Legends of Montreal Canadiens #33 Chris Chelios

Han spelade sju säsonger i Montreal, nio i Chicago och tio i Detroit. Chris Chelios är den näst äldste som någonsin spelat i NHL och den äldste spelaren som någonsin vunnit Stanley Cup, att han kallades Methusalem av en del var kanske inte så konstigt.

Legend # 33 Chris Chelios

 Christos Kostas Tselios föddes den 25 januari 1962 i Chicago, USA. Familjen amerikaniserade så småningom sitt namn till Chelios, andra delar av familjen använder fortfarande den gamla grekiska stavningen. Carolina Hurricanes valde som första spelare någonsin Chris kusin Nikos Tselios 1997, Nikos som nu har slutat med ishockey spelade sammanlagt två matcher i NHL och har spelat både i Sverige och Finland.

 Chris och hans familj flyttade till Kalifornien 1977 och eftersom han spelade ishockey för en litet High School i Kalifornien var det inga college eller universitet som gav honom erbjudande att spela för dem. I desperation försökte Chris få speltid i junior-b lag i Canada men eftersom han varken var större eller bättre än de andra spelarna så valde lagen inte att satsa på honom. 1979 efter att bara ha fått spela 24 matcher för Moose Jaw Canucks i SJHL som är en mindre juniorliga i Canada som t.ex inte får skicka representanter till slutspelet om Memorial Cup, funderade han allvarligt på att ge upp och sluta med hockeyn. Under sommaren växte han nästan 10 cm och la på sig nästan 20 kg muskler och nu fick han betydligt mer speltid i Moose Jaw, säsongen 1980-81 spelade han 54 matcher och gjorde 87 poäng.

 Nu hade NHL lagen fått upp ögonen på att det fanns en oslipad diamant i en mindre juniorliga. Många lag var intresserade men de flest höjde på ögonbrynen när Canadiens valde Chelios redan med det 40:e valet i den andra rundan i draften 1981. Efter draften rekryterades han av ett av de bästa universitetslagen i USA Wisconsin Badgers och där tillbringade han nu två säsonger, 1982 spelade han för USA i junior-VM och året efter vann Wisconsin universitetsmästerskapet och Chris blev uttagen till slutspelets All Star Team. Säsongen 1983-84 fick han debutera i NHL och pga skador så var han ordinarie när slutspelet började, men innan han debuterade i NHL så deltog han i det amerikanska laget i OS i Sarajevo, det blev 12 matcher i serien och 16 matcher under slutspelet.

 Efter säsongen blev Chelios uttagen till USA's lag till Canada Cup 1984 och under säsongen slog han igenom på allvar, efter att ha gjort hela 64 poäng under säsongen blev han uttagen i säsongens Rookie All-Star Team. Han blev också tvåa i omröstningen om Calder Trophy efter en överlägsen Mario Lemieux. Säsongen 85-86 blev han skadad och spelade bara 41 matcher under säsongen men precis som resten av Canadiens så tog han ett jättekliv under slutspelet, han gjorde 11 poäng på 20 matcher när Canadiens ledda av Patrick Roy vann Stanley Cup för den tjugotredje gången. 

 Efter två bra säsonger så tog han nästa steg säsongen 1988-89  då han gjorde 73 poäng på 80 matcher och belönades med James Norris Memorial Trophy som säsongen bäste back. Under det årets slutspel visade han sig från sin sämsta sida under Conference finalen mot Philadelphia Flyers då han sänkte Brian Propp med en mycket ful tackling. I seriens sjätte match då Canadiens redan säkrat avancemang till Stanley Cup finalen blev Chelios överfallen av Flyers målvakt Ron Hextall i Flyers försvarszon (länk finns längre ned).

 Efter att Canadiens blivit besegrade av Calgary Flames i Stanley Cup finalen, så slutade Bob Gainey och då blev Chelios utsedd till en av två alternerade kaptener för Canadiens, den andre kaptenen var Guy Carbonneau. Chelios var inte mogen för att vara kapten, trycket blev för hårt, dels från media i Montreal men även från fans i hela NHL som nu börjat hata honom på allvar efter incidenten mot Philadelphia. Inför säsongen 90-91 tradar Canadiens bort Chelios plus ett val i andra rundan till Chicago Black Hawks i utbyte mot den förlorade son Denis Savard (Montrealfödde Savard valdes av Chicago som tredje spelare i draften 1980 efter att Canadiens valt med hjärnan istället för med hjärtat när de valde den store centern Doug Wickenheiser med det första valet i draften. Wickenheiser klarade aldrig av trycket i Montreal och blev under sin fjärde säsongen tradad till St. Louis Blues).

 Under sin tid i Canadiens hade Chelios en hel del utvisningsminuter med 185 minuter som värst under en säsong men det var ingenting mot vad som han skulle samla på sig i Chicago som under den här tiden spelade i Norris Division bland fans och media allmänt kallad "Chuck Norris Division". Under de första fyra första säsongerna i Chicago fick han ihop 931 minuter, det ger ett snitt på drygt 230 minuter per säsong. Han tillbringade inte all tid i utvisningsbåset, säsongen 91-92 ledde han laget till Stanley Cup final mot Pittsburgh Penguins och säsongen 92-93 räckte hans 73 poäng till att vinna Norris Trophy igen. Lockout säsongen 94-95 spelade han för EHC Biel i den schweiziska ligan innan NHL startade upp igen.

 Efter lockouten lugnade Chelios ned sig, han skulle under resten av tiden i Chicago ha som mest 151 utvisningsminuter under en säsong. Säsongen 95-96 blev han kapten för Chicago och han vann för tredje och sista gången Norris Trophy efter 72 poäng på 81 matcher. 1996 var han med i USA's segrande lag i World Cup och blev uttagen i turneringens All Star Team. De sista åren i Chicago blev inte så roliga laget var dåligt och hans relation till ägaren Bill Wirtz blev sämre och sämre. I mars 1999 begärde han att få bli tradad, han skickades till Detroit Red Wings mot Anders Eriksson och två första rundesval i draften. Han hade tidigare sagt att han aldrig skulle kunna tänka sig att spela för Detroit, Chicagofansen kom ihåg det och har aldrig förlåtit honom ordentligt. Han hade startat en bar i Chicago ”Cheli's Chili Bar” som tvingades gå i konkurs efter att han flyttat till Detroit.

 Åren i Detroit har varit framgångsrika, 2001-02 vann han NHL Plus/minus Award och blev uttagen i All Star Team 1. Han ledde USA som lagkapten till silver i OS 2002 och blev uttagen i turneringens All Star Team och som grädde på moset så vann Detroit även Stanley Cup den säsongen. Under lockout säsongen 2004-05 valde Chelios tillsammans med bland annat Kris Draper att spela för Motor City Mechanics i UHL och fick en hel del kritik från andra spelare och fans för det valet, anledningen var att Chelios var en av de spelare som var hårdast motståndare till att införa lönetak och i UHL fanns redan ett lönetak.

 2006 var han lagkapten för USA i OS i Turin, genom det satte han ett nytt rekord genom att varit med i ett OS 22 år efter sitt första OS (tidigare rekord var 20 år). Säsongen 2006-07 blir Chelios den förste som belönas med Mark Messier Leadership Award och säsongen 2007-08 sätter Chelios ett par nya rekord, han blir den näst äldste spelaren i NHL genom tiderna (Gordie Howe är värst med 52 år), han går förbi Patrick Roy i spelade slutspelsmatcher och i och med att Detroit vinner Stanley Cup så blir han den äldste spelaren någonsin som vunnit Stanley Cup. Säsongen 2009-10 erbjuds inte Chelios något nytt kontrakt från Detroit utan han väljer att skriva på för Chicago Wolves i AHL, efter ett tag skriver han på ett tvåvägskontrakt med Atlanta Thrashers som var NHL laget som Wolves var farmarlag till och han blir uppkallad till Atlanta och får spela 7 matcher innan laget skickar ned honom igen. Han spelar sin sista NHL match den 6 april 2010.

 Den 31 augusti 2010 går han officiellt i pension och börjar jobba för Detroit Red Wings som rådgivare till lagets GM Ken Holland och med uppdrag att hålla koll på försvarslöftena i Grand Rapids som är Detroits farmarlag. Han äger och driver tre restauranger i Detroit och dess förstäder med samma namn som restarangen han hade i Chicago.

0 kommentarer

Dan Augustssondaug4663@gmail.com@DaugHabs2011-11-11 12:00:00