Isidors hörna: Det är nu utmaningen börjar
SM-guldet släppte elva års väntan. Nu börjar utmaningen för AIK, Mikael Stahre och Björn Wesström. Att försvara guldet och etablera AIK i toppen.
Mikael Stahre lyckades med det som sex föregångare inte klarade av.
Att ta SM-guld.
Att axla manteln från Stuart Baxter som vilat tungt över Karlberg.
Nu börjar utmaningen.
Ett SM-guld ska försvaras.
Och historien visar att det är bland det svåraste som finns att göra och som fällt många offer. Sedan 1998 har åtta klubbar vunnit Allsvenskan. Inget lag har lyckats greppa tag i serien och behålla den. Djurgården hade en gyllene period men föll högt från tronen. Ingen långsiktighet och självinsikt ledde till det. Och fallet kunde gett en obekväm och stenhård landning i den verklighet som kallas ekonomiskt stålbad och Superettan.
Verkligheten kom ikapp Djurgårdens drömmar. Precis som för flera andra klubbar.
För AIK blev det degradering och ekonomiskt stålbad.
För Helsingborg höll det på att bli en ekonomisk katastrof innan kommunen gick in och gjorde en ifrågasatt räddning.
Malmö FF har aldrig lyckats förvalta overkliga mängder med miljoner och bygga på SM-guldet 2004. Det är bara några exempel. Att vinna SM-guld ter sig mer som en förbannelse och en frustrerande uppförsbacke efteråt än det mest prestigefyllda priset som går att vinna. Sanningen är så klart inte så enkel och kryddig. De flesta SM-vinnare har fallit på samma gemensamma begrepp.
Brustet tålamod. Och ofta det tålamod som ledde till SM-guldet.
Men det är inte lätt. Den som fått uppleva något stort, som fått stå på piedestalen och titta ned på alla andra, vill gärna uppleva det igen. Till varje pris. Ett SM-guld innebär ofta högre kostnader per automatik. Spelare förhandlar till sig bättre kontrakt, nya spelare köps in och då hjälps inte ekonomin alltid av att laget styckas på spelare (vilket varit fallet efter mer eller mindre varje guldlag)
AIK lyckades med en extremt stark prestation under 2009 genom att vinna dubbeln. Men utmaningen inom svensk fotboll är inte att vinna SM-guld. Det är att utmana på titeln varje säsong. AIK behöver fortsätta följa sin egna väg för att lyckas.
Genom råvarorna.
Genom de exotiska kryddorna.
Och genom tålamod.
Råvarorna
I onsdags förra veckan klubbade regeringen igenom en proposition som Idrotts-Sverige bävade över. Propositionen, numera en lagändring, komplicerar en redan svår konkurrenssituation. Sign on bonusen - det lilla hål som Allsvenska klubbar använt för att locka hem hemvändare och exotiska värvningar chockhöjs. 15 % i skatt blir 43 %. En värvning som ska få 3 miljoner netto blir över en miljon kronor dyrare. Det kommer sätta sina spår i hela Sverige.
I fotbollen. I hockeyn. I individuella tävlingar där Startingfees betalats ut.
Villkoren ändras för alla och det är bara att erkänna det alla vet. Med sådana villkor som blir realitet den 1 januari 2010 bakåt i tiden hade AIK aldrig haft Jos Hooiveld, Antonio Flávio, Ivan Obolo, Jorge Ortiz och Dulee Johnson i samma lag den här säsongen.
AIK:s näringskedja som förbättrats och förädlats kommer bli viktigare än någonsin. Det är en investering som kostar ett antal miljoner varje säsong. Men som kommer ge mångfaldig avkastning om det sköts rätt. Att ta fram talanger som bryter sig in i A-laget är ingen utopi. Där är det bara att titta på IFK Göteborg och även Malmö FF som fått fram spelare som värderas högt.
Väsby United kommer vara ett viktigt flaggskepp framöver och kommer vara ett som AIK vill utveckla. Den 12 november var tanken att både Vasalund och Väsby skulle besluta om sammanslagning. Nu kallades båda klubbars möten av. Men att Mikael Stahre och Björn Wesström, som brinner för talangutveckling, vill ha en samarbetsklubb närmare kärnverksamheten är och blir en viktig fråga framöver. Just nu finns ett sportsligt glapp mellan superettan (Väsby) och division II (Akropolis och Sollentuna United). En del kan hända inför nästa säsong med både Väsby och en ny division I-partner.
De exotiska kryddorna
Säg Johan Oremo så får du ett solklart exempel till varför blickar vänds utanför Sveriges gränser. När Oremo fick sitt genombrott i Gefle drevs priset upp enormt. Djurgården slantade upp pengarna. En kille som spelat i division III två år tidigare kostade över dussinet miljoner. Vi vet alla svaret på om det var en vettig investering eller inte.
Upphaussade svenska spelare är numera ouppnåeliga prismässigt . Riskfaktorn är alldeles för hög. Björn Wesström och Mikael Stahre vet om det. Tre dagar efter att dubbeln säkrats åker båda till Brasilien på jakt efter nya ingredienser för framtidens AIK.
Spelarna är självfallet inte gratis. Men med långsiktig scouting går det att göra kap. Antonio Flávio kostade mellan 2-3 miljoner och värvades efter att AIK haft ögonen på honom i över ett halvår. Hur det gått sedan vet vi. En svensk spelare av Flávios kvalitet och ålder hade kostat fyra-fem gånger så mycket.
AIK lär inte under nuvarande ekonomi kunna göra småspektakulära värvningar från en av Argentinas toppklubbar som Jorge Ortiz från San Lorenzo. Däremot kommer det vara av yttersta vikt att hitta framtidens Flávio och Jos Hooiveld till en peng som ändå är överkomlig i sammanhanget och som blir en viktig balans till de egna spelarna som fostras i AIK:s näringskedja.
Tålamod
Många klubbar är det som har bytt fokus som sagt. Som ändrat värvningsstrategi, spelsätt, styrelse, tränare och så vidare. Ni vet hela karusellen. På senare tid har dock klubbar avvikit från den självdestruktiva vägen. IFK Göteborg, Elfsborg och Kalmar FF har etablerat sig som de mest stabila toppklubbarna och alla tre är de enda som mer eller mindre parkerat i topp fyra senaste åren. Göteborg för att de vågar släppa fram unga. Elfsborg genom ett starkt stöd från näringslivet och stor tro i Magnus Haglund. I Kalmar förväntar sig ingen något av KFF. Därför kan Nanne Bergstrand pröva flera brasilianare säsong efter säsong, utan att någon skriker flopp eller sopa från läktarhåll.
Tålamod på Råsunda har länge varit en bristvara. Det var inte så konstigt under år då många förhoppningar byggts upp och få levererats. Mikael Stahre och Björn Wesström har kört sitt år utan snaskiga rubriker. Utan kaxiga uttalanden. Men samtidigt alltid med en dos sanning som känts som en befrielse.
Men tålamod är mycket mer än att uthärda en dålig spelmässig period eller att acceptera en felvärvning. Tålamod är också ekonomi och att inte vara för sentimental. Att se tillfälligt sämre förutsättningar som en naturlig del i framgångar på långsikt. Som att sälja Jorge Ortiz för att ge bättre förutsättningar framöver. Och att som sagt inte bli för sentimental.
Guldyra blir lätt frustration när man ser att en rad AIK:are kan vara på väg ut. I en idealisk svensk fotbollsvärld förlänger man utan vidare med Markus Jonsson, Kenny Pavey och Daniel Örlund. Men i dagens Sverige går inte det. I synnerhet inte i AIK vars ekonomiska situation innebär att man måste sälja innan man köper.
Guldet letade hem efter elva långa år.
När det gjorde det senast försvann den i en hybrisstorm utan dess like.
Denna gången kommer det inte att ske.
Egna talanger, fortsatta rekryteringar från utlandet och tålamod har varit AIK:s väg till SM-guldet. Det finns ingen anledning att avvika från den inslagna vägen. Men det kommer bli ett tufft år där en rad Allsvenska klubbar skriker efter revansch.
I synnerhet en. Ingen åt som bekant pytt i Göteborg i höst.
Nästa säsong blir en prövning för AIK och Mikael Stahre.
En där det inte nödvändigtvis går som på räls från början.
Det är då vi ska ha tålamod.
