Skellefteå AIK-bloggen: Dagen efter Frölunda
Harmoni och självförtroende betyder otroligt mycket i ishockey.
Frölunda kom till matchen med all harmoni i världen, med all självsäkerhet i världen. Skellefteå kom till matchen med en hel del energi, man var revanschsugna efter debaclet senast och skulle banne mig gå ut o köra skiten ur Frölunda. Den typen av energi är så klart positiv, men är man så övertända så är man sällan i balans. Och det var Frölunda.
Ett harmoniskt, starkt, säkert och effektivt Frölunda, som framförallt var i balans, kunde enkelt bryta ned ett supertaggat, men obalanserat Skellefteå.
Frölunda imponerade i första perioden. AIK ville köra, men Frölunda visade upp en enorm disciplin, och en stor trygghet i defensiven. AIK körde, som man kan göra på hemmaplan, men man lyckades inte uträtta särskilt mycket. Man vann skotten med 13-4, men vad gäller klara målchanser så var det 2-2. Och i mål var 0-2. Frölunda var starka. Disciplinerade, framförallt. Man var inte i närheten av att ta någon utvisning i första perioden, trots att man spelade tufft o rejält. Det var imponerande, om nånting.
I andra perioden började det helt plötsligt studsa Skellefteås väg. Målen kom, man växte, den där övertändningen visade sig ju leda till bra saker offensivt helt plötsligt, och då hittade Skellefteå den där harmonin istället. Men ändå kom Frölunda tillbaka igen. Efter att Skellefteå ägt de första sju minuterna i andra perioden, där man gjorde tre mål och också hade en stolp och ribbträff så hittade ändå Frölunda en väg in i matchen igen. Därför att... trumvirvel.. man var i balans. Och det var inte AIK. Inte ännu. Man hade behövt mer tid. Men det fick man inte av Frölunda.
Frölunda var hypereffektiva. Och när man pratar om att lag är effektiva så kan det oftas bindas in i resonemang om flyt och tillfälligheter - men igår handlade det om ren och skär jävla skicklighet. Fredrik Pettersson. Wow.
Man kan prata om att det studsade Frölundas väg. Man kan prata om att AIK hade flera ramträffar mot sig och Frölunda hade flera ramträffar med sig, men har man den där harmonin och säkerheten i sitt agerande så studsar det ofta med snarare än mot. Så det var ganska logiskt att det studsade Frölundas väg.
Balansen. Frölunda hade den, Skellefteå hade den inte.
***
Ska man prata om spelarprestationer så finns det rätt många som inte, över 60 minuter, var så bra som dom måste vara i en sån här match. Crippe, för att nämna någon, åker runt i 60 minuter utan att uträtta någonting alls. Hade jag coachat så hade jag slängt in Foppa i det läget, som visserligen inte uträttar så mycket just nu han heller, men då får man ju i alla fall energi. Man får ju i alla fall nånting. Det fick man inte av Crippe.
Den kedjan gick ganska dåligt överlag. Forre gör sitt jobb i det tysta, men är man andracenter så måste man väl ändå kunnat göra något vettigare än att - när man är fullkomligt sopren i slottet i ett viktigt läge med Andersen - ta ett lamt avslut MITT i magen.
Där kräver jag mer.
Och Jimmie var inte bra, han heller. Han var ingen vidare kapten igår. Det var taskigt kroppspråk många gånger, fuskande i defensiven, många förlorade närkamper där han dessutom ligger kvar på isen och beklagar sig, och så tog han en jätteonödig utvisning 6 minuter in i tredje perioden när man jagar i ett stort målunderläge.
Det håller inte.
Och framförallt så hade Skellefteå en målvakt som mer eller mindre kändes som en statist.
Man ska inte lasta Andreas Hadelöv för förlusten, men visst kändes han ändå oerhört, oerhört svag där bak. Tror aldrig jag sett en sämre aura hos en målvakt. Det skrek "jag vill verkligen inte spela, jag vill bara att matchen ska ta slut" om Hadelöv. Vid ett mål, om det var Frölundas tredje, så såg det rätt och slätt ut som att Hadelöv försökte att inte rädda pucken.
Hadelöv är klar nu, känner jag. Nu är det bara att satsa på Jocke Eriksson.
***
Gårdagens onödigaste, som faktiskt slår Jimmies holding-utvisning i tredje perioden, var väl ändå powerbreaket som kom 19:47 in i första perideon.
***
Anders Forsberg döljde sin besvikelse på ett imponerande sätt på gårdagens presskonferens.
Även om det var ett klart steg framåt från Växjö-matchen, och man faktiskt presterade ganska bra offensivt som AF säger, så kan han ju inte vara nöjd med vad som hände med matchen efter att man vänt till 3-2.
***
Positiva spelarprestationer?
Inte så jättemånga. Jocke Lindström gör en bra comeback, Oscar Lindberg är ruggigt bra när man stoppar in honom i fjärdekedjan..
Och Lee Goren var, som vanligt, matchens lirare.
***
Tuff vecka var det, ja. Nu väntar Brynäs borta imorgon. Ett taggat och revanschsuget Brynäs.
Frölunda har nu passerat, även om dom precis som Luleå har en mer spelad, men dom är ändå med o slåss om seriesegern.
Och som det ser ut nu så är AIK det svagaste laget i toppen.
Men ändå, det känns som att Skellefteå har varit i det här läget så många gånger tidigare. När man måste vinna, när "krisen" är på gång. Då brukar man kunna lösa den här typen av hypersvåra uppgifter, som Brynäs borta.
Jag tror det kan gå.
