Luleås nya radarpar
FruktHamster och Tekarn bloggar om svensk hockey i allmänhet, och Luleå Hockey i synnerhet.
Som ni sett aviseras tidigare kommer jag att i alla fall under en period kliva in på isen och köra en defensiv brunkarroll i par med den mer talangfyllde Frukthamster här på Luleåbloggen.
Blir lite som ÖTC, där jag i så fall är Johan Harju som tekar bra, lägger fokus på att täcka upp bakåt, försöker ligga rätt i banan och trycka dit någon puck då och då, medan jag låter min radarpartner stå för det konstnärliga och dra ner applåderna från läktarn.
Tänkte i alla fall bjuda på en kort analys kring Rönkens Pojkar just nu.
Vi ligger fortfarande i serieledning, och i ganska solklar topp när det gäller PP-statistiken, trots att vi saknat Ola/Arlakedjan rätt fullständigt sedan några matcher innan landslagsuppehållet.
Mycket starkt.
Chris Abbott har i väldigt stor utsträckning och på ett föredömligt sätt tagit huvudansvaret som lagets förstecenter, han har burit laget på sina axlar genom de senaste omgångarna.
Han har på ett för mig lite oväntat sätt tagit för sig och blivit en härförare i seriens just nu bästa lag, utan sin bror. Det skulle vara intressant att se ifall den totala effekten av att ha bröderna i varsin kedja i framtiden skulle vara mer positiv för laget, än när de spelar tillsammans?
När det gäller BP är vi efter en overkligt bra start sakta på väg neråt i statistiken.
Här gäller, precis som det faktum att vi tappat en del bortamatcher på sistone, att man ser att det saknas den där sista lilla procenten energi i laget, som behövs för att orka köra Rönkenstilen fullt ut.
Det saknas sen en tid den där sista lilla, lilla gnistan, liksom.
Man undrar, är det så att Rönken/Bulans upplägg med hänsynslöst uppoffrande hängivenhet i varje skridskoskär och närkamp därute på isen inte riktigt fungerar i serieledning?
Är det bara en tillfällig svacka? Eller är det så att man faktiskt är på väg att mattas av, att materialet är lite för tunt för att kunna köra på såhär i 55 omgångar?
Eller är det så att man sitter här och analyserar saker man inte skulle bry sin hjärna så mycket med, herregud, laget jag själv trodde skulle få kriga om 8:e platsen leder ju serien, och här sitter man och oroar sig för ”småsaker”?
Minns fortfarande känslan efter Björklövenmatchen på försäsongen, då skrev jag något i forumet typ såhär: - Nu kan man slå fast att den här säsongen kommer bli jobbig för oss Luleåfans.
Jo, tjena...
Hursomhelst.
Kontentan av allt man sitter och försöker tratta ihop i huvudet blir ändå att vi tuggar på fint däruppe, är grymt hemmastarka trots allt, och jag tror man ändå med lite perspektiv till det här kan konstatera att det inte ligger någon stor kossa på isen.
Den där sista lilla gnistan jag tidigare tog upp kommer tillbaka, vi är ju ruskigt bra grundtränade.
Det som känns mest oroande är att skadorna börjar invadera truppen. Man hör talas om sträckta ryggar och ljumskproblem.
Det är inte bra.
Hjärnskakningar och diskbrock i nacken är inte heller bra, men det som är positivt med den typen av skador är i alla fall att det inte har med för hårt spelsystem eller liknande att göra.
Frågan är hur Osten ska agera i det här läget?
Ska han köra budgetvarianten, och ersätta skadade med juniorer och inlåning från lägre serier, och hoppas på att det löser sig, eller är det dags att bredda truppen inför säsongsavslutningen?
Jag ser klart allvarligast på Cam Abbotts hjärnskakning. Vill det sig riktigt, riktigt illa har han spelat färdigt, samtidigt som jag nog tror vi kan få se honom igen innan nyår ifall vi har lite flyt.
Känslan säger att vi borde vara på väg att värva en kvalitetsforward, dels för att Cam är skadad på obestämd tid, men också för att vi trots succen faktiskt har en del mer att fordra av vissa av de som spelar idag, tänker framförallt på Meijer och Fabricius, men också på Raffl som lämnat skutan.
Sen är det väl inte fel att ta lite höjd för att det faktiskt ändå kan finnas en eventuell sanning i att det kanske behövs någon extra forward i rullningen nu när vi spelar som vi gör?
