Halvtidssummering
Ungefär halva grundserien är spelad och det är dags att ta en närmare titt på spelarprestationerna.
John-Michael Liles är lagets bäste back
Positivt:
- Offensiven – Avalanche har gjort tredje flest mål av lagen i Western Conference, 134 mål.
- Talangerna – Paul Stastny, Peter Budaj, Wojtek Wolski och John-Michael Liles har alla imponerat och det lovar gott inför framtiden.
- Spelet mot bra motstånd – Avalanche har spelat riktigt bra och tagit många poäng mot de bättre lagen i ligan.
Negativt:
- Försvarsspelet – Det har stundtals varit rena hönsgården i egen zon och spelet framför eget mål är alldeles för svagt.
- Målvaktsspelet – Den största anledningen till att Colorado tappat så många poäng och ledningar är att målvakterna darrar vid känsliga tillfällen, och då tänker jag främst på José Théodore.
- Special Teams – Mittenlag i power play (18,1%) och tredje sämst i numerärt underläge (78,9%).
-------------------------------------
Betygsskala:
1: Dålig
2: Godkänd
3: Bra
4: Mycket bra
5: All Star-klass
Målvakter
José Théodore – 1
Ruskigt ojämn. ”Théo” har blandat matcher där han storspelat och räddat laget med ännu fler matcher där han skänkt poäng till motståndarna. Vi har sett alldeles för många billiga mål slinka förbi Théo och det har till och med gått så långt att Joel Quenneville hånat honom under presskonferensen. Med tanke på vilka förväntningar man hade på Théo inför säsongen så kan det inte bli annan än underkänt.
Peter Budaj – 4
När Quenneville bytte målvakter i stort sett varannan match under de första 30 matcherna syntes det att Budaj var den som hade bäst självförtroende av dem två. Han släpper färre returer, har snabbare reflexer och visade verkligen, till skillnad från ifjol, att han vill vara etta. De senaste fem matcherna har Budaj varit rena väggen i målet och vi får hoppas att han fortsätter så nu när han för förstaspaden.
Backar
Ken Klee – 3
Utskällde Klee inledde säsongen riktigt bra och var Colorados bäste back i egen zon de två första månaderna. Sedan har han dessvärre tappat allt eftersom och mot slutet har han knappt ens varit godkänd. Klees svaga skridskoåkning sätter honom i trubbel med jämna mellanrum och mot snabba forwards ser det ut som om han trampar i kvicksand.
Karlis Skrastins – 2
Den vanligtvis så stabile Skrastins har inte alls varit sig lik i år. Han har gjort misstag som man inte sett honom göra tidigare och uppträtt virrigt på egen planhalva. ”Skrats” har haft stora problem att hänga med och gått bort sig för enkelt vid flera tillfällen när forwards är för snabba. Mot slutet har lettländaren lyckligtvis hittat spelet som gjorde honom så pålitlig ifjol och han har varit säkerheten själv där bak. Förhoppningsvis fortsätter det så.
John-Michael Liles – 4
John-Michael har tagit över Rob Blakes nummer 4 och även hans roll som ledare på backsidan. Liles har genomgående varit lagets bäste back och imponerar över hela isen. Det defensiva spelet har fått sig en rejäl finputsning och hans positionsspel i egen zon är riktigt bra för att vara en offensiv back, även om han har svårt mot stora forwards på grund av sin ringa längd.
Liles kommer definitivt lämna ett tomrum när han är borta i drygt en månad på grund av bruten fot.
Brett Clark – 3
Det är inte den Clark som vi såg ifjol, men det beror på att backpartnern Karlis Skrastins inte varit sig lik. Clark har visat upp klara brister i defensiven som inte syntes ifjol och han hänger inte med alla gånger i spelvändningarna. Offensivt har han dock varit riktigt bra och 21 poäng (3+18) är på väg att bli personligt rekord.
Ossi Väänänen – 3
Ossi inledde säsongen katastrofalt och fick sitta på läktaren i ett par matcher till förmån för Kurt Sauer. Efter det parades han ihop med Ken Klee, och då höjdes spelet flera snäpp. Väänänen tog för sig på ett sätt han inte vågade tidigare då han spelad med offensive Patrice Brisebois. Vi har fått se flera klockrena ”open-ice hits” och ett oerhört stabilt och rejält spel i egen zon. Utvisningarna är betydligt färre än ifjol och när finländaren spelar så här är han ordinarie i vilket lag som helst.
Kurt Sauer
Sauer har bara spelat åtta matcher vilket är för lite för att göra en bedömning av. Jag är personligen inget fan av Kurt då han använder kroppen för lite och är alldeles för orörlig.
Jordan Leopold
Även Leopold har spelat för få matcher, närmare bestämt fem stycken. Han missade de 25 första matcherna på grund av en bråckoperation och hann bara med fem matcher innan han ådrog sig en ljumskada. Den lilla tid han spelade imponerade han dock stort och visade att han kommer bli en stor tillgång när han är frisk. Colorado har problem i uppspelsfasen och det är framförallt där som Leopold bidrar.
Patrice Brisebois – 2-
Jag blir inte klok på en spelare som Patrice Brisebois. Ena matchen spelar han bra i alla tre zoner och slår långa och öppnande uppspel som knappt någon annan back i ligan kan matcha, bara för att i nästa match göra allting fel och slå indianare efter indianare och uppträder som en junior i egen zon.
Brisebois är väldigt impopulär hos Colorado-fansen tack vare detta och försvarsspelet har faktiskt sett bättre ut när han varit skadad/petad. Men som sagt var så har Patrice varit riktigt bra i vissa matcher vilket räddar honom från underkänt.
Forwards
Wojtek Wolski – 3
Wolski inledde riktigt bra i de första matcherna då han bildade den offensivt dominanta ”Kid Line” med Paul Stastny och Marek Svatos. Kedjan splittrades dock och Wolski var inne i en rejäl svacka i november-december där han bara gjorde två mål på 17 matcher. Spelet var i stort riktigt lojt och oinspirerat och eftersom han inte imponerar i det defensiva spelet så tillförde polacken ingenting.
Han fick se sig själv petad i två matcher i början på december, och när Wolski var tillbaka placerades han i förstakedjan där han gör riktigt bra ifrån sig och utsågs till månadens rookie i december.
Brad Richardson – 2
Richardson är en av lagets bästa forwards defensivt och en stor tillgång i numerärt underläge. Brad har dock skickats ner två gånger i år till farmarlaget Albany River Rats där han får mer istid, något som är bra för hans utveckling. Det vi sett av Richardson lovar gott inför framtiden.
Ian Laperriere – 3
”Lappy” är inte i närheten av den poängskörd han hade ifjol vilket beror på att han får mindre istid i power play och tar ett ännu större ansvar i defensiven. Efter Sakic är ”Lappy” publikfavorit i Pepsi Center på grund av sitt eviga slit, offervilja och karisma. Ian är mycket viktig i numerärt underläge där han täcker skott hänsynslöst oavsett vad det står på resultattavlan. Defensivt är han tveklöst lagets bästa forward och jobbar hårdast av alla i varje byte.
Andrew Brunette – 4
”Bruno” inledde väldigt trögt under oktober då han inte bidrog med någonting offensivt och var nonchalant defensivt. I slutet av månaden vaknade han dock till liv och har sett till det stora hela varit en nyckelspelare med sitt starka tvåvägsspel. I power play är han ovärderlig med sitt underskattade passningsspel och bök framför målvakten à la Tomas Holmström. Efter 41 matcher ligger han tvåa i interna poängligan med 36 poäng (13+23).
Joe Sakic – 5
Sakic är 37 år men spelar som om han vore vid en ålder av 25. Förutom att han leder interna poängligan i överlägsen stil (45 poäng) så matchas han i varje byte mot motståndarnas förstakedja och har trots detta en fin +/- statistik på +10. Dessutom är han lagets bäste tekare (ett område Colorado har stora problem med) och är isens bäste spelare fler gånger än när han inte är det. Sakic har varit lagets klart bästa och jämnaste spelare under första halvan och hans tvåvägsspel är fortfarande bland det bästa i ligan.
Mark Rycroft – 3
Rycroft passar perfekt i fjärdekedjan där han ersatt Dan Hinote på ett sätt som gör att Colorado-fansen inte saknar trotjänaren. Med sitt ständiga slit, stenhårda forechecking och dödande av utvisningar är han en viktig lagspelare som alltid gör ett bra jobb. Rycroft har dock en stor svaghet och det är att han bränner målchanser i mängder.
Milan Hejduk – 2
Hejduk är poängmässigt på väg mot sin sämsta säsong sedan 1998/99 då han var rookie, men det beror inte på att han spelat dåligt. Istället har han haft en sanslös otur där pucken hoppar över klubbladet i bra lägen, klubban går av när han ska skjuta och han prickar stolpen där han normalt sett gör mål.
Låt er inte luras av expertkommentatorn Kelly Hrudey som gång på gång påpekar vilken ”lat” och ”ointresserad” spelare Hejduk är, för så är det absolut inte. Det är imponerande att se hur Milan ger allt i varje byte, jobbar i defensiven och stundtals flyger fram över isen. Men som nämnt har han problem med effektiviteten och måste börja producera mer än vad han gjort.
Antti Laaksonen – 1
En stor besvikelse. Laaksonens uppgift är visserligen inte att producera, men 2 poäng på 36 matcher är för dåligt. Snabbheten och intensiteten som han visade upp ifjol har vi inte sett röken av i år. Dessutom är han klen och vek i närkamperna och detta har gjort att han tillfört väldigt lite i spelet. Finländaren snittar 11 minuter per match och då kräver man betydligt mer än vad han har visat hittils.
Paul Stastny – 4
Att komma direkt från college till NHL och snitta nära en poäng per match är minst sagt imponerande. Paul påminner verkligen om pappa Peter på isen då han besitter ett gudabenådat spelsinne och spelar oerhört moget för sin ålder. Stastny har också visat prov på defensiva kvaliteter och får en hel del istid i numerärt underläge där han gör mycket bra ifrån sig.
När Paul centrade ”Kid Line” i början av säsongen fick han det lite väl jobbigt då han fick täcka upp för de defensiva brister som Wolski och Marek Svatos står för, vilket inte minst syntes i +/- statistiken (-7, sämst i laget). Stastny har för det mesta centrat andrakedjan där det kastats om ganska rejält utan att påverka hans spel.
Tyler Arnason – 3
Inledde trögt de första matcherna men kom sedan igång ordentligt. Har under mitten av oktober fram till slutet av december visat upp ett relativt jämnt och inspirerat spel. Arnason har inte alls visat den lojhet som är hans stora svaghet, inte heller har han varit en säkerhetsrisk i egen zon. Det märks dock att defensiven inte är hans styrka då han missar markeringen med jämna mellanrum och tittar för mycket på pucken.
Offensivt har Tyler varit riktigt bra där han är sevärd med sina dragningar och passningsspel. Skottet imponerar också och Tyler gillar verkligen att skjuta då han satte nytt klubbrekord för flest skott på mål under en match (8 skott mot Ottawa). De senaste matcherna har spelat dock mattats av och det har bara blivit tre poäng på de nio senaste matcherna.
Marek Svatos – 2-
Svatos har drabbats av ”andraårssyndromet”. 9 mål på 37 matcher är definitivt inte godkänt med tanke på att han hade 20 mål efter samma antal matcher ifjol. Eftersom slovaken inte har ett lika bra passningsspel som Wolski och i synnerhet Stastny så är det målprotokollet han ska synas, och det har han gjort för lite. Spelet i stort har varit riktigt ojämnt och Marek har varit för osynlig i många matcher. Ifjol syntes han mycket med sitt skott och intensiva spel men det har vi sett alldeles för lite av i år. Svatos ska dock ha beröm för att han börjat backchecka och tar ett större ansvar på isen.
Brett McLean – 2
Precis som i Malmö Redhawks står McLean för hårt jobb över hela isen och är stark längs med sargerna. Brett gör helt enkelt bara det man förväntar sig av honom. Det fysiska spelet och defensiven imponerar inte nämnvärt och offensivt är han för dålig för att spela i en av toppkedjorna.
Pierre Turgeon – 2
Den gamle playmakern missade de 27 första matcherna på grund av en axelskada. När han var tillbaka på isen i början av december var det knappt att man trodde sina ögon. Turgeon var riktigt het och så fort han fick pucken hände det saker i offensiven, han skapade massor av målchanser och skridskoåkningen var inte lika svag som ifjol. Sju poäng på de sju första matcherna, efter det har spelet sänkts flera snäpp. ”Turg” är något för långsam och har svårt med tempot.
