Legends of Montreal Canadiens #7 Toe Blake

Toe Blake, en av Canadiens absolut bästa spelare genom tiderna och Canadiens absolut bäste coach genom tiderna. Han vann Stanley Cup tre gånger som spelare och åtta gånger som coach.

Legend #7: Toe Blake

 Hector ”Toe” Blake föddes den 21 augusti 1912. Han fick smeknamnet Toe redan som barn, det var hans yngre syster som hade problem att uttala Hector det lät mer som Hec Toe och kompisarna tyckte det lät roligt så han blev känd som Toe redan i skolan. Som hockeyspelare fick han ett annat smeknamn som visade vilken typ av spelare han var. Han kom att kallas ”The Old Lamplighter” eftersom han så ofta var ansvarig för att måldomaren tände lampan bakom målet. 

 Han föddes i Victoria Mines en gruvstad som numera är en spökstad, han spelade junior och amatörhockey i området runt Sudbury, Ontario. 1932 vann hans lag Memorial Cup som går till det bästa juniorlaget i Canada. Han spelade i det före detta NHL laget Hamilton Tigers i OHA när Montreal Maroons fick upp ögonen för honom. Han spelade en säsong för Maroons och vann då sin första Stanley Cup 1935. Året efter spelade han i CAHL för Maroons farmarlag Providence Reds. 1936 tradade Maroons honom till Montreal Canadiens i utbyte mot stjärnmålvakten Lorne Chabot och det bytet behövde Canadiens verkligen inte ångra. Han spelade för Canadiens under 13 säsonger och var lagets kapten 8 säsonger mellan 1940 och 1948. 

 Säsongen 1938-1939 var en av hans bästa då vann han poängligan i NHL och han belönades även med Hart Trophy. Säsongen 1943-44 förenades Blake med Maurice Richard och Elmer Lach i Canadiens fruktade ”Punch Line” de ledde laget till Canadiens femte Stanley Cup triumf. Toe gjorde själv det matchavgörande målet i finalseriens fjärde match när Canadiens besegrade Chicago Black Hawks med 4-0 i matcher. Säsongen 1944-45 slutar Lach, Richard och Blake som etta, tvåa och trea i poängligan för NHL, Canadiens vinner serien men åker ut mot Toronto Maple Leafs i första omgången av Stanley Cup.

 Säsongen 1945-1946 är det dags för nästa Stanley Cup vinst, Toe leder Canadiens i poäng i serien och får efter säsongen Lady Byng Trophy för sitt sportsmanship. I Stanley Cup finalen är det återigen Blake som gör det avgörande målet för hela serien när han gör 4-3 målet i den femte matchen mot Boston Bruins, matchen slutar sedan 6-3 och Canadiens vinner finalen med 4-1 i matcher. 

 Den 11 januari 1948 bryter Blake sin ankel på två ställen, skadan gör att han tvingas avsluta sin NHL karriär. Under sin 14 år långa karriär spelade han 577 matcher och gjorde 235 mål, 292 assist och 527 poäng, alla matcher utom 8 spelade han för Canadiens och han gjorde inga poäng under sin åtta matcher korta karriär med Maroons, så samtliga poäng kom i Canadiens uniform. Han blir invald i Hockey Hall of Fame som spelare 1966. 
 
 Efter skadan blev Blake direkt ombedd av Frank Selke att ta ett coaching jobb i ett av Canadiens farmarlag. Under åtta säsonger lär han sig hantverket i farmarligorna och när Dick Irvin får sparken efter skandalerna 1955 är han redo att ta över. Canadiens assisterande GM Ken Reardon är helt säker på att Toe Blake är rätt man för jobbet och lyckas övertala GM Frank Selke att Blake är mannen som kan kontrollera Rocket Richard.

 Toe Blake kommer att gå till historien som Canadiens bäste coach genom tiderna. Han ändrar hur Maurice Richard spelar, han får Richard att lugna ner sig och lägga sin energi på rätt saker. Att Blake dessutom talar flytande franska underlättar umgänget både med pressen och fansen, den tidigare coachen Dick Irvin lärde sig aldrig tala franska tillräckligt bra för att kunna hålla presskonferenser på det språket. Hans första år bakom bänken är faktisk hans mest framgångsrika, Canadiens vinner 45 av 70 matcher och kommer upp i 100 poäng och får en vinstprocent på ,714, det är givetvis också det första året av fem raka som Canadiens vinner Stanley Cup. 

   Under de 13 säsonger Toe Blake är coach för Canadiens vinner laget Stanley Cup 8 gånger, har mest poäng i serien 9 gånger och missar under den tiden inte Stanley Cup slutspelet en enda gång. Canadiens vinner 500 av 914 matcher och har en vinstprocent på ,634 i serien och i Stanley Cup är siffrorna ändå bättre med 82 vinster av 119 matcher och en vinstprocent på ,689. Hans kännetecken var Fedoran, hatten han alltid bar, gärna lite tillbakaskjuten högt i pannan, när han slutade som coach 1968 sa många (givetvis en överdrift men ändå) att den hatten var mer känd i Canada än lönnlövet.

 Efter att han slutat som coach hjälpte han under flera år till i Canadiens på ett mer informellt sätt, bland annat följde han han med laget på längre bortaresor. Under flera år drev han också en mycket populär bar i Montreal ett stenkast från Forum. Toe Blake's Tavern var ett ställe där alla hockeysupportrar var välkomna att byta några ord med värden själv (i alla fall män, kvinnor var inte välkomna). Före och efter matcherna i Forum flockades journalister i baren för att försöka få några visdomsord från värden som de kunde trycka i tidningen.

 1989 insjuknade Blake i alzheimers och kunde efter en kort tids sjukdom inte längre känna igen sina vänner, vare sig det var spelare som Richard och Béliveau eller journalister som Dick Irvin Jr. och Red Fisher. Hans insjuknande i sjukdomen hade det goda med sig att massor av hans vänner började engagera sig i sjukdomen och började samla in pengar till forskning om alzheimers. Den 17 maj 1995 dog Toe Blake i lunginflammation som ofta är en följd av alzheimers.

 Toe Blake är en av fyra spelare som är invalda i Hockey hall of Fame som skulle blivit invalda som builders om de inte redan blivit invalda som spelare. De andra tre är: Dick Irvin coach med 16 Stanley Cup finaler och 4 vinster som merit, Hap Day coach med 5 finaler och 5 vinster som merit och Jacques Lemaire med 2 Stanley Cup vinster som ass. GM för Canadiens och 1 Stanley Cup som coach och över 600 vinster i NHL som coach.

Citat om eller av Toe Blake:

Journalisten Red Fisher: "He was rough, gruff, intimidating, wise, compassionate, unforgiving, scheming and hard-working—all of it dedicated to winning his eight Stanley Cups as a coach …. Winning wasn't merely a worthwhile target—it was everything. It was life itself. Blake wore his strengths as a coach on his sleeve: the dedication, the humor, and the violent temper." 

Toe Blake: ”If the day ever comes when I can swallow defeat. I'll quit.” 
 
  Montreals tough guy John Ferguson: ”Toe was the ultimate coach. He had a memory like an elephant and he treated the players like men. He had a great feeling for the game and could mastermind behind the bench in a way nobody has ever been able to. Maybe (Scotty) Bowman can nowadays, but Toe, Toe was just too smart." 
 
Montrealbacken Jean-Claude Tremblay: "Toe Blake hated to lose so much that he made us the same way,"

Ken Reardon (back i Canadiens samtidigt som Blake spelade och han var ass. GM när Blake anställdes som coach) berättar att Blake aldrig backade när det blev allvar. Han berättar om när Blake ensam nästan råkade i slagsmål med hela Detroit Red Wings. Han stod där i mittcirkeln, vevade med klubban och vrålade: " Which one of you bastards wants it first".


Länk: http://video.canadiens.nhl.com/videocenter/console?id=38173

Statistik som spelare

1 kommentarer

Dan Augustssondaug4663@gmail.com@DaugHabs2011-05-13 12:00:00