Skellefteå AIK-bloggen: Lista; Skellefteås fem bästa spelare
Nu hade jag tänkt lista AIK:s fem bästa spelare hittills den här säsongen, så här i brist på så särskilt mycket annat att skriva om.
Det handlar alltså om de fem som har varit bäst i AIK hittills Jag bortser från spelarnas roller, löner, förtroende från tränarna, skador, spelstilar och så vidare. Jag bortser från allt det. Det är visserligen betydande, men har man alla såna saker i åtanke så är det ganska besvärligt att jämföra spelare.
Jag bryr mig bara om vilka som har varit bäst sett till att... ja, sett till att vara bra.
Detta är en lista, inte en ranking. Det handlar om de fem bästa utan inbördes ordning.
Så i alla sin enkelhet, Skellefteå AIK:s fem bästa spelare hittills:
1: Lee Goren
Lee Goren värvades framförallt för sin fysik och tuffhet. I fjolårets finalserie mot Färjestad hade AIK problem med att man var för snälla och valpiga, därför ville man ha in en spelare som Goren, som är en spelare som inger respekt och alltid står upp för laget. Just den typen av kvalitéer kan anses onödiga i den moderna hockeyn, och det kan anses primitivt att den typen av "poliser" (jag tycker verkligen inte om det uttrycket, men vad ska man annars använda..) är så viktiga 2012. Men det behövs. Det behövs alltid. Man hade inte förväntat sig att han skulle leverera så mycket i offensiven, i alla fall inte som senast han var i Skellefteå AIK, det hade ju gått några år..
Nä, det man faktiskt förväntade sig var att Goren skulle vara stark i spelet runt sargerna och runt målet, vara en riktigt bra närkampsspelare, vara aggressiv och jobbig att möta. Såna saker. Sådant som powerforwards brukar göra bra. Men han har varit så mycket mer än en powerforward. Så mycket mer. Goren har varit dominant i boxplay, en riktig gigant. Han täcker massor med skott, käkar upp spelare runt sargerna och läser spelet vansinnigt bra i numerärt underläge. Oavsett vilken powerplay-enhet som motståndaren har inne så känns det bra med Goren i boxplay. Han har överlag presterat riktigt bra defensivt.
När andra ledande spelare har haft en sämre dag så har Goren klivit fram offensivt. Han har visat upp en teknik och ett passningsspel som är sagolikt bra för den spelartyp som Goren är. Poängen 8+20 på 41 matcher är kanske inga vansinnigt bra siffror (med lite flyt hade han kunnat göra fler poäng, känns som att Goren kan toppa den interna ramträff-ligan) men det är ändå riktigt bra med tanke på allt annat han bidrar med, och att han har hållit till i tredje och fjärdekedjor bitvis under säsongen för att få igång andra spelare.
Högstanivån är oerhört hög, när han är som bäst så är han faktiskt snudd på ostoppbar. Och lägstanivån är bra den också, man får alltid nånting av Goren.
För att kort summera Goren, så kan man säga att han är en spelare som kliver fram och tar laget till en ledning genom fina offensiva prestationer - men att det också är han som är inne i slutminuten, och går i bräschen defensivt när laget försvarar ledningen mot sex motståndarspelare.
Han gör båda sakerna fantastiskt bra.
2: Pierre-Edouard Bellemare
Skellefteå AIK som förening har hanterat Bellemare på ett otroligt bra sätt. När Bellemare värvades hit från Leksand så värvades han hit som en riktig poänggörare och målskytt. I Leksand hade han gjort 49 poäng på 41 matcher, varav 31 mål - och vunnit skyttligan i Allsvenskan den säsongen. Men det var ingen stress när Bellemare kom till Skellefteå, klubben gjorde klart från dag 1 att det viktiga var att han skulle komma in i Elitserien, utveckla det han behövde utveckla för att få ut mera. Det var verkligen inget krav att han skulle göra massor av poäng direkt.
Man har haft tålamod med Bellemare. Och nu har det verkligen betalat av sig. Nu har Pierre börjat göra alla de poäng, alla de målen som han i grunden är kapabel till - men han har samtidigt i sin etablering i laget och Elitserien utvecklat så många andra saker.
Pierre är idag en riktigt stark tvåvägsspelare. Han är en ledare, med ett "A" på bröstet och han är den som har vikarierat som kapten när Jimmie Ericsson inte har kunnat spela på grund av skada. Yttern Bellemare har dessutom skolats om till center inför den här säsongen, och centrar faktiskt förstaformationen. Han har till och med visat sig vara en bra tekare. Bellemare är tillsammans med Lee Goren och Jimmie Ericsson lagets i särklass viktigaste kugge i boxplay - i mina ögon den allra viktigaste. Bellemare är en stor anledning till att Skellefteå AIK toppat boxplayligan i Elitserien ganska klart. Han åker skridskor, täcker skott, dödar spelvägar på ett väldigt bra sätt, och gör dessutom ofta mål i boxplay. Många gånger på helt egen hand. Han är precis (nåja, nästan) lika bra i powerplay, och har en stor roll i den första powerplay-enheten som avslutare.
+12 i plus/minus är väldigt bra. 29 poäng varav 16 mål är bra det också, särskilt om man ser till vilket defensivt ansvar Pierre tar i match efter match. Han hade en skada, och tappade lite då, i ett par matcher. Men nu i slutskedet av säsongen, när Pierre är hundraprocentig, så är jag säker på att han kommer att utöka poängskörden ytterligare under slutspurten av säsongen. Vid ett flertal gånger under den här säsongen så har jag sagt att Bellemare är lagets bästa offensiva spelare och bästa defensiva spelare på samma gång. Det kan låta som ett overstatement, men det har det inte varit.
Och det säger det mesta om fransmannen.
3: Joacim Eriksson
Jocke Eriksson kom precis som Bellemare till AIK från Leksand, och hade precis som Bellemare gjort en riktigt bra säsong rent statistiskt i Leksand. Så det var ju en del förväntningar..
Men precis som i fallet med Bellemare så har man haft tålamod, målvaktstränaren Krister Holm har jobbat i lugn och ro med Jocke, man har tänkt på framtiden och jobbat långsiktigt, fokuserat på den här säsongen snarare än fjolårssäsongen. Och precis som med Bellemare så har man fått betalt. Den som väntar på något gott..
Joacim Eriksson leder målvaktsligan i Elitserien. Han har över 94 i räddningsprocent, och det är ingenting annat än sanslöst bra. Han har konkurrerat ut Hadelöv, och känns inte bara som ett skickligare alternativ än kollegan - utan också som ett lugnare, ett mer tryggt alternativ. Det hade jag inte trott inför säsongen.
Trots att Eriksson medvetet har avspektakuläriserats (har får man hitta på vilka ordsammansättningar man vill) till den här säsongen så gör han ändå de där TV-räddningarna som han kan göra. När det stämmer, och det har det gjort rätt många gånger den här säsongen, så har han en högstanivå som är extremt hög. Samtidigt så är han stabil. Lägstanivån är ju jättehög den också. Har han gjort någon dålig match i år?
Jag tror inte det.
En annan sak som imponerar med Eriksson är psyket. Han är ganska oberörd. Han är iskall. Han funderar inte så mycket där bak i målet, och det mår man nog som målvakt i dagens hockeyvärld rätt bra av att inte göra. Vi har visserligen inte fått syna Eriksson fullständigt ännu - slutspelet som drar igång om några veckor blir ju något helt annat än det som varit hittills - men Eriksson känns ändå för mig som den typen av målvakt som verkligen presterar i ett slutspel.
Han känns som en vinnare.
4: Bud Holloway
Bud Holloway värvades in för att göra poäng. Det har han gjort. Skellefteå AIK är ett lag med en väldig bredd bland forwards, med många spelare som gör poäng, och det är bara Bud som sticker ut om man tittar på den interna poängligan. 37 poäng varav 15 mål på 45 matcher är jättebra, han har definitivt levt upp till förväntningarna, och han har legat på en hög spelmässig nivå säsongen igenom.
Bud är spektakulär på väldigt många sätt. När man kombinerar hans tekniska förmåga och kreativa förmåga så får man helt enkelt väldigt bra saker. Han bjuder på många godbitar, och är väl kanske inte alltid så supereffektiv (godbitarna leder inte alltid fram till något farligt chansmässigt) men han är ändå alltid ett hot, med sin fart och sitt finessrika hockeylirande. Och det är så nyttigt att ha sådana hot i laget.
Det massiva slagskottet bör också nämnas, då det utan tvekan är ett av de bättre i Elitserien, och då det har gjort Holloway till en av lagets viktigaste spelare i powerplay, och en av hela seriens bästa målskyttar i powerplay. Trots att han har varit en stor tillgång i offensiven så är han nyttig defensivt också. Bud är en spelare som aldrig fuskar i defensiven, och en av de i laget som backcheckar allra hårdast.
Vidare så är han en stor tillgång utanför isen också. Han är helt enkelt en väldigt glad och positiv person, som sprider bra energi runt sig.
Skellefteå AIK har fått allt man ville ha av Bud än så länge, och då är det ju faktiskt i slutspelet som Holloway ska vara som allra bäst. Han är den typen, den som växer med uppgiften och lyfter sig ytterligare några snäpp när det blir viktigare och svårare matcher. Det var ju det som kändes mest positivt med Bud-värvningen, att Skellefteå AIK skulle få in en spelare som är riktigt bra i ett slutspel. Och då har han alltså varit så här bra redan..
Bud längtar nog efter slutspelet, så att han får visa vad han verkligen går för.
Det gör jag också.
5: Joakim Lindström
Ja, Joakim Lindström. Här är jag kanske lite.. lite orättvis. Man kan tycka att spelare som Rasmus Edström, Anders Söderberg eller en överraskning som Tomas Skogs borde förtjäna en plats på den här listan. Och istället går alltså platsen till Jocke Lindström, som ju bara spelat 12 matcher. Men i mina ögon så förtjänar Jocke platsen lite mer.
Det har verkligen inte varit enkelt för Jocke. Han gjorde en kanonsäsong ifjol i AIK. Han var lagets bästa forward, blev poängkung och dominerade Elitserien under långa stunder. Därför, en sista (visst var det väl sista?) satsning i NHL, en satsning som han nästan - efter alla försök och allt slit där borta tidigare - var förtjänt av att lyckas med. Men så blev det inte.
Besviken fick han vända tillbaka igen, och nu med en våldsam press på sig, med tanke på vad han hade lyckats med säsongen innan. Pressen blev dessutom annorlunda, och hans prestation blev betydligt mer uppmärksammad när han kom in laget så sent. Det hade varit mycket enklare för honom att starta säsongen samtidigt som alla andra i laget, men han fick gå den tuffa vägen med allt fokus på sig själv. Dessutom började det inte så bra. Jocke jobbade stenhårt, och gjorde många bra saker, men han fick ingenting gratis. Han hade inte flytet med sig, det studsade bara emot honom.
Dom som inte redan hade ropat "flopp" om Jocke då var i högsta hugg att göra det..
Men efter några matcher kom han igenom det. Trots all press, trots alla förväntningar, trots sin egen besvikelse efter misslyckandet i NHL, trots allt fokus. Han fick säkert god hjälp av ledare och lagkamrater - men det var ändå han som tog sig igenom det.
Och det är i mina ögon riktigt, riktigt starkt.
Då började han leverera ordentligt både spelmässigt och poängmässigt. Han har varit riktigt bra offensivt, oväntat bra defensivt och helt enkelt jobbat sig fram, och spelmässigt presterat sig fram till de där poängen som han var så förtjänt av. 11 poäng på 12 matcher, varav 5 mål, och även +8 i plus/minus är naturligtvis bra, men statistiken är inte det väsentliga, det väsentliga är att Jocke har blivit exakt den dära lilla sista offensiva spetsen som laget behöver, exakt det där som alla förväntade sig att han skulle bli.
Och det var, som sagt, inte ett dugg enkelt att bli det.
Han förtjänar en plats på listan.
