Legends of Montreal Canadiens #30 Jacques Laperrière

Jacques Laperrière vann Calder Trophy som bäste rookie 1964 och bara två år senare var det dax för James Norris Trophy som bäste back, sedan debuterade en viss Bobby Orr så nu var det slut med de individuella troféerna ända till 1973 då han hade ligans bästa plus/minus statistik.

Legend #30: Jacques Laperriere

 Joseph Jacques Hughes Laperrière föddes den 22 november 1941 i gruvstaden Rouyn-Noranda, Quebec, Canada. Han växte upp i Rouyn-Noranda och eftersom staden bara hade en isrink tvingades han och hans kompisar att spela först på gatorna och sedan på någon sjöis, ibland smög de ut mitt i natten för att kunna spela på den konstfrusna banan. Som junior spelade han för Hull-Ottawa Canadiens i EPJHL (Eastern Provincial Junior Hockey League) under fem säsonger och under juniortiden var han en offensiv back som gjorde många poäng.

 Säsongen 1962-63 fick han spela 6 matcher för Canadiens i NHL och coachen Toe Blake blev imponerad men gav Laperrière en viktig instruktion: ”We have enough guys who can score goals. We want you to stop the other team from getting goals.” Från och med nu så visste Laperrière att om han ville lyckas i Canadiens så gällde det att bli bättre defensivt. Säsongen 63-64 var han i Canadiens för att stanna, han spelade 65 matcher och gjorde 30 poäng. Efter säsongen belönades han med Calder Trophy som bäste rookie och en plats i All-Star Team 2, han blev även fyra i omröstningen om Norris Trophy.

 Året efter fortsatte utvecklingen, Canadiens vann Stanley Cup efter fyra års väntan, Jacques missade några matcher mot slutet av säsongen och under slutspelet men blev tvåa i omröstningen om Norris Trophy och fick givetvis en plats i All-Star Team 1. 1965-66 blir det en ny Stanley Cup vinst och trots att han missar slutet av säsongen och hela slutspelet pga skada vinner han Norris Trophy som bäste back. Säsongen 1966-67 vill helst alla Canadiens fans glömma, det är den säsongen som förstörde den andra dynastin, förlusten mot Toronto Maple Leafs i Stanley Cup finalen är en av anledningarna till att en äkta Habsfan aldrig håller på Toronto vilka de än möter. Laperrière har tyvärr en sämre säsong, han är inte riktigt återställd från skadan året innan.

 Säsongen 1967-68 är det dax för revansch, Canadiens vinner Stanley Cup igen och Laperrière har också en mycket bättre säsong. Från och med den här säsongen prenumererar Bobby Orr på Norris Trophy så det blir inga individuella priser för Laperrière på ett tag. 68-69 vinner Montreal Stanley Cup återigen och Lapperrière fortsätter att vara en av lagets och NHLs bästa backar. Säsongen 69-70 missar Canadiens slutspelet för första gången på 24 år pga mindre gjorda mål än NY Rangers, Laperrière har trots det sin absolut bästa säsong offensivt, 37 poäng på 73 matcher och han blir efter säsongen uttagen till All-Star Team 2.

 Nästa säsong missar han nästan halva säsongen pga en knäskada men till slutspelet är han frisk och som precis resten av laget revanschsugen. Han är en av flera spelare i Canadiens som överträffar vad de gjort tidigare slutspel med råge, han gör 13 poäng på 20 matcher när Canadiens vinner Stanley Cup igen. Han spelar de sista fem matcherna i finalserien mot Chicago Black Hawks med ett brutet ben i armen och gör trots det tre poäng.

 Säsongen efter går det sämre för Canadiens men Laperrière stiger fram när laget förlorar flera viktiga spelare till WHA eller pensionering. Han blir efter säsongen tillfrågad om han vill vara med i Canadas lag i 8-matchersserien mot Sovjetunionen men han tackar nej då han och hans fru väntar tillökning i familjen. Säsongen 72-73 är ett nytt skadeår, han börjar också få lite problem med coachen Scotty Bowman som gärna vill släppa fram yngre spelare och försöker tvinga bort Laperrière som svarar med att kanske göra sin bästa säsong sedan han vann Norris Trophy. Han stannar på +78 i plus/minus statistiken och blir med det den ende som besegrar Bobby Orr i den kategorin mellan 1969 och 1975, och när Canadiens vinner Stanley Cup ännu en gång så spelar han de sista matcherna med en hjälm och specialskydd för att skydda den brutna näsan han fått efter att ha täckt ett skott i en match i semifinalserien.

 Säsongen 73-74 kommer att bli hans sista som spelare, Bowman försöker övertala Laperrière att gå med på en trade. Innan det går så långt så råkar Laperrière ut för en svår knäskada i en match mot Boston Bruins, skadan är så allvarlig att läkarna råder Laperrière att sluta med ishockey. När han slutar har han gjort 691 matcher för Canadiens och 282 poäng på tolv säsonger och vunnit stanley Cup sex gånger.

 När han tvingats sluta som spelare blev han coach för juniorlaget Montreal Juniors, efter en riktigt blodig match som gav 334 utvisningsminuter slutade han och lämnade hockeyn under några år. 1980 accepterade han att bli assistant coach för Canadiens och där stannade han under sexton år, 1997 följde han med coachen Pat Burns till Boston Bruins. 2001 blev han ass. coach för NY Islanders och 2003 började han jobba för New Jersey Devils först som ass. coach och sedan som special assignment coach och där jobbar han fortfarande trots att han snart fyller 70 år. 1987 blev han invald i Hockey Hall of Fame och som så många andra Montreal legender så har han även fått en ishall uppkallad efter sig.

Trivia: Ni som vet hur fotbollslegenden Bobby Charlton såg ut under 70-talet, med långt hår och överkammad flint så att flinten inte syntes. Laperrière hade en ändå större ”combover” fast med kolsvart hår.

Citat:
Jacques Laperrière om sin ishockeyfilosofi: "It's a simple thing. You cover the area you're responsible for. You don't get caught out of position. You gain control of the puck. You pass it to somebody or else you carry it over the blueline and then pass it to somebody else. You don't take chances — that's for forwards to do. Stay away from the offense unless it's absolutely safe."

Laperrière om hur det var att spela i Canadiens: "I played for a good team. I played with good players. It really helped your confidence, I was lucky to be there at the right time."

Scotty Bowman om Laperrière när han kom tillbaka i finalserien mot Chicago 1973: ”We were so disorganized in our own zone and there was no way we would have won if that had continued. The return of Jacques Laperrière changed all that.”
 

0 kommentarer

Dan Augustssondaug4663@gmail.com@DaugHabs2011-10-21 12:00:00