Legends of Montreal Canadiens #22 Guy Lafleur
Guy Lafleur vann Art Ross Trophy tre säsonger i rad, Lester B. Pearson Trophy tre säsonger i rad och Hart Trophy två säsonger i rad när han var som bäst.
Legend #22: Guy Lafleur
Guy Damien ”The Flower”/”Le Demon Blond” Lafleur föddes den 20 september 1951 i Thurso, Quebec som ligger på den norra sidan av Ottawa-floden inte långt från Ottawa. Han spelade både pojklagshockey och juniorhockey i Quebec, som sjuttonåring gjorde han 50 mål och 60 assist på 49 matcher för Quebec Aces i den yngre juniorligan.
Under sitt första år i QMJHL säsongen 1969-70 så gjorde Lafleur 103 mål och 67 assist för 170 poäng samtidigt så var han utvisad 105 minuter. Andra året i QMJHL ledde han Quebec Remparts till vinst i Memorial Cup (bästa juniorlag i Canada) efter att ha gjort osannolika 130 mål och 79 assist på 62 matcher samtidigt som han satt utvisad 135 minuter och i slutspelet gjorde han 57 poäng på 21 matcher och 31 av poängen var mål.
Montreal Canadiens som skulle komma att vinna Stanley Cup 1971 hade genom sin GM Sam Pollock skaffat sig massor med val i första rundan till draften 1971 där det fanns två jättetalanger, nämligen Lafleur och Marcel Dionne. Pollock hade skaffat California Golden Seals val i första rundan genom en trade redan före draften 1970 men tyvärr så verkade California inte sluta sist (det var ingen lottning på den tiden) utan LA Kings verkade sluta sist i NHL säsongen 1970-71. Pollock tradade då den sexfaldige Stanley Cup vinnaren Ralph Backstrom till Kings mot två farmarlagsspelare. Backstrom gjorde 27 poäng på 33 matcher för Los Angeles som plötsligt fick en otrolig fart i serien och passerade både California och Pittsburgh och nästan nådde slutspel tack vare Backstrom. California hamnade sist och Canadiens hade alltså det första valet, vem skulle de välja, Lafleur eller Dionne (Dionne hade gjort 143 poäng på endast 46 matcher i OHA). Canadiens valde Lafleur med sitt första val, de valde två gånger till i första rundan, de valde då Chuck Arnason #7 och Murray Wilson #11, men den riktiga stölden var när de valde Larry Robinson med sitt fjärde val (20:e totalt).
Lafleur hade till en början svårt att leva upp till de enorma förväntningarna och fick mycket kritik för sitt uppträdande utanför planen, han var inte den som satt hemma och tittade på TV precis. Hans siffror den första säsongen skulle nog ha gjort de flest överlyckliga, 29 mål och 64 assist på 73 matcher, men han skulle ju inte bara vara en stjärna utan istället vara någonting alldeles extra. Säsong två och tre gick det lite sämre för Lafleur, 72-73 gjorde han 55 poäng på 69 matcher och 73-74 blev det 56 poäng på 73 matcher, Canadiens vann ju Stanley Cup 1973 men Lafleur spelade minst sagt en undanskymd roll i slutspelet med 8 poäng på 17 matcher.
Inför säsongen 1974-75 så går Pollock ut och säger att Canadiens inte räknar med att Lafleur ska infria förväntningarna men att han ändå kommer att bli en riktigt bra NHL spelare. Lafleur har inför säsongsstarten bestämt sig för att något måste ändras, han har under de tre första säsongerna redan tagit till vana att alltid vara omklädd och klar minst en timme innan de andra före träningar, en timme som han använde till att skjuta, skjuta och skjuta. Han bestämmer sig för att fimpa hjälmen och redan i den första matchen märker publiken att det är något annorlunda med #10 förutom hjälmen. Han gör under säsongen 53 mål och 119 poäng på 70 matcher, han sätter alltså två nya klubbrekord och när han gör sitt 50:e mål för säsongen så får han ett samtal i periodpausen från Maurice ”Rocket” Richard som ser matchen på TV. I slutspelet gör han 19 poäng på 11 matcher när Canadiens blir utslagna av Buffalo Sabres i semifinalen. Han blir efter säsongen uttagen i All Star Team 1 för första gången, han kommer att bli utsedd till högerforward i All Star Team 1 sex år i rad. Det är under den här säsongen som han får sina båda smeknamn ”The Flower” är givetvis en anglofiering av hans efternamn och ”Le Demon Blond” fick han då publiken älskade att se honom forsa fram på sin kant i full fart med sitt blonda hår fladdrande i fartvinden.
Säsongen 1975-76 börjar Canadiens sin nya dynasti och att den sammanfaller med Lafleurs storhetstid är inte en tillfällighet. Under säsongen gör han 56 mål och 125 poäng och vinner både Art Ross och Lester B. Pearson, under slutspelet bidrar han med 17 poäng på 13 matcher när Canadiens vinner sin första av fyra raka Stanley Cup titlar. Säsongen efter går det ännu bättre med 56 mål och 136 poäng och han belönas efter säsongen med Art Ross, Hart, Lester B. Pearson och Conn Smythe efter att ha gjort 26 poäng på 14 matcher i slutspelet.
Han blir uttagen till Canada Cup 1976 där han dock inte lyckas speciellt bra (1 mål och 6 poäng på 7 matcher) mycket beroende på att centern Pete Mahovlich var för långsam för att hänga med i tempot. Säsongen 1977-78 ersätts Mahovlich som center mellan Lafleur och Steve Shutt av Jacques Lemaire och firma Lafleur & Shutt fortsätter att ösa in poäng, Lafleur gör 60 mål och 132 poäng och tar återigen hem en massa troféer: Art Ross, Hart, Lester B. Pearson och NHL Plus/Minus Award. Under slutspelet blir det 21 poäng på 15 matcher för Lafleur som nu bara har två riktigt bra säsonger kvar.
78-79 når han i alla fall 52 mål och 129 poäng och i slutspelet får han ihop 23 poäng på 16 matcher men för första gången under den här fyraårsperioden får han inget individuellt pris efter säsongen, han får nöja sig med att bli utsedd till högerforward i All Star Team 1 för sjätte och sista gången. Säsongen 79-80 blir Pierre Larouche ny center mellan Shutt och Lafleur sedan Jacques Lemaire slutat efter den fjärde Stanley Cup vinsten, trion lyckas nästan göra femtio mål var men Shutt stannar på 47, Lafleur kommer upp i 50 mål och 125 poäng, det är första gången en spelare gör mer än 50 mål och 100 poäng sex säsonger i rad i NHL. I slutspelet blir Canadiens utslagna redan i första omgången och Lafleur gör 4 poäng på de tre matcherna.
Säsongen 1980-81 har Lafleur för första gången problem med skador (bl.a. är han med om en svår bilolycka där han är nära döden), han kan endast spela 51 matcher och får ihop 27 mål och 70 poäng. När Canadiens åker ut i första omgången av slutspelet igen så blir Lafleur och Larry Robinson inbjudna till Canadas VM lag för VM i Stockholm. Lafleur skulle nog ha tackat nej, för i den första matchen i Sverige mot Holland blir en trött och jetlaggad Lafleur överkörd av en holländsk back. Lafleur får personlig revansch i Canada Cup 81, då han är en av Canadas bästa spelare med 2 mål och 11 poäng, Canada blir däremot krossade i finalen av Sovjet. Nu följer tre säsonger som inte är dåliga men inte heller är toppsäsonger: 81-82 gör han 27 mål och 84 poäng, 82-83 27 mål och 76 poäng och 83-84 30 mål och 70 poäng. Canadiens blivit utslagna i första omgången av Stanley Cup de två första säsongerna men säsongen 83-84 går det lite bättre då de tar sig till Stanley Cup semifinal mot NY Islanders men Lafleur har definitivt inget bra slutspel då han bara gör 3 assist på 12 matcher.
Säsongen 1984-85 får han dåligt med istid av coachen som är den gamle kedjekompisen Jacques Lemaire och eftersom han förstår att Canadiens aldrig kommer att gå med på att trada honom så pensionerar han sig den 26 november 1984. Han jobbar ett tag i Canadiens organisation men lämnar den snart då han tycker att han inte får några vettiga uppdrag plus att lönen är för dålig. När Lafleur slutar i Canadiens har han spelat 961 matcher och gjort 518 mål och 1,246 poäng, hans 1,246 poäng är fortfarande klubbrekord. Under sex säsonger mellan 74-75 och 78-80 så gjorde Lafleur 327 mål och 766 poäng, dvs 128 poäng per säsong i snitt, det är bara Phil Esposito, Wayne Gretzky och Mario Lemieux som kan visa upp liknande siffror.
Under sommaren 1988 börjar Lafleur fundera på comeback och förhandlar med flera olika lag. Han bestämmer sig för New York Rangers vars GM Phil Esposito tyckte det var vansinne när Lafleur slutade redan som 33-åring, att dessutom gamla kompisar som Marcel Dionne och Chris Nilan spelade för klubben gjorde valet lättare. Under sin första säsong på 4 år gör Lafleur 18 mål och 27 assist på 67 matcher, han gör dessutom sitt sista mål i ett Stanley Cup slutspel när Rangers blir utslagna i den första omgången.
Säsongen 1989-90 följer Lafleur med coachen Michel Bergeron från NY Rangers till Quebec Nordiques. Han säger efter flytten till Quebec: "It was a very pleasant year in exile in New York, but now I would like to end my career in Quebec, where it began." Under två skadeförföljda säsonger i Quebec gör Lafleur 24 mål och 62 poäng på 98 matcher. De två sista matcherna han spelar är passande ett dubbelmöte hemma/borta mellan Canadiens och Nordiques, när han slutar har han gjort 1,353 poäng på 1,126 matcher i NHL.
Han fick sin tröja upphissad i Forums tak den 16 februari 1985 och han blev invald i Hockey Hall of Fame 1986, när gjorde comeback blev han den andre genom tiderna som spelade i NHL fast han redan var invald i HHoF (den förste var givetvis Gordie Howe och Mario Lemieux blev den tredje). Han jobbar nu som en av fem ambassadörer för Canadiens, de andra är Yvan Cournoyer, Jean Béliveau, Henri Richard och Rejean Houle. Sedan säsongen 1977-78 så delar QMJHL ut Guy Lafleur Trophy till slutspelets bäste spelare, bland de som vunnit priset finns: Mario Lemieux, Sidney Crosby, Pat LaFontaine, Dale Hawerchuk, Jose Theodore, Brad Richards, Claude Giroux och Maxime Talbot som är en av två spelare som vunnit priset två gånger.
Citat:
Bill Libby sportjournalist: "Lafleur is an artist on skates, creating scoring plays the way a painter puts a vivid scene on a canvas with a brush."
Serge Savard: "Guy Lafleur is the best. He was made for this game."
Steve Shutt: "He was strange. I mean, any guy who would be in his hockey uniform, skates tied tight, sweater on and a stick beside him at 4 o'clock for an 8 o'clock game has to be a little strange. But on the ice he played 100% on instinct and emotion."
Brian O'Neill vice-president i NHL när Lafleur pensionerade sig redan som 33-åring: "I don't believe any other player has come down in the past 12 years who could lift fans out of their seats like Rocket Richard. Guy Lafleur did that. He was a great one, and to us in the NHL, he symbolized how the game should be played. We are certainly going to miss him."
Larry Robinson: "Even when Guy wasn't at his best, when he got the puck and got into full flight, the fans were out of their seats when he went flying down the wing."
Bobby Clarke: "There's absolutely no doubt about it, Lafleur was the best player in the league for about five years."
Rod Langway: "Did you ever notice Guy Lafleur doesn't sweat. He seems to walk the red carpet all the time. No. 10, The Flower, that's it. He's in the garden all by homself."
Guy Lafleur: "Go ahead, work hard and never be afraid to try something. Even if you don't make it, at least you can say you tried. "
Guy Lafleur: "Play every game as if it is your last one. "
Guy Lafleur när han var föreslagen som lagkapten i Quebec Nordiques: "The day you hear someone call me captain will be the day I buy a boat."
Länkar:
http://www.youtube.com/watch?v=gMVczlhrp78 Legends of hockey
http://www.youtube.com/watch?v=gKXcVF6bWiw&feature=related History will be made NHL's reklam inför Stanley Cup.
http://www.youtube.com/watch?v=LEhdr6jMrVI
http://www.youtube.com/watch?v=UTnbTAzOOw8&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=HssPYRnm4Wg&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=AYUpawc8ah8&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=_hF4gNmmY3U&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=0JrLiq1KvRc&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=BLtBefa6UvA&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=Yrtui1pwFoA
Statistik för Guy Lafleur
Lag | NHL/Stanley Cup | GP | G | A | P | PIM | +/- |
Montreal Canadiens | NHL | 961 | 518 | 730 | 1,248 | 381 | 477 |
New York Rangers | NHL | 67 | 18 | 27 | 45 | 12 | 1 |
Quebec Nordiques | NHL | 98 | 24 | 36 | 62 | 6 | -25 |
NHL sammanlagt | NHL | 1,126 | 560 | 793 | 1,353 | 399 | 453 |
Montreal Canadiens | Stanley Cup | 124 | 57 | 76 | 133 | 14 | - |
New York Rangers | Stanley Cup | 4 | 1 | 0 | 1 | 0 | -3 |
Stanley Cup totalt | Stanley Cup | 128 | 58 | 76 | 134 | 14 | - |
Meriter:
Stanley Cup: 5, 1973, 1976, 1977, 1978, 1979
Art Ross Trophy: 3, 1976, 1977, 1978
Hart Trophy: 2, 1977, 1978
Lester B. Pearson Trophy: 3, 1976, 1977, 1978
Plus/Minus Award: 1978
Conn Smythe Trophy: 1977
All Star Team 1: 1975, 1976, 1977, 1978, 1979, 1980
Blev 1999 utsedd av tidningen The Hockey News till den elfte bäste spelaren i NHL genom tiderna.
Rankades 2010 av samma tidning som den tredje bäste högerforwarden genom tiderna i NHL.
Rankades av Ken Campbell i boken Habs Heroes från 2008 på plats 4 av de största spelarna i Canadiens historia.
Förste spelaren i NHL historien att göra 50 mål och 100 poäng sex säsonger i rad.
Invald i HHoF 1986.
Har samlas alla delar i serien: http://www.svenskafans.com/nhl/montreal/Legends-of-Montreal-Canadiens-396944.aspx
Källor: NHL.com, Legendsofhockey.net,wikipedia.org, Canadiens.com, Habs Heroes,