Kommentar: Det sägs att Milds polare dikterar villkoren
Klubbdirektör Håkan Mild är en av de som banat vägen för IFK Göteborgs elände. Men ska han klä skott för allt?
Hälften av juli månad hade passerat och det var nästan plågsamt varmt på Tele2 Arena i Stockholm. Solen gassade över pressläktaren. Med många regntunga dagar färska i minnet förstår ni att det jag återger inte har med kalenderåret 2023 att göra, utan avser en sommar då solen sken. I fjol gjorde den det.
För ordningens skull var 17 juli 2022 datumet och Hammarby mot Elfsborg var sammanhanget. Bajen vann med 3-0 och Abdelrahman Boudah (då med “Saidi” på ryggen) hade debutmålat efter sju minuter. Efterspelet kom dock att handla om ett uttalande från den dåvarande sportchefen Jesper Jansson, som bekräftade att debutantens anfallskollega Astrit Selmani var på väg bort från klubben. Israeliska Hapoel Beer Sheva ryktades det om.
Utspelet fick fart på det samlade pressuppbådet. Jag, som då skrev för Fotbollskanalens räkning, gjorde mitt för att vår utsaga skulle nå läsarna först. Som jag minns det hann nog Expressens Linus Petersson före. Vi hade aldrig stött på varandra förut – ändå visste jag precis vem han var. Han hade nyligen lämnat Göteborgs-Posten för huvudstaden, efter flera år av föredömlig bevakning av 031-fotbollen. Linus Petersson var en förebild.
På väst-Sveriges största tidning hade han skrivit både kort och rappt, men också långt och initierat, om inte minst IFK Göteborg. Flytten till kvällstidningen har inte satt punkt för det.
På torsdagsförmiddagen levererade Linus Petersson sitt senaste blåvita scoop. I en text, som nu är låst bakom betalvägg, påstås att en “kompis” till Blåvitt-toppen Håkan Mild “styr IFK Göteborg i det dolda”. Med hjälp av bland andra Tobias Hysén, gör Petersson inledningsvis gällande att bristen på kontinuitet bland de som styrt föreningen har legat till grund för den kris som nu drabbar densamma. Det orsakssambandet är helt riktigt, precis som uppfattningen att misslyckade spelarrekryteringar har föranlett svaga sportsliga prestationer. Den gemensamma nämnaren i sammanhanget? Den blåvite klubbdirektören.
I en krönika tidigare i år gick även jag hårt åt Håkan Mild, likt Linus Petersson gör nu och tidigare har gjort när han förkovrade sig i Göteborgslagen. Det har med önskvärd tydlighet framgått att en tidigare karriär som storspelare inte är något vaccin mot kritik. Ingen står över granskning – inte ens en klubbikon som Mild. Till skillnad från de synpunkter som tidigare omgärdat IFK-basen, menar nu Expressen att Mild rekryterat en okänd konsult, som inte bara har mycket att säga till om, utan som dessutom är en bekant till Trollhättan-sonen. Den spetsiga rubriken och de uppgifter tidningen ger utrymme för insinuerar att en polare till Håkan Mild dikterar villkoren på Kamratgården. Min egen insyn i vad som försiggår bakom dessa lyckta dörrar är begränsad till den bild som media tecknar och de utlåtanden som klubben gör i sina egna kanaler. Med det sagt är trots allt de antydanden som görs om nepotism – en form av vänskapskorruption – allvarliga. Det sägs att makt korrumperar, men det tycks ändå egendomligt att svågerpolitik skulle ligga bakom ett flertal av anställningarna inom IFK Göteborg.
Till saken hör att nålstick som Linus Peterssons är helt nödvändiga. God journalistik ska nagelfara direktörer och synliggöra omständigheter som få känner till, inte minst i de verksamheter där medlemmarna utgör störst ägande, som i fallet IFK Göteborg. Det medför i sin tur ett stort journalistiskt ansvar. Källskyddet – principen att inte utelämna uppgiftslämnarens identitet – är en central del i journalistiken, men gör det likväl svårt att avgöra hur tillförlitliga somliga påståenden i själva verket är. Visar sig däremot Expressens redogörelse överensstämma med verkligheten har den blottlagt hur lite vi egentligen vet om vad som försiggår på Kamratgården.