De tio sista minuterna
Det var som att hjärtat föll ut ur kroppen, jag stod bara där och tittade på. Jag kunde inte göra något, förutom att hoppas. Att hoppas att inte bollen skulle smita förbi målvakten in i målet. Hela laget skulle tappa hoppet, det skulle vara över. Finalen skulle vara deras inte våran. Och vi skulle aldrig lyckas komma hit igen. Men när bollen snuddar fingertopparna på målvaktens våta vantar och tippar över ribban är det som att hjärtat slungas tillbaka in på sin plats. Det gjorde nästan lite ont,
Bara minuten gått av de sista tio. Det blir närmare och närmare domarens slutsignal. Men det står 1-1 och det lag som vinner går till final. Finalen i Gothia Cup, världens största turnering för ungdomar. Där lag från längst ner i Afrika möter lag längst uppifrån i Sverige, där alla blir vänner men samtidigt är största fiender. Att vi, Nykvarns SK, är en match och nio minuter från guldet.
Planerna är utslitna och hårda som sten, det torkade gräset river upp skinnet när man kommer i kontakt med det. Det var som att springa på asfalt med en stickig matta som försökte täcka den ojämna marken.
Tiden tickar och tickar men får aldrig ett slut. Man känner hur kroppen snart lägger av. Det är som att andas genom ett sugrör när man springer i den gassande solen. Men det verkar inte bekymra någon på planen för ens domaren kommer att vissla en sista gång. Tills dess kommer vi fortsätta springa som om man skulle tro att vi vore hundar som aldrig vill sluta leka.
Minuterna går och går, och matchen blir hetsigare och hetsigare. Vi kommer till ett läge men det går inte. Bollen vill inte in. Det är som en förbannelse över laget. Vad vi än gör, hur vi än skjuter kommer inte bollen in i målet. Istället får motståndarna en kontring. Det går snabbt, väldigt snabbt. Vi hinner inte med. Bollen kommer från kanten och flyger in över backen. Man hör suset i publiken när motståndarnas forward dämpar ned bollen vid fötterna inne i vårat straffområde. Den stannar alldeles perfekt framför honom, han tittar runt sig och det är ingen där. Han tar sin tid och målvakten hinner inte över till andra sidan målet innan bollen dimper ned under ribban. Jag ser hur nätet fladdrar som om det vore en stark vindpust som sveper förbi. Det är kört. Det var som om min kropp stängdes av helt.
Åttiosex minuter har gått och vi måste göra två mår för att vinna. På fyra minuter behöver vi alltså göre flera mål än vad vi har gjort på hela matchen. Det kommer vara helt omöjligt. Men vi måste. Det är bara att samla energi och få igång laget med peppande ord.
- Kom igen, det är inte över! Ropar jag och får med mig några. Jag hör flera som peppar varandra. Det kanske går ändå, tänker jag.
Avsparken slås och vi börjar direkt med att rulla runt bollen som vanligt. Vi spelar runt i baklinjen. Fram och tillbaka som en vagga. Bollen kommer ut på kanten genom en liten lobb från mittbacken. Man ser hur motståndarlaget är alldeles ivriga och stressade. De springer runt som myror i en myrstack och tappar bort vad de ska göra bland alla tankar i deras huvud. Från kanten driver yttern in och fintar ut två spelare på vägen. De står som två frågetecken och tittar efter bollen som slinkigt förbi mellan deras ben. De försöker jaga ikapp men träffar fel i sina tacklingar. De kommer från varsitt håll och klämmer ihop ytterns ben, så han ramlar. Alla i publiken skriker.
- Domaren, blås!
Vilket han också gör. Det är frispark. Precis utanför boxen. Tränaren ropar på mig. Det är jag som ska ta den, för att försöka rädda laget.
Jag lägger upp bollen så perfekt jag kan. Motståndarna sätter upp en stor mur mellan bollen och målet. Men jag måste göra mål ändå. Jag tar sats, sju steg bak som vanligt. Man kan se rädslan i motståndarna och lagkamraternas ögon. Domaren blåser. Nu får jag skjuta. Jag träffar bollen som aldrig förr. Det sker som en explosion när bollen kommer i kontakt med vristen, den flyger med hög fart. Det öppnas som ett hål mellan två spelare i den fullpackade muren. Det var som menat för bollen som flyger rakt igenom. Det är som att världen går i slowmotion. Man ser varenda rörelse och hur bollen slungar sig genom luften. Målvakten har ingen chans, det är bara för bollen att gå in nu.
Pang! Bollen dundrar in i ribban och ner på linjen. Den fortsätter studsa men den här gången på linjen och upp i nättaket. Det är mål. Jublet förs genom den spända atmosfären. Man kan se lättnaden i laget. De springer fram och klappar mig om axeln.
Jag springer för att hämta bollen från målet. Vi behöver göra ett mål till på bara en minut. Jag ger den till motståndaren som ska ta avsparken för att spara oss tid.
- Ett mål till, vi har det här. Ropar jag för att veta att laget är med.
Matchen är igång igen. Det andra laget är alldeles omskakade och chockade. De är nästan som att de faller ihop på grund av deras skakande ben. Vi tar tillfället i akt och pressar extra hårt i den sista minuten för att ta vara på chansen. De kommer felpass efter felpass. Till slut så händer det. Vi bryter bollen i mitten. Det finns massor av yta för forwarden som nästan är helt fri. Han behöver bara bollen innan tiden är slut. Den slås och är för hård. Men forwarden springer på den ändå. Han springer allt vad han kan för att göra den redan osäkra målvakten ännu mer osäker och förskräckt.
Ljudet när båda två springer in och tacklar varandra låter högt. Båda skjuter på bollen samtidigt. Boom! Målvakten faller ned bredvid bollen utanför straffområdet. Men forwarden lyckas håla balansen. Det är öppet mål. Ingen är i närheten. Båda lagen står bara och tittar. Alla tror att han har för mycket nerver och att han ska missa. Kyligt som han är vågar han lobbar han bollen lätt över målvakten och joggar in med den i målet. Atmosfären gick från att vara tyst och spänd till helt hysterisk. Vi hade gjort det. Med bara sekunden kvar hade vi lyckats. Nykvarns sk från en by utanför Södertälje ingen hört talas om. Som ett av världens bästa ungdomslag.
Hela publiken springer ner för att fira vid en av hörnflaggorna med laget. All kramas och slänger runt med varandra. Det var så pass mycket känslor att man inte kände smärtan när alla slängde sig på än. Hjärtat slog så hårt att de åkte ut och in genom kroppen. Man skulle kunna tro att det var ett stort slagsmål när det i själva fallet bara var ett gigantiskt firande.
