Vad hade Avalanche varit utan Joe Sakic?


                    Foto: Danny Hubley
 

Det är januari 2006. Colorado Avalanche ligger utanför slutspel och laget har stora problem med försvars- och målvaktsspelet. Vissa menar att fansen i Denver för första gången kommer få se sitt lag nedanför strecket även när grundserien är färdigspelad.

Då kliver en viss herre fram. Med suveräna 22 poäng på 10 matcher så tar han laget på sina axlar och ser till att man håller på att sätta nytt klubbrekord med nio vunna matcher i rad, seglar upp till sjätte plats i Western Conference och kan till slut säkra slutspelsplatsen med tre matcher kvar.
Väl i slutspelet ställs man mot Dallas Stars i åttondelsfinalen, en serie där Dallas är klara favoriter. Men då kliver samma herre fram igen. Han är seriens bästa spelare, både poäng- och spelmässigt, och är en bidragande orsak till att Avalanche överraskande slår ut Dallas med klara 4-1 i matcher.

I år är man ungefär i samma situation. Laget ligger utanför slutspel, försvarsspelet är bannlyst ur alla instruktionsböcker och head coachen Joel Quennevilles inkompetens lyser igenom.
Då kliver han fram igen. 15 poäng på de åtta senaste matcherna, varav hela fem poäng i den senaste matchen mot Calgary Flames som Avalanche vinner med 7-5. En match där han även gör sitt 600:e NHL-mål.

Herren som vi talar om är givetvis Joe Sakic, Colorado Avalanches lagkapten sedan man flyttade från Quebec till Denver 1995. Exemplen som nämndes ovan är nog det som beskriver honom bäst, Joe kliver alltid fram när laget behöver det som bäst och när det gäller som mest.
I OS-finalen 2002 var han isens kung då han med sina två mål och två assists såg till att Team Canada besegrade grannarna Team USA med 5-2, och utsågs till turneringens bästa spelare.

För att inte tala om NHL-slutspelet 1996. Efter att ha gjort en fantastisk grundserie med 120 poäng (51+69) där han var Avalanches bästa spelare, så höjde han sitt spel till oanade höjder framåt vårkanten. Med 18 mål (varav sex ”game-winners”) och sammanlagt 34 poäng är han helt outstanding i slutspelet och får föga oväntat Conn Smythe Trophy som slutspelets MVP när Avalanche vinner sin första Stanley Cup-titel.
I slutspelet 2001, där man tog sin andra titel, förlorade Avalanche samtliga tre matcher som Sakic tvingades avstå från. I finalen var han, tillsammans med Ray Bourque och Patrick Roy, lagets nyckelspelare och vann slutspelets poängliga igen. I grundserien samma år tilldelades han Hart Trophy, Lester B. Pearson Award och Lady Byng Trophy. Han var även runner-up till Selke Trophy som ligans bäste defensiva forward.

1989-90 var han med sina 102 poäng med i poängligans topp-10. Hela 17 år senare är han (i skrivande stund) bara en poäng från topp-10 igen, något som bara Gordie Howe, Wayne Gretzky och Mario Lemieux lyckats med.
Trots sin ålder av 37 så visar Sakic inga större tecken på nedgång. Hans skridskoåkning är lika graciös som tidigare, handledsskottet är fortfarande ett av hockeyvärldens bästa i form av hårdhet, precision och timing, och i power play agerar han playmaker med sitt fina passningsspel. Joe får även ta ett stort defensivt ansvar eftersom han ständigt matchas mot motståndarnas toppkedja i spel 5-mot-5.

- Även om man håller på det andra laget så är det roligt att se vilken fantastisk spelare Joe Sakic fortfarande är. Han sätter aldrig sig själv i trångmål, blir aldrig stressad och har fantastiska handleder och spelsinne. Även snabbheten finns kvar och det är ingen tvekan om att han är en av de bästa spelarna genom tiderna. Han är precis som Steve Yzerman var – tystlåten, men visar vägen på isen på ett fantastiskt sätt.

Citatet kommer från Nashville Predators head coach Barry Trotz efter att Sakic gått upp till tionde plats i poängligan genom tiderna tidigare i år.
Även ”Hockey Night in Canadas” expertkommentator Kelly Hrudey är imponerad av ”Super Joe”:

- Om jag hade ett eget lag och skulle få välja en NHL-spelare, så skulle jag direkt välja Joe Sakic. Hans kombination av jämnhet, ledaregenskaper, ”clutch”, smartness och rutin går inte att hitta någon annanstans i hockeyvärlden.

Sakic är också populär bland journalisterna på grund av sin ödmjukhet. Ett lysande exempel på Joes ”class act” är när Colorado mycket överraskande slagits ut av Minnesota Wild i åttondelsfinalen 2003, efter en sjunde match som gått till overtime hemma i Pepsi Center. Efter matchen satt Joe i bilen på väg hem till huset i förorten Cherry Creek. På vägen såg han en bil som låg i diket, och trots att alla andra bilar bara körde förbi så stannade Joe och upptäckte att en skadad kvinna satt i bilen. Han ringde genast 911 (USA:s motsvarighet till 112) och stannade kvar tills ambulansen anlände. Kvinnan fördes medvetslös till sjukhus där hon kunde återhämta sig.

Vad Colorado Avalanche hade varit utan sin lagkapten vågar jag inte ens tänka på. ”Super Joe” är lagets bäste utespelare snudd på varje kväll, och förutom att man hade saknat en ”game-breaker” och poängmaskin av hög klass så hade de unga talangerna Paul Stastny, Wojtek Wolski, Peter Budaj och Brad Richardson saknat en mentor som de kunde se och lära av.
För bakom Sakic är det faktiskt ganska tunnt. Tyler Arnason är för ojämn, Milan Hejduk har problem med sitt knä och behöver en playmaker som spelar fram, Andrew Brunette hade definitivt saknat Joe i kedjan och Marek Svatos är skadebenägen samtidigt som han har problem med att skapa chanser på egen hand.

Ifjol tog Joe på egen hand Colorado Avalanche till slutspel.

Ska han göra det i år igen?

Patrik Nilsson2007-02-16 22:15:00
Author

Fler artiklar om Colorado

Preview: Colorado Avalanche - Nashville Predators
Veckorapport - Colorado