg som tas och klavertramp som görs, inte minst inom mitt speciella gebit.
Jag tror på tränartrojkan. Jag tror på lagets potential. Men det krävs att harmonin infinner sig för att lagrarna ska kunna skördas. Harmoni kommer inte av sig själv. Först när signalerna från ledningen går i dur och klingar samstämmigt kan verket fullbordas. Först när alla går i takt och i samma färdriktning kommer resultaten.
Det känns i skrivande stund som att målet inte kan nås utan att den gamla tesen ännu en gång får praktiseras. You can´t make an omelette without cracking eggs.
Trots tangenternas vackra färger är BoIS inte längre ett självspelande piano som ens förmår fylla arenan vid en premiärmatch mot svenska mästarna i strålande väder. Vardagen har hunnit ikapp. Marginalpubliken uteblir. Folkfesterna är ett minne blott. Eller?
Jag påstår bestämt att med rätt person vid klaviaturen skulle även den kommande cupmatchen mot MFF vid gynnsamt väder kunna samla storpublik. Vilken normalbegåvad kreatör som helst kan snabbt lista en rad publikfrämjande åtgärder som lockar nya själar till IP och samtidigt ruskar liv i soffliggarna. Kanske bäst att tillägga att jag inte efterlyser jippon. Det har vi tillräckligt av. Det handlar om professionalism. Om förnyelse. Om profilering. Om elementärt marknadsföringstänkande. Om grundläggande inblick i beteendevetande och viss psykologisk insikt. Omistliga men långt ifrån oöverkomliga kunskaper för att kunna generera de impulser som får folk att styra kosan mot Landskrona IP. För att nu inte tala om möjligheterna för BoIS att lyckas nå budgeterat publiksnitt.
Det är lördag. Min sista krönika är fullbordad. Utan dramatik drar jag mig tillbaka. Sörjd och saknad av ingen och övertygad om att det finns andra som är beredda att sticka huvudet i getingboet eller krafsa i myrstacken. Det är min förhoppning att kritiken ska uppfattas som konstruktiv och skänka näring åt den animerade diskussion som måste till för att förändringens vindar ska blåsa i Karlslund. Jag försäkrar att krönikan formulerats med enbart goda avsikter. Självklart kommer jag även i fortsättningen att följa BoIS med stort intresse. Kanske också klä mina svartvitrandiga tankar i ord, dock inte på Svenska Fans.
