Legends of Montreal Canadiens #17 Bill Durnan

Durnan har kallats ”the greatest nearly forgotten player in the history of the NHL”, han är inte längre så bortglömd, Montreal Canadiens och framförallt Hockey Hall of Fame har genom sina utställningar fått fansen att inse vilken fantastisk målvakt han var.

Legend #17: Bill Durnan

 William ”Bill” Ronald Durnan föddes den 22 januari 1916 i Toronto. När han spelade ungdomshockey i Toronto (i den så kallade kyrkligan där lagen var döpta efter de olika kyrkorna som fanns där) så träffade han en tränare Scott Faulkner som tyckte att Durnan skulle utnyttja att han var ambidexter (lika bra med båda händerna/fötterna). Idén Faulkner hade var att Durnan skulle byta hand som höll klubban beroende på vilken sida motståndarna anföll, så att plockhanden alltid var in mot mitten av banan. Det krävdes mycket träning, här är ett citat från Durnan själv: "At first it felt as though I was transferring a telephone pole from one hand to the other, but after a while I'd hardly realize I was doing it. Soon I noticed the opposition was unaware that I was switching hands, and later on when I was in the NHL it often took years before the other guys knew I was ambidextrous."

 Eftersom han var från Toronto så var det givetvis Toronto Maple Leafs som hade hans NHL rättigheter. 1935 skadade först Durnan ett knä under en brottningsmatch med en vän och sedan på sensommaren bröt han benet när han spelade softball. Toronto meddelade Durnan att nu kunde han glömma NHL och tog bort hans namn på sin skyddade lista. Eftersom han trodde att hockeykarriären var slut, så flyttade Durnan norrut till Kirkland Lake och började spela för Kirkland Lake Blue Devils ett lag i NOHA (Northern Ontario Hockey Association, ligan existerar än i dag). Med Durnan i laget började Kirkland Lake göra stora framsteg, 1940 så vann laget Allan Cup som går till det bästa amatörlaget i Canada. Segrarlaget brukade representera Canada vid VM eller OS nästa säsong men nu var det ju krig.

 Montreal Canadiens erbjöd istället Durnan att komma till Montreal för att spela i deras farmarlag Montreal Royals i QSHL (Quebec Senior Hockey League). Där dröjde det inte länge innan Dick Irvin, Canadiens coach fick upp ögonen för hur bra Durnan var. Han pratade med Tom Gorman som var Canadiens GM och de kom överens om att Durnan var mannen de ville ha i Canadiens nu när Paul Bibault var inkallad. Gorman beskriver Durnan så här: “big as a house but as nimble as a cat.”  Durnan var ovanligt stor för att vara målvakt på den här tiden, han var 6 fot dvs 183 cm och vägde drygt 190 pounds alltså 86 kg. Durnan hade nu blivit så bra på att byta hand på klubban att han inte ens tänkte på det längre utan det gick automatisk. Han hade två specialhandskar som båda gick att använda som plockhandske, dessutom så hade de extra tjock stoppning på översidan av handen så den var skyddad när han höll i klubban.

 Hösten 1943 ville Canadiens ledning att Durnan skulle skriva på för Canadiens och börja spela i NHL. Durnan var inte alls speciellt intresserad längre, han hade slutat drömma om NHL åtta år tidigare och var ovilligt att satsa på en proffskarriär som kunde bli väldigt kort när de som var inkallade kom tillbaka efter kriget. Han håller ut väldigt länge, faktisk så länge som till samma kväll som Canadiens skulle spela sin första match för säsongen. Durnan får genom sin tvekan ett mycket bra kontrakt, över 4,000 dollar som rookie, lönen är högre än den för de flesta andra i laget trots att de är veteraner och storstjärnor. Enligt myten så skriver Durnan på samtidigt som resten av laget håller på med uppvärmningen på isen. Durnan debuterar och publiken som inte känner till honom sen tidigare blir närmast chockade av vad de får se.

 Det är svårt att tänka sig en bättre rookiesäsong, Durnan spelar alla 50 matcherna vinner 38 av dem och förlorar endast 5. I slutspelet leder Durnan laget med stjärnor som Bouchard, Blake, Lach och Richard till Canadiens första Stanley Cup vinst på 13 säsonger. Den sista semifinal matchen mot Toronto vinner Canadiens med 11-0. Durnan belönas efter säsongen med att bli den förste rookien som vinner Vezina, han är bäst i ligan vad det gäller vunna matcher och GAA och blir utsedd till målvakt i All Star Team 1. Den största ironin vad det gäller säsongen är att han inte utses till bäste rookie, Calder går istället till Gus Bodnar som spelade för Toronto.

 Durnan vinner Vezina de följande tre säsonger, då Canadiens vinner en Stanley Cup, och förlorar i finalen en gång. Under sina första fyra säsonger i NHL vinner alltså Durnan 4 Vezina och 2 Stanley Cup, de enda som i viss mån kan konkurrera med det är Plante, Dryden och Roy. Säsongen 1947-48 blir en misslyckad säsong för Durnan och Canadiens, Canadiens missar slutspelet och Toe Blake blir tvingad att sluta pga av en skada. Durnan blir utsedd till ny lagkapten och blir därmed den siste målvakten i NHL som agerar lagkapten på isen under match. Han är så engagerad och envis i sina diskussioner med domarna att de andra lagen tycker att Canadiens får fördelar av det. Säsongen 1948-49 blir det förbjudet för målvakter att vara lagkapten, fans och journalister döper regeln till ”the Durnan Rule”.

 Säsongen 1948--49 går det bättre både för Durnan och Canadiens, när Durnan slipper att vara lagkapten så kommer även storspelet tillbaka. Han vinner Vezina igen för femte gången och blir även utsedd till målvakt i All Star Team 1 för femte gången när Canadiens återigen går till slutspel. Under våren sätter Durnan ett nytt NHL rekord när han håller nollan under 309 minuter och 21 sekunder, det står sig till 2004 då Brian Boucher nåller nollan i 332 minuter och 5 sekunder. Durnan är nu som bäst men nu börjar han känna att det tar emot, han tycker verkligen inte det är roligt längre. Skotten blir hela tiden hårdare och något som kan skydda ansiktet finns inte ännu.
 
 Säsongen 1949-50 vinner han Vezina igen och blir även målvakt i All Star Team 1, men pressen från publiken börjar knäcka honom. Maurice Richard berättar: “In the 1949-50 season the Montreal fans were particularly tough on our goalie, Bill Durnan. They demanded perfection from us. This bothered me because Durnan was one of the nicest guys in the world. He had a smile for everybody and never said a word against anyone. As a teammate, you couldn’t ask for anything more. After one bad game, he walked into the room and actually was crying. The crowd had been booing him.” Gerry McNeil fick spela sex matcher under säsong som ersättare för Durnan.

 Innan slutspelet började 1949-50 så funderade Durnan på att sluta men han ville inte svika lagkramraterna. Efter att Canadiens förlorat de första tre matcher i semifinalen mot New York Rangers så lämnade Durnan Montreals målbur för att aldrig återvända. Durnan säger själv ett par år efteråt: “I was afraid I was blowing things, I really wasn’t, I guess, but we hadn’t won a game and I didn’t want to be blamed for it. And I felt I wasn’t playing as well as I had in the past. The nerves and all the accompanying crap were built up. It was the culmination of a lot of thinking and I realized, ‘What the hell, I’m quitting and this is as good a time as any.”

 När Bill Durnan slutade så gjorde han det som NHL's bäste målvakt genom tiderna. Efter hockeykarriären så provade han på en massa oilka jobb, han skötte ett hotel i Ottawa, coachade juniorhockey och jobbade för ett bryggeri innan han blev en institution på Nockey Night in Canada. Under sextiotalet fick Durnan diabetes och han avled 1972 i njursvikt endast 57 år gammal.

Han har inte fått sitt nummer upphängt i taket från Forum/Bell Centre beroende på två saker: Han slutade innan Hockey Night in Canada började sändas i TV och Canadiens fick sin verkliga guldålder precis efter att han slutat, hade Canadiens fått vänta lite så hade han blivit mycket mer saknad och hans legendstatus blivit mycket mer självklar.

Citat av och om Bill Durnan:
Èmile ”Butch” Bouchard back i Canadiens: “Bill Durnan was our goalie and he was the best there was and he was a fabulous fellow. He was a goalie who would never blame his defensemen because they blocked his view or something. He always took the blame whenever a goal went in. He was a real team player. He had those good hands and in the last year he played he hurt his hand real badly. He quit in the playoffs because of his nerves, but I think he was really worried that he couldn’t help the team because of his hand. He couldn’t handle the puck properly at all.”

Howie Meeker fyrfaldig Stanley Cup vinnare med Toronto Maple Leafs, (Meeker jobbade också med Hockey Night in Canada under 70- och 80-talet och åt TSN mellan 1987 och 1998) berättade för författaren T.C. Denault följande historia 2008:
“My first game with the Leafs happened to be against the Canadiens,” an animated Meeker told me. “I was always taught that if I didn’t have the puck in the offensive zone and a teammate did, then it was my job to sprint to the net, act as a screen, and be ready for a rebound. So I go to the front of the Montréal net and act as a screen.

Unfortunately, we went offside and I went for a shift change. As I’m skating to the bench, I can feel the heavy breathing of somebody following me. I turned around and found myself face-to-face with an angry Bill Durnan.

‘Listen kid, if you ever stand in front of me again, and get in the way of me seeing the puck, I’ll take this stick and shove it straight up you’re a**”

Meeker told me that he quickly made a beeline to the Leafs bench and found himself beside Syl Apps, the legendary Leafs superstar.

“I told Apps what just happened,” Meeker continued. “Apps’ looked at me with a most serious look and said in the calmest voice imaginable, ‘you better listen to him Howie; he’ll do it.”

“That was Bill Durnan,” laughed Meeker.

 Statistik Bill Durnan

0 kommentarer

Dan Augustssondaug4663@gmail.com@DaugHabs2011-07-22 12:00:00