Michel Goulet: Felsteget avslutade karriären
Michel Goulet spelade 15 säsonger i NHL. Han gjorde minst 20 mål i 14 av dessa, det var bara i den sista säsongen som han inte hann komma upp i 20 mål. Han drabbades då av en allvarlig hjärnskakning i en match mot Montréal som tvingade honom att lägga skridskorna på hyllan. Mellan 1982-88 gjorde han minst 40 mål per säsong. Han spelade inte fult och ojust, men var inte rädd för att ta stryk från motståndarna.
Han föddes den 21 april 1960 i Peribonka, Quebec i Kanada.
Michel inledde sin karriär som junior i Quebec Remparts 1976. Säsongen 1977-78 gjorde han 135 poäng (73+62) på 72 matcher. WHA-laget Birmingham Bulls fick upp ögonen för honom och gav honom hans första proffskontrakt. Eftersom han var född och uppväxt i den fransktalande delen av Kanada kunde han knappt ett ord engelska.
1979 blev Michel tillgänglig för att bli draftad. Eftersom Quebec Nordiques skulle spela sin första säsong i NHL så fick de välja bland de sista lagen. När 19 spelare hade blivit valda var det dags för Quebec. De var förvånade över att Michel fortfarande var kvar och tvekade inte en sekund när de valde honom.
1979-80 var hans första säsong i NHL. Då gjorde han 54 poäng (22+32) på 77 matcher, vilket var mycket bra med tanke på att han var 20 år och spelade i ett lag som gjorde sin första säsong i NHL. Det gick inget vidare för Quebec, man kom sist i Prince of Wales Conference.
1981-82 överraskade Quebec många genom att ta sig ända till semifinal. Där fick man möta den tidens dominanter, New York Islanders. Islanders vann enkelt med 4-0 i matcher.
1982-83 gjorde han 57 mål vilket är hans högsta notering i NHL-karriären. Han kom på åttonde plats i NHL:s poängliga, trea i målligan och spelade sin första All-Star match. På våren spelade han i VM med Team Canada. Där bildade han en framgångsrik kedja med Dennis Maruk och Mike Gartner.
1983-84 gjorde han sin bästa NHL-säsong i karriären. På 75 matcher gjorde han 121 poäng (56+65), kom trea i poängligan och tvåa i målligan. Detta bara som 24-åring.
Hösten 1984 spelade han med Team Canada i Canada Cup. Där gjorde han 11 poäng på 8 matcher och var en av lagets mest tongivande spelare då man vann turneringen.
1984-85 tog sig Quebec till semifinal där man ställdes mot Philadelphia Flyers. Philadelphia gick segrande ur mötet med 4-2 i matcher. Michel gjorde 21 poäng på 17 matcher i detta slutspelet.
Men trots framgångarna fick Michel stå i skuggan i Quebec av bröderna Stastny.
1986-87 gjorde han 96 poäng (49+47) på 75 matcher. Det tog honom till en åttonde plats i poängligan.
1987 spelade Michel i Rendez-vous turneringen där NHL:s största stjärnor mötte Sovjetunionen i två matcher. Det spelades i Quebecs hemmaarena Le Colisee och Goulet fick såklart enorma jubel av hemmapubliken så fort han hade pucken.
På hösten samma år hjälpte han Team Canada att försvara sin titel i Canada Cup 1987. Team Canada mötte ärkerivalerna Sovjetunionen i tre tuffa och minnesvärda finalmatcher.
1987-88 gjorde han 106 poäng (48+58) på 80 matcher. Med det kom han 10:a i poängligan. Men för första gången på 7 år missade Quebec slutspelet, man kom sist i Prince of Wales Conference.
I slutet på 80-talet började Quebec trada bort många av sina stjärnor och bygga om inför framtiden. 1989-90 gjorde man sin sämsta säsong i klubbens historia. Man vann bara 12 matcher på hela säsongen och kom sist i hela NHL, långt efter Vancouver som kom näst sist. I slutet av denna säsongen, närmare bestämt den 5 mars 1990, tradades Michel till Chicago Blackhawks. Han kom nu till ett lag som spelade defensivt. Han fick en defensiv roll i laget, vilket påverkade hans poängproduktion.
Sommaren 1990 fick han en diagnos om att han hade för snabbt hjärtslag och därmed var hans hockeykarriär i fara. Men läkarna lyckades ordna upp det hela och han var ”fit for fight” igen när en ny säsong skulle börja.
Men tiden i Chicago var inte bara negativ. Den 23 februari 1991 gjorde han ett hattrick mot Minnesota North Stars, och med det nådde han 1000 poäng i NHL-karriären.
Nästan exakt ett år senare, den 16 februari 1992, gjorde han sitt 500:e NHL-mål. Det gjorde han på ett friläge i en hemmamatch mot Calgary Flames. Chicago-fansen hade självklart koll på att han inför matchen stod på 499 mål, och när han kom fri med pucken höll hela Chicago Stadium andan för att sedan brista ut i ett stort glädjevrål. Samma år, 1992, gick Chicago till Stanley Cup-final där man mötte Pittsburgh Penguins. Detta var Michels första, och enda, Stanley Cup-final. Men Pittsburgh vann med 4-0 i matcher.
Men den 16 mars 1994 förändrades plötsligt hans liv. Chicago hade bortamatch mot Montreal i Montreal Forum. Under matchen tappade Michel balansen då han tog ett snedsteg och for våldsamt in i sargen med huvudet före. Detta resulterade i en mycket allvarlig hjärnskakning som tvingade honom att sluta med hockeyn, 33 år gammal.
Han tvingades kämpa mot post-traumatiska symptom efter olyckan. Exakt ett år efter olyckan hyllades Michel i Le Colisee genom att få sitt tröjnummer, 16, upphissad i taket inför jublande fans som han spelade för i 11 år.
Han har nu nästan helt återhämtat sig efter skadan, och lever nu ett normalt liv med frun Andree och barnen Dominique, Vince och Nicolas i Castle Rock i delstaten Colorado. Nicolas spelar hockey i Providences collegelag.
Ända sedan 1996 sitter han i Colorado Avalanches ledning, där han är assistent åt presidenten för laget. 1998 blev han, tillsammans med lagkamraten i Quebec Peter Stastny, invald i Hall of Fame.
ÖVRIGT
- Michel är en av de mest framgångsrika vänsterforwardarna i NHL:s historia.
- Han spelade 5 All-Star matcher. Tre gånger blev han uttagen i förstalaget.
- Han har två stora klubbrekord i Colorado/Quebec. Flest mål på en säsong (57 mål, 1985-86). Flest poäng på en säsong av en vänsterforward (121 poäng, 1983-84)
- Tidigare under denna säsongen gick en annan Colorado/Quebec-spelare förbi honom i NHL:s målliga genom tiderna, Joe Sakic.
- Michel gjorde 548 mål i grundserien, totalt 587 med slutspelet inräknat.
- Tre gånger slutade han bland de tio främsta i poängligan.
- ”Det var i den första perioden då jag tappade balansen och for med huvudet i sargen. Jag låg i koma i en halvtimme, och en vecka på sjukhuset. Jag hade inte en aning om vem jag var eller var jag var. Det var fruktansvärt, men jag är glad att jag är frisk och fortfarande är involverad i hockeyn.”, säger Michel om olyckan.
- ”Dagen då jag fick reda på att jag blev invald i Hall of Fame var den största dagen i mitt hockeyliv.”
Källor: www.legendsofhockey.net, Total Hockey, Official Guide &Record Book