Krönika: Publikfesten vägrade ta slut
Riks- och lokalpress, spelare och motståndarsupportrar, ingen är sen att hylla den svartgula publiken för den magiska stämningen i Skellefteå Kraft Arena. Därför är det med skam i blicken som jag kom på mig själv i dag, jag har ju knappt nämnt supporterfenomenet under mina snart tre år på SvenskaFans.
Är inte riktigt säker på den ursprungliga tanken med SvenskaFans, men något som kommer tillbaka ständigt är att det är ”En sida för fans av fans”. Därav kanske det inte är så konstigt att publiken inte hyllas så mycket på sidan - blir ju lite som att skriva om sig själv.
Att vara en supporter kopplas ofta samman med att stå i klacken och skrika. Jag är inte sådan, jag är en annan sorts supporter som står vid sidan av klacken och nästan inte lever om överhuvudtaget. Därför kan jag hylla fansen utan att hylla mig själv ens det minsta. Jag ska inte sticka under en stol med att jag hellre skriver om Fredrik Lindgrens uppspel eller Tobias Viklunds skicklighet i sidled. Det tilltalar mig mer men det är en skam att jag inte ägnat en krönika åt Skellefteåpubliken än.
Stämningen i Skellefteå Kraft Arena var vild vid den första slutspelsmatchen på 27 år, vågen gick i arenan och det var publikfest. Alla var nöjda med att bara vara i slutspel utom spelarna som gick och vann med 2-1 till de 5900 åskådarnas stora förtjusning. I går var det ingen i publiken som var nöjd med förlust, spelarna däremot hade inte den mentala fokuseringen och i princip allt gick fel. Publiken däremot, höll igång i 60 minuter trots sexmålsunderläge.
Publikfesten vägrade helt enkelt ta slut trots förnedringen på isen. Skellefteå har kokat av hockeyfeber ända sedan slutspelsplatsen fixades och till och med nere i Kinnarps Arena hördes man mest. Men det är inte den vilda stämningen jag ska lyfta, inte heller den massiva sången utan någonting som man för ett par år sedan saknade. Nämligen förmågan att inte sänka laget i motgång.
Visserligen blev det lite tyst ett tag i den andra perioden, men släpper målvakten in en isare från rödlinjen så är det förståligt. Men trots att alla 22 inblandade hemmaspelare gjorde en plattmatch haglade inte klagomålen över spelarna utan istället sjöngs det och händerna klappades hela matchen igenom. Helt enkelt, publiken gav laget en chans att komma igen, men den togs inte.
Mikael Renberg har sagt att Luleå och Skellefteå skiljer sig från varandra gällande hockeykulturen. I Luleå tänker man uppåt, mot slutspelet. I Skellefteå däremot är ångesten över kvalserien större än förhoppningen om slutspel. Men å andra sidan, det går inte att klandra någon efter fem raka kvalserier, majoriteten av dessa har varit hjärtekrossande historier.
Men i och med att slutspelsplatsen säkrades har också tron på det goda blivit större. Saker går ju vägen och går det inte vägen så försöker man ordna det. Publikens sätt att ta itu med problem är att sjunga högt. Även när målvakten kastar in puckar.
Signifikativt för det hela var att medan alla spelare åkte ut direkt till omklädningsrummet efter slutsignalen drog Andreas Hadelöv en vända mot klacken och klappade händerna. Syndabocken blev aldrig utskälld utan kände hela tiden publikens stöd. Att stå upp för sitt lag även när de sviker, det är världsklass.
***
Att man sedan hånar domaren är kanske inte så vackert, men Christer Lärking måste upp flera nivåer för att vara slutspelsmässig. Sedan är det en befogad fråga att undra varför domarna lever i en sådan skyddad värld från kritik medan spelarna och ledarna inte gör det.
***
För att frångå supporterämnet. Har tidigt klagat hejvilt på Per-Erik Johnsson. Trots förlust med 1-7 har jag ingenting att klaga på från kvartsfinal tre. Coachningen var snudd på prickfri och backparet med Mikko Mäenpää och Tobias Viklund fungerade trots alla farhågor.
***
Tomas Larsson håller på att skaffa sig ett namn i hockeysverige, men han är långt ifrån lika slipad om Per Ledin och Andreas Jämtin än.
