De tio bästa spelarna: Del 2
Den andra delen av "De tio bästa spelarna i Colorado Avalanches historia". Plats 5-1.
5. Rob Blake, D, 322 – 62+146 = 208
Spelskicklighet kombinerat med fysiskt spel är Rob Blakes spelstil. Han kom från Los Angeles Kings lagom till slutspelet 2001och fick då sin första, och hittills enda, Stanley Cup-ring.
2001/02 var Blakes klart bästa säsong i Colorado-tröjan. Då dominerade han i de flesta matcher både offensivt och defensivt, styrde spelet i power play, dödade utvisningar som få och delade ut sina fruktade höfttacklingar på motståndarnas stjärnor. De som såg honom spela ansåg att han var värd varenda cent av de nio miljoner dollar som årslönen låg på.
Men i slutet av säsongen fick Rob problem med en gammal knäskada som kom att hämma hans spel något resten av tiden i Colorado. Han fick bitvis problem med positionsspelet i egen zon, uppspelen gick inte alltid till rätt adress och det var inte lika bra timing i höfttacklingarna. Men trots det var han fortfarande en mycket bra back och ledare i omklädningsrummet. Unge John-Michael Liles parades ihop med Blake under sin första säsong (2003/04) och fick, enligt egen utsago, lära sig väldigt mycket av att bara se Rob spela.
Blake hade också en riktig kanon till slagskott som kom väl till pass i power play där han sammanlagt dundrade in 34 mål. Bara Sandis Ozolinsh har gjort fler, men så spelade han också fler matcher än Rob.
4. Adam Foote, D, 592 – 47+149 = 196, (1995-2005)
Kväll efter kväll, säsong efter säsong neutraliserade Adam Foote motståndarnas förstakedja. Trots det fick han bara rubriker när han gjorde misstag, och det skedde ungefär en gång vartannat skottår. Foote gjorde ALDRIG en dålig match och gav alltid 100 procent från nedsläpp till slutsignal, oavsett om det var en match i grundserien eller slutspelet. Hans offensiv och uppspel lämnade en del att önska men på egen planhalva var han outstanding.
I nio säsonger var han klistret som höll ihop Colorado Avalanches backuppsättning ända tills han fick lämna klubben 2005 för Columbus Blue Jackets på grund av det nyligen införda lönetaket. När han senare kom på besök med sitt Columbus i Pepsi Center så fick han stående ovationer och jubel från sin gamla hemmapublik, något som till exempel Rob Blake inte fick.
Trots att Footes enda uppgift var att hindra motståndarnas förstakedja från att göra mål hade han en sammanlagd plus/minus-statistik på +121.
- Adam Foote är definitivt min favoritspelare i NHL. Varje gång som han är inne på isen känner jag mig lugn och vet att han offrar allt för att hålla pucken utanför eget mål.
Dessa ord kommer från ingen mindre än Patrick Roy, och det säger en del om hur omtyckt Foote var av lagkamraterna.
3. Peter Forsberg, C, 533 – 201+490 = 691, (1995-2005)
”Foppa” behöver väl ingen större presentation här i Sverige. Han har, trots att han inte är från Nordamerika, blivit utsedd till världens bästa hockeyspelare av ansedda tidningar som The Hockey News och The Sporting News.
”Foppa” har ett makalöst spelsinne och hittar passningsvägar som egentligen inte finns, men som ändå går fram till ibland oförberedda lagkamrater. I Colorado hade han ett assistsnitt på 0,92 och har totalt det fjärde bästa genom tiderna. Bara legenderna Wayne Gretzky, Mario Lemieux och Bobby Orr har bättre.
”Foppa” drar sig heller inte för det fysiska spelet och det gör att han skapar sig själv utrymme och större ytor att jobba på. Defensivt håller han också hög klass, vilket resulterade i en andraplats till Selke Trophy som ligans bästa defensiva forward 1996/97.
2002/03 fick han Art Ross Trophy med sina 106 poäng (29+77) och Hart Trophy, medan kedjekamraten Milan Hejduk blev ligans bäste målskytt med 50 mål. Hejduk har mycket att tacka ”Foppa” för eftersom Peter levererade många precisa passningar till Hejduk som avslutade och oftast gjorde mål.
Peters svagheter är - förutom alla skadeproblem - att han skjuter för lite och ibland blir lite för uppenbar med sina passningar. När han får pucken vet alla att han kommer passa.
Frågan är bara till vem.
Det vet bara han själv.
2. Patrick Roy, G, GP: 478 – W: 262 – SO: 37 – GAA: 2.27, (1995-2003)
Många anser att Patrick Roy är världens bäste målvakt genom tiderna. I grundserien kunde han vara lite arrogant och släppa in billiga mål när han skulle ”flasha” inför hemmapubliken. Varje gång han fångat pucken i plockhandsken visade han upp den inför publiken, och det hände då mer än en gång att han tappade in den i mål.
Patrick hade dock ett riktigt starkt psyke och hämtade sig alltid efter sådana mål. Han använde sig av butterfly-stilen, det vill säga gick ner snabbt för att täcka skott som kom längs med isen. Han släppte också väldigt få returer.
I slutspelet har han få övermän vilket hans tre Conn Smythe Trophys visar. Colorado hade aldrig haft två Stanley Cup-titlar utan hans fantominsatser i finalserierna. Under de fyra finalmatcherna mot Florida hade han en räddningsprocent på fantastiska 97,35 % och räddade i den fjärde matchen samtliga 63 (!) skott.
Mot New Jersey slutade den på 93,42 % och Patrick fick efter de sju matcherna Conn Smythe Trophy som slutspelets MVP.
Efter fem matcher hade New Jersey slagläge på hemmais då man ledde med 3-2 i matcher. Inför den sjätte matchen förde Patrick ett allvarligt samtal med head coachen Bob Hartley:
”Coach, du ser till att vi gör mål i kväll, för då vinner vi. Jag kommer hålla nollan, var så säker på det.”
Sedan gick Patrick ut och storspelade, räddade alla 24 skott och höll mycket riktigt nollan. Ett bevis på hans enorma självförtroende.
En annan skön kommentar han fällde var i kvartsfinalen 1996 mot Chicago Blackhawks. Chicago vann den tredje matchen efter förlängning med 4-3 och Jeremy Roenick var den som avgjorde. Efter matchen skojade Jeremy med journalisterna och ville veta vad Roy sysslade med. Patrick kontrade då med en kommentar som numer är klassisk:
”Jag hör inte vad Jeremy säger eftersom jag har mina två Stanley Cup-ringar i öronen.”
Sedan gick han ut och vann tre raka matcher och slog ut Chicago för att till slut vinna sin tredje Stanley Cup-ring.
Jeremy tyckte nog inte det var lika kul då han än i dag inte har någon Stanley Cup-ring.
1. Joe Sakic, C, 742 – 346+530 = 876, (1995-I dag)
Burnaby Joe, Quoteless Joe, Super Joe, Mr. Underrated. Joe Sakic har lika många smeknamn som antalet troféer på prishyllan. Hart Trophy, Lester B. Pearson Award, Conn Smythe Trophy, Lady Byng Trophy, Bud Light Plus-Minus Award och MVP i OS 2002 är vad Sakic samlat på sig. Lägg därtill att han slutade tvåa i omröstningen till Selke Trophy 2000/01 och att han har över 1 500 NHL-poäng.
Få spelare i historien har stått för ett så imponerande slutspel som Sakic gjorde 1996. Han gjorde hela 18 mål, varav två på övertid, 16 assists, sammanlagt 34 poäng på 22 matcher och fick föga oväntat Conn Smythe Trophy som slutspelets MVP.
Även 2001 vann han slutspelets poängliga med sina 26 poäng, men fick med all rätta se sig slagen av Patrick Roy i ”kampen” om en ny Conn Smythe Trophy.
Sakic spelar inte speciellt fysiskt utan är mer elegant i sin spelstil. Han positionerar sig väl både i offensiven och defensiven och är oerhört smart. När han åker in med pucken i anfallszonen med sin fina skridskoåkning så har han redan tänkt ut om han ska ”droppa” den bakom ryggen, spela ut till ytterforwards och gå på mål eller själv avlossa världens bästa handledsskott.
Han är också en av ligans bästa passningsspelare och det är sällan man ser honom missa en passning till medspelare. Det gör att han är svår att läsa för motståndarna eftersom han är lika benägen att skjuta som att spela fram.
Joe har varit lagkapten sedan laget höll till i Kanada och hette Québec Nordiques. Hans ledaregenskaper fick vi inte minst se ifjol då han vid 37 års ålder nästan på egen hand tog Colorado till slutspel genom att kliva fram och göra 22 poäng på 10 matcher när det krisade som mest med skador på nyckelspelare. Han är fortfarande en toppspelare i NHL och kan mycket väl hålla på i några säsonger till, vilket i så fall skulle innebära att han med all säkerhet hamnar på åttonde plats i poängligan genom tiderna. När detta skrivs har han bara ett fåtal poäng upp till Paul Coffey på tionde plats.
Joe är omtyckt av alla som följer NHL på grund av sin ödmjukhet. Han skryter aldrig, skyller aldrig ifrån sig och gapar inte i omklädningsrummet om hur bra han var i matchen. Han är alltid likadan i omklädningsrummet, oavsett om han gjort en usel insats eller sex poäng och total dominans. Ingen har något ont att säga om honom.
Amerikansk fotboll må vara den största sporten i Denver, men Joe Sakic är och förblir en av dem riktigt stora inom idrottens historia i Klippiga Bergen.
Och hos Colorado-fansen är han helgonförklarad.
Dark Horses:
Ray Bourque, D, (2000-2001)
Bourque gjorde bara en hel säsong i Avalanche men var vid 40 års ålder fortfarande en av ligans bästa backar. Han styrde och dirigerade spelet i power play, dödade utvisningar, spelade fysiskt och stod för suveräna uppspel. Ray kunde allt och är utan tvekan den bäste back som spelat i en Colorado-tröja.
Stephane Yelle, C, (1995-2002)
Centrade Colorados bästa checkingline någonsin med Shjon Podein och Eric Messier i finalserien 2001. Tillsammans neutraliserade de New Jerseys förstakedja och hade en stor del i att man vann. Yelle var en mycket skicklig defensiv center som var stark i tekningscirkeln och matchades alltid mot motståndarnas bästa kedja. Han offrade sig hänsynslöst för laget och gav allt i alla matcher.
Valeri Kamensky, LW, (1995-1999)
Som så många andra ryska spelare var Valeri snabb och teknisk. En målskytt och framspelare av rang som med rätt omgivning höll All Star-klass. Valeri var den största faktorn till att Colorado vände kvartsfinalen mot Detroit 1999 från 0-2 till 4-2 i matcher då han var tillbaka i tredje efter skada. Detroits backar drömmer nog fortfarande mardrömmar om när Valeri hade lekstuga och snurrade runt friskt med dem i de fyra sista matcherna.
Del 1
