Landslagen vi minns – Sovjet 1981: Den första och sista stora titeln
SvenskaFans blickar tillbaka och uppmärksammar minnesvärda landslag.
Få lag och enskilda idrottare kan vara så mytomspunna som de sovjetiska. De tuffa kraven, de brutala och uppoffrande träningsförutsättningarna samt de närmast diktatoriska tränarna gav Sovjet en speciell laddning.
Närheten till varandra och landslagsspelarnas möjlighet att hela tiden träna tillsammans gav en unik kemi. Under 80-talet såg vi exempelvis det med den fantastiska femman Slava Fetisov, Alexei Kasatonov, Vladimir Krutov, Igor Larionov och Sergei Makarov.
I Canada Cup 1981 visade Sovjet vad man gick för – och tog sin enda stora titel där alla de bästa spelarna medverkade.
Det var dags för en ny generation
Under många år var OS en turnering för amatörer, även om det i allra högsta grad var en tolkningsbar definition. Först under slutet av 80-talet tilläts i alla fall professionella spelare delta i OS och så sent som 1998 spelades den första turneringen med NHL-spelare.
Det är högst relevant att ställa sig frågande till hur högt man faktiskt ska värdera OS-prestationerna när världens bästa spelare inte deltog. Kanske är helt enkelt Canada Cup en bättre måttstock när den bästa hockeynationen ska utses?
Den första Canada Cup-turneringen spelades 1976. Tidigare hade Kanada och Sovjet gjort upp i uppmärksammade Summit Series vid två tillfällen och de två sammandrabbningarna inspirerade bland annat Canada Cup.
Debutturneringen blev den första sanna turneringen där de bästa spelarna gick upp mot varandra och hemma i Kanada blev det kanadensarna som stod som mästare. Efter ett gruppspel gick ettan och tvåan upp mot varandra i en finalserie över tre matcher. Där ledde Bobby Orr sitt Kanada till seger mot Tjeckoslovakien.
För Sovjets del slutade den turneringen med en tredjeplats efter förluster mot Tjeckoslovakien och Kanada samt ett kryss mot Sverige. Många fina spelare medverkade 1976 – Alexander Maltsev tog sig in i All Star-laget och Viktor Zhluktov vann poängligan – men många av de största stjärnorna hade lämnats hemma.
1981 var det dags för en ny generation att leda det sovjetiska laget – och då tog man gruvlig revansch för misslyckandet 1976… och däremellan hade man ju även gått på en historisk mina…
En ny enhet introducerades
Två år senare än vad som ursprungligen var planerat var det så dags för Canada Cup 1981. Efter den mindre lyckade insatsen i Canada Cup 1976 och den förödmjukande förlusten mot USA i OS 1980 växlade Sovjet upp inför Canada Cup 1981.
Den legendariska femman bestående av Vladimir Krutov, Igor Larionov och Sergei Makarov i anfallet samt Slava Fetisov och Alexei Kasatonov i försvaret introducerades på de största scenerna. Flera av dem hade medverkat i OS 1980, men det var först nu som enheten presenterades och tog världen med storm.
Längst bak hade man dessutom en viss Vladislav Tretiak och veteraner som Alexander Maltsev och Valeri Vasilyev kompletterade de yngre nyckelspelarna. Sovjet målades upp som favoriter på förhand, men någon drömstart på turneringen fick man inte.
”Jämförde matchen med en NHL-match”
I premiären ställdes Sovjet mot Tjeckoslovakien, finalisterna från den föregående turneringen. Det blev kamp på allvar och en fysisk tillställning slutade 1-1 efter fenomenalt spel av Vladislav Tretiak. Ottawa Citizens utsände jämförde snarare matchen med en NHL-match än ett standardmöte mellan två europeiska lag.
Sverige försökte sig sedan på något liknande mot Sovjet, men drog på sig allt för många utvisningar och blev besegrade med 6-3. I gruppspelets tredje match fick Sovjet en minimal upprättelse från fiaskot i OS 1980. Då besegrades nämligen USA med 4-1 och återigen fick Tretiak massvis med beröm.
Finland utgjorde sedan inga större problem innan gruppspelet skulle avslutas med toppmötet Kanada-Sovjet. I potten låg förstaplatsen – och det blev ett smått historiskt resultat. En tight match stod 2-2 efter två perioder, men fem mål i den sista perioden gav Kanada en 7-3-seger och de största segersiffrorna mot Sovjet på 20-talet år. En kanske inte helt obetydlig detalj i sammanhanget var att Tretiak fick vila mot Kanada.
Montreal Gazette menade att världens bäst tränade spelare inte får kollapsa som man gjorde och de sovjetiska spelarna kritiserades för att man inte visade några känslor.
Sovjet fick nöja sig med andraplatsen i gruppen och i semifinalen väntade nu ett nytt möte med Tjeckoslovakien.
Utklassningen
Sovjets legendariska coach Viktor Tikhonov hade varit allt annat än nöjd efter förlusten mot Kanada. Han hade visat prov på det under träning och med tanke på allt som vi i efterhand har fått reda på så är det nog ingen allt för vild gissning att stämningen kanske var lite nedslagen i det sovjetiska lägret.
Någon upprepning av gruppspelsmatchen blev det däremot inte. Sovjet sprang upp till 3-0 i den första perioden och med en storspelande Vladislav Tretiak kom Tjeckoslovakien aldrig nära. Slutsiffrorna skrevs till 4-1 och Sovjet blev klara för sin första Canada Cup-final.
Även Kanada hade gått upp till 3-0 efter 20 minuter och så småningom vunnit med 4-1 i sin semifinal, mot USA. Det blev en drömfinal.
Till skillnad från 1976 och de efterföljande turneringarna – där finalerna avgjordes i bäst av tre matcher – skulle turneringen 1981 avgöras i en enstaka finalmatch. Såväl Kanada som Sovjet ville visa att man var världens bästa hockeynation och 70-talet hade bjudit på flera minnesvärda sammandrabbningar.
Finalen blev inledningsvis en jämn tillställning. Tretiak imponerade – så klart – och det tidiga kanadensiska övertaget resulterade inte i något. Istället var det Sovjet och Igor Larionov som inledde målskyttet och man klev så småningom in i den tredje perioden med en 3-1-ledning.
Väl där blev det utklassning. Sergei Shepelev blev tremålsskytt och fick sällskap av Vladimir Krutov, Larionov, Vladimir Golikov och Alexander Skvortsov som sovjetiska målskyttar i den tredje perioden, där tre av målen gjordes under matchens fyra sista minuter. Slutsiffrorna skrevs till hela 8-1 och Sovjet fick minst sagt revansch för den snöpliga storförlusten i gruppspelet.
”Vi besegrade dem två gånger”
”Folk ser på den här turneringen som den stora turneringen. VM är annorlunda med tanke på vårt slutspelsupplägg. Alla tog sikte på den här turneringen. Det var likadana förutsättningar för alla. Alla länder kom med sitt bästa lag. Vi hade vårt bästa. De hade sitt bästa lag. Vi förlorade en avgörande match. Vi spelade mot dem tre gånger. Vi besegrade dem två gånger”, sa Brian Engblom till Montreal Gazette efter matchen och syftade på gruppspelsmötet och en träningsmatch inför turneringen.
Många tycker säkert att det är mer rättvist med en finalserie, men Sovjet stod där som mästare och man gjorde det efter en minst sagt övertygande finalseger. Den legendariske journalisten Red Fisher höll inte tillbaka i sin kritik i Montreal Gazette. ”Is it possible The Good Guys can’t stand the heat? It’s embarrassing”, skrev han.
”Not once last night did they capitulate to irrationalism. The heat was on, and they blew it away. In the process, they blew away Team Canada”, fortsatte Fisher.
Wayne Gretzky (5+7) tog hem poänglligan, medan Alexei Kasatonov (1+10) blev Sovjets poängbästa spelare. Sergei Shepelev blev Sovjets bästa målskytt med sex fullträffar, följt av Vladimir Krutov och Igor Larionov på fyra mål vardera.
Men det var en fenomenal Vladislav Tretiak som blev utsedd till turneringens MVP. Han avslutade turneringen med en makalös räddningsprocent – 94,7 – och blev hyllad efter finalprestationen.
”Goaltenders normally aren’t the difference in an 8-1 game, but if ever a goaltender was, Tretiak is the man. What is it about this splendid athlete that has kept him No. 1 among the world’s goaltenders for a decade?”, skrev Fisher.
En årgång värd att minnas
Efterspelet blev infekterat. Sovjet tilläts inte ta med sig bucklan hem. Den skulle alltid förvaras i Kanada, sades det – och Sovjet blev givetvis upprörda. Kanadensiska fans samlade däremot ihop pengar och beställde en replica av bucklan, som man sedan lämnade över till den sovjetiska ambassaden i Kanada.
Sovjets representant hyllade de kanadensiska fansen och deras sportmannaskap. Organisatörerna av turneringen fick sig en känga från såväl fansen som Sovjet och replican skickades hem till ett museum i Moskva.
Det bittra efterspelet ska däremot inte få överskugga det fantastiska sovjetiska laget. Tretiak visade upp sig för världen och en ny superfemma var på plats, där Igor Larionov inledde en mäktig landslagskarriär.
Det var också den första och sista gången som Sovjet vann en stor titel – OS eller Canada Cup – i en turnering där alla de bästa spelarna medverkade. Men det är sannerligen en titel och en årgång värd att minnas.
---
---
Det här var den femte delen av artikelserien ”Landslagen vi minns”. Under de kommande veckorna och månaderna fortsätter vi att blicka tillbaka och uppmärksamma andra landslagsupplagor som lämnade avtryck.
Läs även:
Landslagen vi minns – USA 1996: ”Den gyllene generationen”
Landslagen vi minns – Slovakien 2002: ”Betyder mer än en Stanley Cup”
Landslagen vi minns – Team North America 2016: ”En sagolik uppvisning”
Landslagen vi minns – Sverige 2006: ”Svensk idrottshistoria”
