Skellefteå AIK-bloggen: Vi är tillbaka!
Oj, oj, oj.
Vilken. Jävla. Match.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Om det var tamt på isen senast, och tamt på läktarna senast - så var det den direkta motsatsen på Hovet i kväll. Det var slutspelshockey när den är som allra bäst.
Det kommer såna här matcher ibland, såna här långa och galna förlängningsmatcher i slutspel, sådana matcher som innehåller precis allt, och där det händer saker precis hela tiden. Vi Skellefteå-supportrar fick uppleva en sån här match ganska nyligt nere i Linköping. Sjätte perioden då också. Och massvis av chanser då också. Och en jävla nervositet.
Nu var ju visserligen detta inte en sjunde avgörande, som den i Linköping var, men det känns ju faktiskt nästan som att den här var lika viktig.
Jag är trött. Helt slut. Jag orkar inte skriva så mycket. Det här kommer inte att bli ett vettigt inlägg. Det kommer inte att komma någon analys, eller något annat vettigt heller. Utan bara glädje i textformat. Jag är - måste jag återigen konstatera som jag så lyckligt brukar varje vår när det är slutspelstider - så innerligt jävla glad att jag håller på detta Skellefteå AIK.
Vilket lag det här är.
Och vilken KARAKTÄR man visade i kvällens match. Helt otroligt.
AIK gjorde 2-0 väldigt snabbt. Och hela arenan brann. Hela VÄRLDEN var emot de vitklädda. Men ändå reser man sig. Ändå biter man ihop, gnuggar vidare, tacklar vidare, backcheckar vidare, och lyckas göra ett underbart skitmål i slutet på första perioden. Ett av säsongens absolut viktigaste mål. Och sen är det Möller gånger två. Snacka om att leverera.
Och AIK vände igen. Gick upp i 4-3-läge. Det borde ha varit ångest och deppande. Men det var det inte. Istället så reste vi oss igen. På ett så jäkla självklart sätt det bara gick.
Det var hjärta, det var vilja, och det var också en hel del kvalitet.
Fantastiskt på precis alla sätt och vis.
Och spelarna? Individerna som gjorde det möjligt?
Vart ska man börja?
Joacim Eriksson var fantastisk. Trots sin tråkiga start, trots att han stod sysslolös långa stunder i förlängningsperioderna. Burström var fantastisk, likaså Alm och Granberg. Fredrik Lindgren var fantastisk. Och Bud Holloway, och Jocke Lindström, och Jimmie Ericsson.
Och Lee Goren och Oscar Möller även dom! Och Foppa. Och Antos, jävlar vad Söderberg var bra. Och Crippe. Och Oscar Lindberg. Och Forssell, som alltid i förlängningar.
Och Klingberg!
Jag har snart nämnt alla. Men det behöver jag inte göra. Det räcker med att jag konstaterar att HELA laget var fantastiskt.
Hjältar, allesammans.
Det är inte enkelt att vinna på Hovet. Det är en av de tuffaste uppgifterna du kan få i ett slutspel i svensk hockey.
Det krävdes en insats av denna kaliber. Det krävdes något alldeles, alldeles extra.
Och nu, mina vänner, nu är vi tillbaka.
För att citera suddenhjälten och kaptenen Jimmie Ericsson:
Wooooooooohooooooooooo!
Glädje!
