Krönika: Säsongens Avalanche och framtiden
En ovanlig syn under årets säsong. (Foto: "Karen")
Colorado Avalanche har förlorat fem av sina sex senaste matcher, och nu tyder allt på att fansen i Denver får se sitt lag utanför slutspel för första gången. Anledningarna till detta är många.
Försvarsspelet
1. Man har under den här säsongen förlorat 16 matcher där man haft ledningen, men tappat den och fått lämna isen med noll poäng. Med andra ord så har man slarvat bort 32 poäng på grund av att man haft oförmågan att knyta ihop säcken.
2. Det finns ingen back på Colorados blålinje som man kan lita på kväll efter kväll – framförallt inte i det defensiva spelet.
John-Michael Liles är bra offensivt, men har på grund av sina blott 177 centimeter problem med stora forwards i egen zon. Ken Klee var stabil under hösten, men har sedan i julas dragit på sig onödiga utvisningar eftersom hans tröga skridskoåkning ständigt sätter honom i trubbel. Klee kompenserar det heller inte med ett starkt positionsspel då han allt som oftast glömmer bort sin ”gubbe” framför mål.
Karlis Skrastins har inte alls varit lika stabil som han brukar, vilket gör att backpartnern Brett Clark inte har någon som kan rensa upp för hans defensiva brister. Clark orsakar dessutom många farliga kontringar åt andra hållet då han oftast hamnar på efterkälken på grund av sin ytterst svaga acceleration.
Patrice Brisebois misstag med pucken är ökända i hela ligan och knappast någon back att föredra på egen planhalva. Jordan Leopold har i princip bara varit skadad och Ossi Väänänen har problem mot snabba forwards då inte heller hans skridskoåkning håller särskilt hög klass.
3. Man saknar en ledare på backsidan. Ifjol hade man Rob Blake med sin rutin och sina meriter, och innan lockouten hade man försvarsklippan Adam Foote som var en drivande kraft både på isen och i omklädningsrummet med sin fysik, offervilja och jämnhet. Foote är garanterat den spelare som Colorado-fansen saknar mest från lagets storhetstid nu när försvarsspelet ser ut som det gör.
4. Uppspelen från backarna är alldeles för slarviga och oprecisa. Man har två spelskickliga backar i Liles och Clark, men dessa föredrar att transportera upp pucken till rödlinjen för att sedan lägga ner den i anfallszonen. Väänänen söker oftast burskydd, Skrastins har trähänder och Brisebois är med sina oförklarliga indianpassningar ingen att lita på.
5. Målvaktsspelet är inte riktigt vad det borde vara. Peter Budaj spelade strålande under december och januari, men har sedan uppträtt osäkrare i målet. Detta är dock förståeligt när man som Budaj bara gör sin andra NHL-säsong och har ett av ligans sämsta försvarsspel framför sig.
José Théodore har som bekant floppat och fått sitta på bänken under större delen av säsongen, något man knappast förväntar sig av ligans bäst betalde (!) målvakt. För ”Théo” har varit riktigt medioker – i synnerhet under hösten då hans största merit var hur man sänker sitt eget lag i en nyckelmatch.
Inställningen och jämnheten
Det är inte bara backar och målvakterna som ska ha sig en känga, för de får knappast någon större hjälp i försvarsspelet av forwards. På rak arm kan jag bara nämna tre forwards som jobbar hem i alla lägen och ger 100% varje kväll: Joe Sakic, Paul Stastny och Ian Laperriere.
Inställningen hos många spelare har varit alldeles för dålig. Många spelare ser inte ut att bry sig vissa kvällar och då vinner man heller inga matcher. Det är INTE acceptabelt att som Pierre Turgeon ge bort puckar i anfallszonen för att sedan glida tillbaka och inte ha en tanke på att reparera sitt misstag.
Jämnheten är också ett problem hos många forwards. Tyler Arnason kan under ena matchen briljera med sin klubbteknik, skridskoåkning och tvåvägsspel bara för att i nästa vara helt osynlig och en säkerhetsrisk i den egna zonen. Milan Hejduk kan i vissa matcher flyga fram över isen och skapa massor av målchanser, för att i vissa andra inte få någonting uträttat och bara trampa vatten.
Marek Svatos hade lysande kemi med Pierre Turgeon ifjol, men i takt med att ”Turg” haft skadeproblem och visat upp ett ointresserat och egoistiskt spel på isen så är det lättare att räkna de matcher som Svatos varit bra i, än dem som han varit dålig i. Det går förmodligen att räkna hans bra matcher på bara fingrarna för Marek skapar inga chanser på egen hand, forecheckar inte alls som han gjorde ifjol och är långt ifrån en pålitlig spelare i defensiven. Det ser nästan ut som om han är rädd för att dra på sig fler skador.
Klubbens mest framgångsrike coach Bob Hartley hade förmågan att kunna tända spelarna och få dem inspirerade. Det har inte Joel Quenneville, vilket leder oss in på nästa ämne:
Coachningen
Joel Quenneville visar på stor inkompetens genom att i match efter match spela Karlis Skrastins och Brett Clark ihop mot motståndarnas stjärnspelare. Vad han inte verkar förstå är att duo Skrastins-Clark är för ofysiska och långsamma för att kunna neutralisera spelare som Joe Thornton, Teemu Selänne och Jarome Iginla. Duon förstör faktiskt för laget tack vare detta då man blir rejält uppsnurrade och tvingas dra på sig onödiga utvisningar på grund av sitt svaga tempo.
Joels målvaktscirkus är allmänt känd i hela NHL. Så fort en målvakt gör ett misstag så byts han ut och sätts på bänken inför nästa match. Ifjol var det ren parodi då han bytte målvakter som andra bytte byxor, inom loppet av bara ett par veckor så gick David Aebischer från förstamålvakt till tredjemålvakt, för att sedan bli etta igen.
Ungefär likadant har det varit i år, och det förstör målvakternas självförtroende eftersom de aldrig får en extra chans att visa vad de går för.
Det är också uppenbart att Quenneville favoriserar vissa spelare. Bland annat så gav han Patrice Brisebois, en av ligans sämsta backar i egen zon, massor av istid i numerärt underläge (!), medan en defensivt starkare och utpräglad back som Väänänen inte fick spela alls i den spelformen.
Ett annat exempel är att han petar den defensivt skicklige Mark Rycroft till förmån för den slätstrukne och såväl offensivt som defensivt svage Brett McLean. Rycroft är skicklig på att döda utvisningar, checkar hårt och är ganska stark runt motståndarnas mål, medan McLean bara har en enda styrka – skridskoåkningen.
En annan spelare som imponerat är Ben Guite. När han väl fått chansen det vill säga. Guite har med sin starka defensiv, fysiska spel och duktiga tekande visat att han är ett mycket bättre alternativ som center i fjärdekedjan än vad McLean är, men trots detta så hålls han för det mesta utanför laguppställningen.
I den senaste matchen mot Anaheim fick Kurt Sauer en istid på över 20 minuter. En back som Sauer ska överhuvudtaget inte få spela alls då han är för orörlig och långsam för det ”nya” NHL, och använder sin stora kropp alldeles för lite i närkamperna.
Detta är förhoppningsvis den sista säsongen som vi får se Joel Quenneville i spelarbåset.
Framtiden
Men det finns trots allt ljusglimtar i dagens Avalanche. Förutom att Joe Sakic inte visar några tecken på ”ålderskrämpor” och sagt att han vill spela OS i hemstaden Vancouver 2010, så har man flera unga spelare som redan imponerat.
Främst är det Paul Stastny som varit den mest tongivande av de unga spelarna. Stastny – som inte varit i närheten av att få den uppmärksamhet som han förtjänat – ligger för närvarande tvåa i poängligan för rookies med sina 59 poäng (22+37). Paul visar upp ett mycket moget spel, har ett fint spelsinne, tar alltid rätt beslut med pucken och har även gjort flest ”game-winners” i laget.
Än mer imponerande blir det när man har i åtanke att han spelar i divisionen med de bästa målvakterna (Kiprusoff, Luongo, Fernandez och Roloson) och att han är en av lagets tre bästa forwards i det defensiva spelet. Lägg därtill att han gjorde 18 poäng på 13 matcher med begränsade Brad May som kedjekamrat!
Det blir förmodligen Stastny som tar över lagkaptensrollen när Sakic lägger skridskorna på hyllan.
24-årige målvakten Peter Budaj gjorde en strålande OS-turnering för sitt Slovakien och har – med tanke på försvarsspelet – varit klart godkänd i år som förstemålvakt. Under december-januari stal han flera poäng från motståndarna med sitt storspel mellan stolparna.
22-årige Brad Richardson har varit minst lika bra i år som ifjol. ”Richie” har alla verktyg som krävs för att bli en bra tvåvägsspelare då han är mycket stark defensivt, har bra speed, ett rappt handledsskott och är en skicklig playmaker.
”Richie” har mest fått inrikta sig på defensiven i fjärdekedjan, och loggar massor av istid i numerärt underläge där han gör ett suveränt jobb. Jag skulle dock vilja att han även får visa upp lite mer av sitt offensiva register, till exempel genom att få spela i power play.
20-årige Wojtek Wolski har en fin poängskörd (40 poäng på 58 matcher) och utsågs till månadens rookie i december. Wolski är skicklig med pucken, fysiskt stark, har bra storlek, ett underskattat passningsspel och blir bara bättre och bättre i egen zon. Man skulle dock vilja se lite mer ”jävlar anamma” från polackens sida, att han går in mer på mål och utnyttjar sin storlek.
24-årige Marek Svatos höll ifjol på att sätta ett nytt NHL-rekord för flest matchvinnande mål av en rookie, men stoppades av en axelskada. I år har han dock som nämnt inte varit någon succé, och frågan är om han bara drabbats av ”sophomore slump” eller om han helt enkelt är beroende av att ha en playmaker bredvid sig. Det var nämligen Pierre Turgeon som låg bakom många av slovakens mål under fjolårssäsongen.
Vi får heller inte glömma 26-årige John-Michael Liles. Liles är en stor tillgång på offensiva blålinjen med sin fina skridskoåkning och speluppfattning, men han har inte riktigt svarat upp till förväntningarna ännu. Amerikanen har nämligen en ful ovana att bjuda på riktiga blunders på egen planhalva då och då, samtidigt som han var – rent ut sagt – bedrövlig under förra årets slutspel.
----------
Trading deadline
Colorado tradade bort ett draftval i sjätterundan mot enforcern Scott Parker från San Jose Sharks. Parker, eller ”The Sheriff” som han också kallas, har bara värvats för en sak – att kasta handskarna. Avalanche har under de senaste fyra säsongerna saknat en spelare som kan göra just detta och tända laget genom att vinna många fighter.
Senast man hade en sådan spelare var 2001-02 då man förfogade över samme Scott Parker. Man draftade honom redan i förstarundan 1998 och han var med och vann Stanley Cup 2001, även om det bara blev ett fåtal byten under det slutspelet.
Det kommer bara bli sporadiska byten för Parker även i år, och då krävs det att han gör vad han ska. För det är nämligen det enda han duger till då skridskoåkningen är för svag, han har heller inga offensiva kvaliteter och är vilsen i defensiven. Ett annat problem är att Scott haft stora skadeproblem de senaste åren.
-------
Man tradade även till sig Anaheim Ducks målvaktsprospect Michael Wall. Wall fick ett treårskontrakt med Anaheim efter att ha imponerat under training campen 2005, men det har sedan bara blivit spel i AHL och ECHL. 21-åringen är stor och täcker mycket av målet samtidigt som han är lugn i sitt agerande. Svagheten är spelet med klubban, något som han försöker förbättra i AHL.
I utbyte mot Wall fick Anaheim Brad May. May värvades till Denver-laget under lockouten och var tänkt som en enforcer, något som han dock aldrig levde upp till. May hade en katastrofal fjolårssäsong och har för det mesta varit skadad i år.
Avalanche låg ganska lågt på marknaden.
Med andra ord har man insett att slutspelståget har gått – och för första gången så är man inte ombord på det.
