Legends of Montreal Canadiens #8 Doug Harvey

Doug Harvey är av de flesta ansedd vara den näst bäste försvarsspelaren i NHL genom tiderna efter Bobby Orr. Helt klart är att han är den försvarsspelare som betytt mest för ishockeyns utveckling vid sidan om Bobby Orr.

Legend #8: Doug Harvey

 Douglas ”Doug” Norman Harvey föddes i Montreal den 19 december 1924 bara ett par kvarter bort från Forum  som invigdes i november samma år. Han var en naturlig talang i alla sporter, som 13-åring började han spela organiserad ishockey, han fick börja i mål, blev senare center och slutade som back.

 Trots att Harvey var en fantastisk hockeyspelare så fanns det folk som under hela hans karriär ifrågasatte om han verkligen valt rätt sport, han var minst lika bra i både baseball och amerikansk fotboll i ungdomen. Samtidigt som han spelade för den kanadensiska flottans lag i ishockey så var han även den mest värdefulle spelaren i QRFU ett lag ur flottan som tog sig till final om Grey Cup, som nu är pokal i CFL den kanadensiska football ligan. Han spelade halvback för QRFU. När QRFU vann Grey Cup 1944, var Harvey fullt utbildad sjöman och deltog för fullt i andra världskriget, så han finns inte med i det segrande laget trots att han spelade matcher för dem under den säsongen.  

 När kriget var slut återupptog han sin idrottskarriär både i ishockey, baseball och football. 1947 hade han slutat med football men han var halvproffs i baseball för Ottawa Nationals samtidigt som han spelade som amatör i ishockey för Montreal Royals som det året vann Allan Cup som Canadas bästa amatörlag i ishockey. Ottawa Nationals vann även de mästerskapet i sin liga men då var Harvey upptagen, under baseball slutspelet deltog Harvey i Montreal Canadiens träningsläger för säsongen 1947-48..

 Harvey hade ett lyckat träningsläger och tog en plats i Canadiens lag för säsongen 1947-48 och fick debutera i NHL den 16 oktober 1947. I början förvirrade han både med- och motspelare samt coacherna när han istället för att alltid slå ifrån sig pucken snabbt till en forward, tog det väldigt lugnt i den egna zonen innan han slog en noga uttänkt passning. Efter ett tag var Dick Irvin stormförtjust i sin nye back eftersom så länge Harvey hade pucken kunde motståndarna varken ta den ifrån honom eller göra mål. Canadiens missade slutspelet det året och Harvey kom upp i 4 mål och 8 poäng på 35 matcher, året efter var han ordinarie i laget och istiden ökade också rejält.

 I början fortsatte Harvey med att spela baseball under sommartiden och fick under våren 1950 ett erbjudande att bli proffs i MLB, han tackade som tur var nej. Säsongen 1951-52 slog han igen på allvar då blev han invald i All Star Team 1 för första gången, under elva år i rad kommer han att bli uttagen antingen i All Star Team 1 eller All Star Team 2. Säsongen 52-53 vann han sin första Stanley Cup med Montreal Canadiens och 54-55 skulle han bli den andre som fick motta James Norris Memorial Trophy, den förste som fick den var Red Kelly, Detroit Red Wings som fick den säsongen 1953-54. 

 Under de fem säsonger som Canadiens vann fem raka Stanley Cup titlar vann Harvey ytterligare fyra Norris, den som snuvade honom 1959 var lagkamraten Tom Johnson. Under de här säsongerna var Harvey den som styrde och bestämde under Canadiens fruktade PP, han hade ”Boom Boom” Geoffrion jämte sig på blålinjen och forwards var Jean Béliveau, ”Rocket” Richard och Bert Olmstead, Olmstead byttes så småningom ut mot Dickie Moore som skulle vinna Art Ross två år i rad under slutet av femtiotalet. När Richard slutade var det Harvey som utsågs till lagkapten, det blev bara en ettårig sejour för i juni 1961 tradades han till New York Rangers mot Lou Fontinato. Under tiden i Canadiens roade sig Harvey med att slå vad med lagkompisarna efter träningarna, de skulle passera honom med pucken på väg mot mål, de som togs sig förbi med pucken under kontroll vann vadet. För att göra det intressant vände Harvey på sin klubba, han höll alltså i klubbladet och hade bara skaftet att slå undan pucken med. I början var det många som ville testa Harvey men mot slutet av tiden i Montreal var det möjligen bara några naiva rookies som trodde att de kunde komma förbi honom, det sägs att han vann minst nio gånger av tio. Under  
 
 I Rangers skulle han bli deras nye spelande coach och det blev succé direkt när han tog Rangers till slutspel efter att de missat slutspel tre år i rad, dessutom vann han sin sjunde och sista Norris Trophy det året. Året efter bestämde han sig för att skippa coachandet, han ville enbart spela, han tyckte det var omöjligt att ta en öl med grabbarna om man samtidigt var deras coach. Efter det andra året i Rangers så skyddade inte Rangers hans namn längre, de skyllde på hans ålder, han lämnade NHL och blev spelande coach i Quebec Aces i AHL under två säsonger, 65-66 skrev han på för Baltimore Clippers och strax före jul 1965 ville Baltimore trada honom, men han hade i sitt kontrakt att han blev free agent när klubben ville trada honom så han lämnade Baltimore. 1966-67 skrev han på för Detroit Red Wings farmarlag Pittsburgh Hornets och blev då uppkallad till Red Wings för två matcher. 

 Under sommaren 1967 anställde det nybildade St. Louis Blues honom som tränare för deras farmarlag i Kansas City, han var återigen spelande coach. När Kansas City blev utslagna ur sitt slutspel kallade St. Louis upp flera spelare även Harvey. St. Louis mötte Philadelphia Flyers i den sjunde matchen i kvartsfinalen, Harvey parades ihop med en annan veteran Al Arbour, de två veteranbackarna spelade över 40 minuter var i matchen som St. Louis vann med 3-1. Härnäst väntade Minnesota North Stars och St. Louis besegrade dem också efter sju matcher, nu väntade Canadiens i finalen. St. Louis var chanslösa men Harvey visade att han fortfarande var en otroligt bra back och utnyttjade sin kunskap om förhållandena i Forum till det yttersta, när han genom att slå perfekta passningar till sina medspelare eller genom att enkelt valla bort Canadiens forecheckande spelare, han bjöd också sin gamla hemmapublik på en och annan patenterad spin-o-rama som han hade gjort så många gånger tidigare. Harvey spelade ytterligare en säsong i St. Louis men pensionerade sig sedan 1969 efter 1,113 matcher i NHL och 540 poäng. När han 1973 valdes in enhälligt i Hockey Hall of Fame så hade han viktigare saker att göra än att gå på sin egen introduktion, han valde att åka och fiska istället.

 I samband med en All Star match i Montreal 1956 började spelarna framförallt Ted Lindsay och Doug Harvey prata om att bilda en fackförening, baseballspelarna hade precis bildat en och skrivit avtal om pensionsfonder med MLB. Det var framförallt pensionsfonderna spelarna retade sig på, spelarna betalade varje år $900 till fonden och meningen var att klubbarna skulle göra likadant men klubbarna som inte gick till slutspel betalade aldrig något och de som gick till slutspel betalade med de extrapengar som laget fick när de höjde biljettpriserna under slutspelet, alltså betalade inte lagens ägare något ur egen ficka. NHLPA bildades 1957 samtliga spelare utom en gick med (Ted Kennedy i Toronto Maple Leafs) men ägarna lyckades med falska kontrakt och andra rena lögner svärta ned framförallt Ted Lindsay, så att sammanhållningen sprack under 1958 och NHLPA upplöstes så småningom. Framförallt Jack Adams i Detroit gjorde livet surt för spelarna, Ted Lindsay och Glenn Hall skickades till Chicago och därmed förstörde han på lång sikt Detroits chanser att vinna något under de närmaste 30 till 40 åren, efter att alla lögner avslöjats under 60-talet  blev Detroit ett lag som inga spelare ville spela för. Conn Smythe i Toronto gjorde också rent hus i laget men Toronto hade på den här tiden ett väldigt bra farmarsystem, så i början av 60-talet var det Toronto som var bäst igen, sedan förstörde ägaren Harold Ballard, Toronto lika grundligt som Adams hade kvaddat Detroit 10-15 år tidigare. Montreal dröjde med att göra något för de visste att Maurice Richard antagligen hade exploderat om de tradad bort Harvey och på så sätt försämrat laget. 1961 var Harvey själv äldre och Richard hade slutat och dessutom var Richard och Canadiens redan i luven på varandra, då Richard gärna ville ha ett coaching jobb i Canadiens organisation. NY Rangers och Boston hade inga större stjärnor att trada bort så de gjorde också sig av med de spelare som varit ledande i laget när det gällde NHLPA. Chicago som var sämst i ligan sög åt sig alla spelare de kunde och vann följaktligten Stanley Cup 1961 innan de fick ge sig för Toronto och Montreal när de lagen tog sig tillbaka till toppen igen.

 Hans tröja åkte inte upp i taket på Forum förrän den 26 oktober 1985 (anledningen till det var troligen historien med NHLPA, en av få svarta fläckar på Canadiens annars så stolta vapensköld) och då syntes det klart på Harvey att hans liv och leverne tag hårt på honom. Canadiens anställde honom på halvtid som scout, 1988 diagnostiserades Harvey för skrumplever, när han var inlagd på sjukhus gjorde han allt för att muntra upp sina medpatienter, han spelade kort med dem, körde dem i rullstol mm. Den 26 december 1989 avled han kort efter att ha firat sin 65:e födelsedag. Han hade under hela sin karriär brottats med stora alkoholproblem men han var även manodepressiv och pendlade ständigt mellan fullständig lycka och den djupaste depression.

Citat om Doug Harvey:

 Toe Blake:  "As far as I'm concerned,he's far and away the best defensemen ever."

Hal Laycoe f.d. back i Canadiens och Boston Bruins: "If the game was 8-2, Doug Harvey might have a goal and an assist. If the score was 3-2, he'd have 2 or 3 points."

Tom Johnson Norris vinnare och Stanley Cup vinnande coach för Boston Bruins: "He could have played center, he could have played left wing, he could have played goal. There was no part of the game he couldn't do." 

 Statistik för Doug Harvey

0 kommentarer

Dan Augustssondaug4663@gmail.com@DaugHabs2011-05-20 12:00:00