Ranking: De fem bästa backarna sedan 1995
Nu när hockeyn ligger på is under sommaren så kan det vara kul att titta tillbaka lite. Här följer en personlig ranking av de fem bästa backarna som dragit på sig Colorado Avalanche-tröjan.
Den här rankingen baserar sig inte bara på spelarnas talang, utan också vad de presterade och tillförde i klubben.
5. Sylvain Lefebvre
1995-1999: 303 GP, 9 G, 50 A, 59 TP, 175 PIM
Sylvain Lefebvre var förmodligen en av de mer underskattade defensiva backarna under sin tid. Den magra poängskörden gjorde att han aldrig fick några rubriker.
Men det var inte offensiven som var Lefebvres styrka. Han var en oerhört pålitlig och stabil back i egen zon som var stark framför eget mål och längs sargen. Han drog sig heller inte för att spela fysiskt, och var en mycket effektiv penalty-killer tack vare sin förmåga att täcka många skott och sin relativt långa räckvidd. Sylvain gjorde sällan misstag med pucken och hade ett bra förstapass ur egen zon.
Under sin tid i Avalanche så var Lefebvre en viktig bricka i defensiven. Han spelade mycket mot motståndarnas bästa spelare, men noterades trots detta för imponerande +58 i +/- statistiken under sina fyra säsonger i Denver. Hans ledaregenskaper gjorde också att han var lagkapten när den ordinarie kaptenen Joe Sakic skadades under OS i Nagano 1998. Lefebvre är hittils den ende spelaren i klubbens historia förutom Sakic som fått bära "C:et" på tröjan.
Lefebvres offensiva spel lämnade dock mycket att önska och skridskoåkningen var tämligen medioker, vilket hindrar honom från att komma högre upp på listan.
4. Sandis Ozolinsh
1995-2000: 333 GP, 72 G, 181 A, 253 TP, 271 PIM
När man tittar på Sandis Ozolinshs poängskörd (253 poäng på 333 matcher) så ser man direkt att offensiven var hans stora styrka.
Under sin tid i Avalanche så tillhörde Ozolinsh ligans absolut bästa offensiva backar. Han var en bländande skridskoåkare som gillade att ha mycket puck och en strålande passningsspelare. Detta kombinerat med ett vasst skott gjorde lettländaren till en utmärkt "point man" i power play. Colorados power play levde i mångt och mycket på Sandis kreativitet på blålinjen - vid ett tillfälle under 1997/98 när han var skadad så förmådde man inte göra ett enda mål på 28 försök i den spelformen!
Ozolinsh var en mycket viktig faktor när man vann sin första Stanley Cup-titel 1995/96. Under grundserien gjorde han 50 poäng (13+37) på 66 matcher, och under slutspelet blev det hela 19 poäng (5+14) på endast 22 matcher. Sandis visade då även upp ett stabilt spel i defensiven med ett starkt och aggressivt positionsspel. Säsongen därpå noterades han för 68 poäng (23+45) och blev uttagen till förstalaget i All Star-matchen 1997. Han nominerades även till James Norris Trophy som ligans bäste back.
Sin massiva poängskörd till trots så var Ozolinsh aldrig någon större publikfavorit i McNichols Sports Arena. När han var inne på isen så spelade Avalanche nästan med fyra forwards, vilket var en fara för både motståndarna och det egna laget. Sandis spelade med väldigt små marginaler och gjorde misstag med pucken med jämna mellanrum. Bortsett från 95/96 så var han aldrig någon pålitlig spelare i egen zon och användes därför sällan i numerärt underläge.
3. Rob Blake
2001-2006: 322 GP, 62 G, 146 A, 208 TP, 278 PIM
Rob Blakes storlek - 193 centimeter och 101 kg - skvallrar om en defensiv och långsam back. Den som sett honom spela vet dock att den beskrivningen inte alls passar in på Blake.
Rob Blake var en allround back som utan problem kunde spela över 25 minuter per match. Han var förvånansvärt skridskoskicklig för sin storlek, och hans passningar var bättre än genomsnittet. Hans starkaste sidor var dock slagskottet och det fysiska spelet. Rob var ett utmärkt val i power play tack vare sitt hårda och välriktade slagskott som han mer än gärna använde. Han tvekade heller inte att "pincha" och då använda sitt handledsskott när han var närmare målet.
Tack vare sin storlek så var Blake mycket stark och älskade verkigen att smälla på. Hans höfttacklingar var ökända i hela ligan och något som motståndarnas forwards fruktade. Rob tvekade aldrig att dela ut tacklingar, det kvittade var på isen som motståndarna befann sig. Ibland hamnade han dock ur position när han skulle dela ut en tackling, och en del kritiserade honom därför för att vara något av en risk i defensiven.
Blake gjorde sin bästa säsong i Colorado-tröjan 2001/02. Han spelade strålande under hela säsongen och var fullständigt dominant i båda ändarna av rinken, noterades för 56 poäng (16+40) och slutade trea i omröstningen till James Norris Trophy. Rob gjorde också en mycket stark säsong 2003/04 där han spelade bredvid den osäkre och utskällde Martin Skoula. Rob fick då ta ett stort ansvar i defensiven för att täcka upp för tjeckens defensiva brister, men slutade trots det på topp-10 i backarnas poängliga med 46 poäng. Senare i slutspelet var han lagets bäste spelare tillsammans med David Aebischer och Joe Sakic.
2. Adam Foote
1995-2004: 592 GP, 47 G, 149 A, 196 TP, 809 PIM
Adam Foote är definitivt en av de mest populära spelarna som Avalanche har haft. Än i dag nämns han med stor respekt bland fansen.
Under flera av sina säsonger i Avalanche så var Foote ligans bäste defensiva back. Han gjorde nästan aldrig en dålig match, jobbade hårt i varje byte och var en ledare både på isen och i omklädningsrummet. Adam spelade väldigt fysiskt och var en stark positionsspelare - vilket gjorde honom till lagets "shutdown defenseman" i nio säsonger. Foote ställdes varje kväll mot motståndarnas stjärnspelare men hade trots det alltid positiv +/-, med undantag från 1997/98 då hela laget underpresterade.
Foote var limmet som höll ihop Colorados backuppsättning och en nyckelspelare under båda Stanley Cup-vinsterna. Hall of Fame-målvakten Patrick Roy har sagt att Adam Foote var hans favoritspelare i hela NHL, och att Adams närvaro på isen gjorde honom lugn. Detta säger en hel del om hur populär Adam var bland lagkamraterna.
Även i landslaget gjorde Foote bra ifrån sig. Många anser att han var Team Canadas bäste back under World Cup 1996 och 2004, samt OS 2002.
Många kritiserade dock Foote för att vara för endimensionell och dålig med pucken, vilket gjorde att han aldrig riktigt fick den uppmärksamhet som han förtjänade. Jag tycker personligen att Foote var väldigt underskattad i det offensiva spelet - han var inte alls långsam på skridskorna och gjorde aldrig bort sig när fick chansen i power play.
Det är inte för inte som han gjort minst 30 poäng två gånger under sin NHL-karriär.
1. Ray Bourque
2000-2001: 94 GP, 15 G, 58 A, 73 TP, 54 PIM
Många undrar varför Avalanche hissade upp Bourques tröjnummer 77 i taket när han knappt tillbringade en och en halv säsong i Denver. Den som följde Bourque under 2000/01 förstår dock varför. Det finns ingen spelare i ligans historia - och förmodligen få idrottsmän i världen - som höjt ett lag så som Bourque gjorde under så kort tid.
Ray Bourque är den mest kompletta och allsidigaste back som Colorado någonsin har haft, och förmodligen kommer att ha. Han behärskade alla aspekter av spelet och spelade runt 27 minuter per match - detta vid en ålder av 40!
Colorados power play har aldrig varit så bra som när Bourque styrde det på blålinjen. Han var superb med pucken, hade ett bra skott som han var snabb med att avlossa och visste när han skulle avancera offensivt. Ray var oerhört smart och spelade klokt hela tiden, slog hellre sarg ut än att riskera ett baklängesmål. Han hade ett mycket bra förstapass och var nyttig såväl offensivt som defensivt.
Det otroliga med Bourque var att han gjorde hela laget bättre, han var en otrolig ledare. Patrick Roy sade i en intervju med "The Hockey News" att han inspirerades av Bourque och började jobba hårdare än någonsin i målet.
Under den tredje finalmatchen mot New Jersey Devils 2001 lovade Bourque under den andra periodpausen (vid ställningen 1-1) att göra det avgörande målet. Endast 31 sekunder in på den tredje perioden dundrade han in 2-1 med ett mäktigt slagskott, och Colorado vann till slut matchen med 3-1.
Under den sjätte finalmatchen höll Bourque tal under periodpauserna som, enligt Chris Drury, gjorde att laget kunde vinna matchen med hela 4-0 på bortais efter att ha legat under med 3-2 i matcher.
Bourque slutade tvåa i omröstningen till James Norris Trophy 2001. Inte ett öga var torrt när Joe Sakic bröt traditionen att kaptenen ska lyfta bucklan först, genom att lämna över den till Ray som äntligen fick lyfta den åtråvärda bucklan efter 22 säsonger i NHL.
En sak är säker.
Colorado Avalanche hade aldrig vunnit Stanley Cup 2001 utan Ray Bourque i laget.
