Rivaler, den elfte delen: Boston Bruins
Boston Bruins, Big Bad Bruins hade haft betydligt fler Stanley Cup segrar om inte de hade tvingats möta Canadiens i inte mindre än sju Stanley Cup finaler, Canadiens har vunnit samtliga sju finaler, den senaste 1978.
The Original Six lagen är så gamla att jag kommer att lägga upp spelarprofilerna lite annorlunda, jag listar som vanligt men sedan har jag gjort två All-Star Team med 2 målvakter, sex backar och tolv forwards. Lag ett är från tiden före 1966-67 och ett lag är från och med säsongen 1967-68.
Boston Bruins
1924 lyckades livsmedelshandlaren Charles Adams övertyga NHL om att de skulle expandera söder om gränsen i USA. Boston får en franchise samtidigt som Montreal får ytterligare ett lag. Adams hade förälskat sig i sporten när han såg Stanley Cup finalen 1924 mellan Montreal Canadiens och Calgary Tigers och den 1 november 1924 blev det officiellt att Boston hade ett NHL-lag. Boston är med andra ord det tredje äldsta laget i NHL och det äldsta från USA.
Adams anställde legenden Art Ross som GM och Ross kommer att för alltid förknippas med Boston eftersom han stannade i klubben i drygt 30 år. Ross fick i uppdrag av Adams att hitta på en namn som passade Boston, Adams ville att det på något sätt skulle vara något från djurriket gärna ett vilddjur. Ross föreslår ”Bruins” som är ett gammalt engelsk ord för brunbjörnar i folksägner, smeknamnet passade också bra in på lagets dräkter som var bruna och gula (det var färgerna från Adams livsmedelskedja First National Stores). Bruins spelade sin första NHL match redan den 1 december 1924 då de besegrade det andra nykomlingslaget Montreal Maroons med 2-1. Resten av den första säsongen i NHL var inte lika rolig, Bruins blev sist i NHL efter endast 6 segrar på 30 matcher.
Inför Bruins tredje säsong så förstärker Ross laget med flera spelare från den kollapsade WHL och den viktigaste var Eddie Shore som kommer att bli lagets första superstjärna. Trots en halvtaskig säsong tar sig laget till slutspel och där tar Bruins sig överraskande ända fram till Stanley Cup finalen. Säsongen 1926-27 är den första som Stanley Cup finalen spelas mellan två NHL lag, Ottawa Senators är alldeles för starka för Bruins och vinner finalen med 2-0 i matcher. Säsongen 1928-29 flyttar Bruins in i Boston Garden och där stannar laget i hela 67 säsonger, samma säsong vinner Boston också sin första Stanley Cup genom att besegra New York Rangers med 2-0 i matcher. Lagets stjärnor förutom Shore var Harry Oliver, Dit Clapper, Dutch Gainor och målvakten Tiny Thompson
Säsongen efter gör Bruins en fantastisk säsong, laget vinner 38 matcher av 44 och förlorar bara 5, det är fortfarande den bästa säsong något lag presterat i NHL när det gäller vinstprocent .875. I slutspelet blir laget chockat av Canadiens som vinner finalen med 2-0 i matcher, efter säsongen tvingar Boston fram en regeländring, hädanefter ska finalen avgöras i bäst av fem matcher.
Även nästa säsong 1930-31 är Boston en av favoriterna till att vinna Stanley Cup efter att laget haft mest poäng i NHL även denna säsong, men regeländringen hjälper inte laget för Canadiens besegrar Bruins i semifinalen med 3-2 i matcher. 1930-talet är annars ett av Bostons mest framgångsrika när det gäller just seriespel, laget är bäst i NHL hela fem gånger utan att lyckas ta sig till en ny Stanley Cup final. Under 1939 byter laget ut sin gula och bruna dräkter till dräkter som är väldigt lika dagens med svart och guld som dominerande färger. Laget fylls på med nya stjärnor, Bill Cowley, Cooney Weiland, Babe Seibert, Mel Hill och en förstakedja som bestod av Woody Dumart, Bobby Bauer och Milt Schmidt. Kedjan kallades ”Kraut Line” eftersom alla tre hade tysk härkomst.
Inför säsongen 1938-39 byter Ross bort målvakten Tiny Thompson och satsar på rookiekeepern Frank Brimsek. Det var en väldigt bra val av Ross, Brimsek slår igenom med full kraft och vinner Calder och Vezina Trophy. Med Brimsek i målet tar sig Bruins äntligen till en ny Stanley Cup final. I finalen besegras Toronto Maple Leafs med 4-1 i matcher och Mel ”Sudden Death” Hill skriver under semifinalserien mot New York Rangers in sig för alltid i historieböckerna. Boston vinner semifinalen med 4-3 i matcher och Mel Hill avgör 3 av dem samtliga i ”sudden death”.
1940 tradas en åldrande Shore till New York Americans och efter en säsong i New York så avslutar han sin spelarkarriär. Shore köper nu Springfield Indians, ett lag i AHL som han under 26 år ändå fram till 1966 kommer att göra allt i; coach, GM, ägare, biljettförsäljare, popcornförsäljare och busschaufför. Han är minst sagt kontroversiell och under 50- och 60-talet börjar flera NHL spelare skriva in i sina kontrakt att de absolut inte får skickas till Springfield (början till dagen No Trade Clause). En spelarstrejk i Springfield våren 1966 blir början till Alan Eaglesons marsch till makten och en nystart på NHLPA. Boston gör ännu en fantastisk säsong 1940-41, då laget är poängbäst i NHL för fjärde året i rad, efter att slagit ut Toronto i semifinalen så vinner Boston finalen över Detroit med 4-0 i matcher. Det kommer att dröja länge innan någon från Boston får höja Stanley Cup pokalen igen..
Andra världskriget påverkar framförallt Boston och de båda New York lagen, Americans läggs i malpåse för att aldrig återvända till NHL. Bruins och Rangers tappar massor av spelare som frivilligt ansluter sig till antingen armén eller flottan. Boston tappar hela ”Kraut kedjan” eller som den nu blivit omdöpt till ”Kitchener Kids” (den kanadensiska staden Berlin som alla tre kom ifrån byter namn till dagens Kitchener under andra världskriget) och målvakten Frank Brimsek. Kvar i laget blir veteranerna Cowley, Clapper och nyförvärvet från Toronto Busher Jackson som lyckas hålla kvar Boston i NHL toppen under andra världskriget medan Rangers tappar så många spelare att laget prenumererar på sistaplatsen under resten av kriget. Herb Cain sätter ett nytt NHL rekord 1944 när han noteras för 82 poäng på 50 matcher för ett Boston Bruins som misslyckas att ta sig till slutspelet. Boston tar sig till ytterligare två Stanley Cup finaler på 1940-talet efter vinsten 41, 1943 vinner Detroit finalen över Bruins med 4-0 i matcher och 1946 besegrar Canadiens Bruins med 4-1 i matcher.
När New York Americans kastar in handduken så startar ”The Original Six” epoken, NHL har sex lag under tiden mellan 1943 och 1967. Original Six tiden domineras helt av tre lag Canadiens, Maple Leafs och Red Wings lägger beslag på samtliga Stanley Cup förutom en som Chicago vinner under de 25 säsongerna. Bruins och Rangers tvingas agera statister men Boston lyckas ta sig till Stanley Cup finalen tre gånger under 1950-talet, samtliga gånger är det Montreal Canadiens som besegrar Bruins. Säsongen 52-53 vinner Canadiens med 4-1 i matcher, 56-57 blir det samma resultat och 57-58 behöver Canadiens sex matcher för att besegra Bruins .
1951 tvingas Weston Adams (Charles Adams son) sälja Bruins till Walter A. Brown som ägde Boston Garden och Boston Celtics. På nyårsdagen 1954 gör en nu självklar del av en NHL-match sin debut, Robert Skrak visar då upp en revolutionerande uppfinning för att spola och rengöra isen. Zamboni ”Model E” gör sånt intryck på Bostons ledare att laget blir först i NHL att beställa och använda en Zamboni i periodpauserna. Bostons Zamboni Model E med serienumret 21 finns numera i Hockey Hall of Fame och ibland visas den upp för allmänheten.
En annan milstolpe sker den 18 januari 1958 då Willie O'Ree blir den förste ”svarte” spelaren i NHL, en del vill kalla honom för afro-american men det är helt fel eftersom han var kanadensare så ska man vara politisk korrekt så är han afro-canadian. O'Ree spelade sammanlagt 45 matcher i NHL, samtliga för Boston Bruins och gjorde 6 mål och 10 assist. Han var aktiv under lång tid i de olika farmarligorna efter matcherna i NHL. Bostons stjärnor under 50-talet var Don McKenney och Flemming MacKell och säsongen 1957-58 bildades ”Uke Line” som bestod av spelare med härkomst från Ukraina: Johnny Bucyk, Vic Stasiuk och Bronco Horvath kamperade ihop under 4 säsonger i Boston. Johnny Bucyk blev kvar i Bruins ända till 1978 och spelade över 1,400 matcher för Bruins.
1960-talet är motsägelsefullt för Bruins, dels så missade laget slutspelet 8 säsonger i rad, från 1959-60 fram till 1966-67. Å andra sidan är det nu laget hittar sin verkliga juvel till superstjärna, Bobby Orr debuterar i NHL 1966-67, han vinner givetvis Calder Trophy som årets bäste rookie och Harry Howell som vann Norris Trophy sa på prisutdelningen att han var tacksam att han lyckades vinna Norris nu, för de kommande tio åren kommer Bobby Orr lägga beslag på trofén. Howell fick delvis rätt även om Orrs knä hindrade honom från att vinna 10 Norris Trophy så han vann åtta år i rad från 1968 till 1975. Weston Adams köper tillbaka Bruins 1964 och han lyckas tillsammans med lagets GM den gamle storstjärnan Milt Schmidt 1967 genomföra en av de bästa traderna i NHL-historien när de byter till sig Phil Esposito, Ken Hodge och Fred Stanfield från Chicago Black Hawks, i utbyte får Chicago Pit Martin, Rick Norris och Gilles Marotte. Med nykomlingarna från Chicago plus coachen Harry Sinden och andra nyförvärv som John McKenzie och Derek Sanderson, veteraner som Dallas Smith, Wayne Cashman och Johnny Bucyk och målvakterna Gerry Cheevers och Eddie Johnston har Boston på kort tid gått från att vara ett skämt i NHL till att bli ”The Big Bad Bruins” som i början 1970-talet är ligans bästa lag. 1968-69 blir Phil Esposito förste spelare som passerar 100 poäng, han når via 49 mål och 77 assist hela 126 poäng.
Säsongen 1969-70 tar Bruins långa väntan på en Stanley Cup vinst slut, efter 29 säsonger så blir Bobby Orr historisk när han flygande i luften ser till att Boston vinner finalen över St. Louis Blues med 4-0 i matcher. Bilden på den flygande Orr är en av sportvärldens absolut mest kända och det fanns inte många pojkrum i Boston eller Canada där bilden inte var uppsatt på väggen. Bobby Orr blir under säsongen historisk på många sätt, han vinner som förste och hittills ende försvarsspelare Art Ross Trophy med 120 poäng, han vinner givetvis Norris som bäste back, han vinner även Hart Memorial Trophy och som kronan på verket även Conn Smythe Trophy. Han är fortfarande den ende i historien som vunnit fyra stora pris under en och samma säsong.
Inför nästa säsong har Sinden tagit en timeout från hockeyn och ersatts som coach av den gamle stjärnbacken Tom Johnson som leder Bruins till nya höjder. Sju av de första tio spelarna i NHL's poängliga säsongen 70-71 spelade för Boston, fyra av dem hade mer än 100 poäng (Orr, Esposito, Bucyk och Hodge) och alla de fyra hamnade i All Star Team 1. Laget satte dessutom nytt NHL rekord för antal vinster (57 vinster och 121 poäng på 78 matcher) under en säsong men allt det här betydde absolut ingenting när slutspelet började. Boston ställdes mot Canadiens i den första omgången och Canadiens coach Scotty Bowman chockar Boston med att ställa rookien Ken Dryden i målet. Boston vinner den första matchen lätt och i den andra matchen leder laget med 5-1 innan Canadiens kommer igen och vinner matchen med 7-5 efter sex raka mål. Boston kommer inte över chocken utan Dryden och Canadiens slår ut Bruins med 4-3 i matcher på sin väg till Stanley Cup triumfen.
Den följande säsongen är ett revanschsuget Boston nästan lika bra i serien och firma Orr & Esposito lägger på nytt beslag på de två första platserna i poängligan. Boston tar sig ganska lätt till Stanley Cup finalen där New York Rangers väntar, Bruins vinner finalen med 4-2 i matcher och efter finalerna säger Rangers stjärnback Brad Park: ”Bobby Orr was – didn't make – the difference”. Säsongen 72-73 startar WHA och Bruins tappar tre stjärnor till uppstickaren, Gerry Cheevers, Derek Sanderson och John McKenzie är spelarna som lämnar laget. Efter 52 matcher får Tom Johnson sparken som coach, han ersätts av Bep Guidolin som hade varit Orrs coach i juniorligan. Boston repar sig något och når 107 poäng i serien men åker sedan ut direkt i den första omgången av slutspelet mot New York Rangers efter fem matcher.
Säsongen 73-74 är Boston återigen ligans bästa lag i serien efter 113 poäng och laget har den här säsongen tre spelare som överträffar 100 poäng (Esposito, Orr och Hodge). I slutspelet tar sig laget fram till laget tredje Stanley Cup final på fem säsonger men Philadelphia Flyers tar överraskande hem titeln efter 4-2 i matcher. Inför nästa säsong anställs Don Cherry som ny headcoach, han fyller på laget med tuffingar och busar som Stan Jonathan och Terry O'Reilly, laget är fortfarande ett av ligans bästa och Bobby Orr vinner sin andra Art Ross efter att han fått ihop 135 poäng. Laget blir tvåa i sin division och blir utslagna av Chicago Black Hawks redan i den första omgången av Stanley Cup slutspelet med 2-1 i matcher.
Cherry fortsätter att bygga laget efter sin filosofi och eftersom Phil Esposito inte alls gillade Cherrys coachning så tradas han tillsammans med Carol Vadnais till NY Rangers i utbyte mot Brad Park, Jean Ratelle och Joe Zanussi. Traden vinns överlägset av Bruins eftersom både Park och Ratelle har flera bra säsonger i Boston medan Vadnais och Esposito snabbt hamnar i utförsbacken. Bobby Orr kan bara spela 10 matcher under säsongen och Bruins förlorar i semifinalen mot titelförsvararna Philadelphia Flyers med 4-1 i matcher.
Alan Eagleson övertalar Bobby Orr att inte skriva på för Boston utan Orr signar stället med Chicago men han kommer aldrig att göra sig själv rättvisa igen. Trots svåra knäsmärtor leder han i alla fall Canada till seger i den första Canada Cup 1976, där han enbart spelar matcher, han gör inte en enda träning tillsammans med laget på is, han kör enbart rehab. Säsongen 76-77 är den andra av fem raka säsonger där Boston når över 100 poäng i NHL, Gerry Cheevers lämnar dessutom WHA och gör comeback i Boston under säsongen. I slutspelet går Boston till en ny Stanley Cup final, där Montreal Canadiens väntar för sjätte gången. Bruins är chanslösa i finalen som Canadiens vinner efter fyra raka vinster.
Nästa säsong är Boston fortfarande Canadiens främsta utmanare, i serien så har laget 11 spelare som gör minst 20 mål (alla som sett Coach's corner med Don Cherry kan inte ha undgått att höra det eftersom han nämner det i minst vartannat program). Canadiens tar sig till finalen igen och för sjunde gången så vinner Canadiens finalen över Boston, den här gången med 4-2 i matcher. Efter finalen så avslutar Johnny Bucyk sin karriär och just då är han lagets bäste poängplockare genom tiderna.
Säsongen 1978-79 kommer så den berömda ”too many men” matchen som innebär att Don Cherry har gjort sitt i Bruins. Efter ännu en bra säsong så möter Canadiens och Bruins varandra redan i semifinalen, serien är oavgjord efter sex matcher och den sista och avgörande matchen spelas i Forum, Montreal. Med bara drygt två minuter kvar av den sista perioden leder Boston med ett mål när Boston får en utvisning för ”too many men on the ice”. Under det PP som följer så kvitterar Guy Lafleur med ett tungt slagskott och i förlängningen så avgör grovjobbaren Yvon Lambert för Canadiens, Canadiens vinner sedan finalen mot New York Rangers med 4-1 i matcher. Bruins plan hinner knappt landa i Boston innan GM Harry Sinden ger Don Cherry sparken.
Den 23 december 1979 händer något i Madison Square Garden, en Rangersfan lyckas stjäla Stan Jonathans klubba och slår honom sedan med den i huvudet. I princip hela Bostons lag ger sig nu upp på läktaren för att leta reda på personen. Mike Milbury som blivit utskickad i omklädningsrummet av domarna springer ut på isen igen och upp på läktaren och det är han som får tag i fanset, på något sätt lyckas Milbury ta av honom hans skor som han slår honom i huvudet med. Terry O'Reilly blir avstängd 8 matcher, Mike Milbury och Pete McNab får 6 matcher s avstängning var. Tyvärr har den här händelsen och Cherrys filosofi blivit något av en religion i Boston, där kommentatorer som Jack Edwards bara gjort saken värre och nu finns det knappt ett enda vettigt Bruinsfans kvar söder om gränsen.
Boston byter ofta tränare under 80-talet men lyckas ändå alltid ta sig till slutspelet, nya stjärnor som Raymond Bourque, Rick Middleton, Keith Crowder, Cam Neely och Pete Peeters skördar stora framgångar. 1982-83 är Boston poängbäst i ligan och mot slutet av 80-talet tar sig laget till Stanley Cup finalen igen. Säsongen 1987-88 är Boston chanslösa mot Edmonton Oilers i finalen och förlorar efter fyra matcher, säsongen 1989-90 får laget en chans till revansch men även den här gången är Edmonton för starka, Edmonton vinner med 4-1 i matcher. I den sista finalen är det en del nya stjärnor i Boston, målvakterna Reggie Lemelin och Andy Moog, Don Sweeney, Bobby Carpenter och Craig Janney är andra som nu har ledande roller i laget tillsammans med Neely och Bourque. Moog har blivit hela Bostons store hjälte när han säsongen 1987-88 leder Boston förbi Canadiens i slutspelet för första gången på 19 försök, han upprepar bedriften två år senare och är i Montreal känd som lite av en Habsdödare.
De kommande säsongerna kommer Boston ha ovanligt lätt att besegra Canadiens i slutspelet, mellan 1988 och 1994 möts lagen sex gånger i slutspelet och Boston vinner fem av gångerna, innan 1988 hade Canadiens 18 raka segrar i slutspelet mot Boston. Nya stjärnor under 90-talet är Adam Oates, Rick Tocchet, Jozef Stumpel, Joe Juneau och Dave Poulin. Säsongen 1994-95 spelas den sista officiella matchen i Boston Garden när New Jersey Devils slår ut Boston i slutspelet. En sista match spelas under försäsongen 1995-96 i Boston Garden och motståndarna är givetvis Montreal Canadiens. 1997 missar Boston slutspelet för första gången på 30 år och 29 raka säsonger med slutspel är rekord för samtliga professionella lagidrotter i USA.
Bruins startar 2000-talet på sämsta möjliga sätt genom att missa slutspelet både 1999-2000 och 2000-01. När sedan Boston kommer tillbaka till slutspelet så står Canadiens i vägen igen, säsongen 2001-02 så åker Boston trots att laget kommit över 100 poäng i serien ut i första omgången mot Canadiens efter 2-4 i matcher. Den sista säsongen innan lockouten 2003-04 kommer Boston över 100 poäng igen men Canadiens vinner ännu en gång i den första omgången, den här gången efter sju matcher.
Efter lockouten så missar Bruins slutspelet två säsonger i rad. Det är framförallt på målvaktsidan som Boston har problem under 2000-talets början, framåt är det inga problem med spelare som Joe Thornton, Sergei Samsonov, Brian Rolston, Bill Guerin, Glen Murray och Mike Knuble. Efter lockouten försöker laget börja om från början genom att locka till sig veteraner som Brian Leetch och Alexei Zhamnov utan att lyckas och i November 2005 tradar laget sin kapten Joe Thornton till San Jose Sharks. Under slutet av säsongen får en journeyman chansen i målet, det är givetvis Tim Thomas och säsongen 2006-07 signar laget två FA, Zdeno Chara och Marc Savard men laget missar slutspelet för andra säsongen i rad.
Inför nästa säsong blir Claude Julien ny coach, Boston hade haft följande coacher innan Julien fick jobbet under 2000-talet: Pat Burns, Mike Keenan, Robbie Ftorek, Mike O'Connell, Mike Sullivan och Dave Lewis dvs sex stycken på åtta säsonger. Säsongen 2007-08 lyckas Bruins nå slutspelet igen men som vanligt så kommer laget inte förbi Canadiens som vinner i den första omgången med 4-3 i matcher. Inför nästa säsong kommer det en del nykomlingar som snabbt tar sig in i laget: Patrice Bergeron, Milan Lucic, David Krejci och Vladimir Sobotka är bara några.
Under sommaren 2009 får Boston en present av Toronto Maple Leafs GM Brian Burke, i utbyte mot Phil Kessel får Boston för Torontos val i den först omgången både 2010 och 2011 och Torontos val i den andra omgång 2010. Den 1 januari spelar Boston Bruins mot Philadelphia Flyers på Boston Red Sox hemmaplan Fenway Park i Winter Classic 2010 och under våren ersätter Tuukka Rask Tim Thomas som lagets förstemålvakt. Under slutspelet blir Boston det tredje laget genom tiderna som tappar en ledning med 3-0 i matcher till förlust med 4-3, det sker i den andra omgången mot Philadelphia Flyers.
Efter säsongen förstärker Boston med bland annat Nathan Horton och Greg Campbell från Florida Panthers och under säsongen så ansluter Chris Kelly, Rich Peverly och Tomas Kaberle. Efter att ha slagit ut Canadiens med 4-3, Philadelphia Flyers med 4-0 och Tampa Bay Lightning med 4-3 i matcher så når Boston Stanley Cup finalen igen för första gången sedan 1990. I finalen vinner Boston sedan över Vancouver Canucks som framförallt inte klarar av att göra mål på Tim Thomas. Thomas släpper bara 8 skott förbi sig under finalerna och vinner välförtjänt Conn Smythe Trophy.
1975 hade Boston Bruins sålts till en ägargrupp med Jeremy Jacobs i spetsen, Jacobs har skaffat sig mer och mer makt i NHL sedan dess, han var en av förespråkarna att Gary Bettman skulle få jobbet som NHL's boss. 2007 blev Jacobs ny ordförande för NHL's exekutiva kommitté och det var han som förlängde det senaste kontraktet med Bettman förra säsongen. Under flera år fick Jacobs enorm kritik för att han bara brydde sig om pengar, allt handlade om att NHL och Bruins skulle tjäna så mycket pengar som möjligt. Hans skötsel av Bruins har gjort att han på en omröstning på ESPN.com hamnade i toppen av ”The Worst Owners in Sports” och 2005 blev han sjua i rankingen över ”The Greediest Owners in Sports”. Efter lockouten har han lättat lite på plånboken men hans rykte utanför NHL är inte det allra bästa åtminstone inte bland fansen.
Rivaliteten mellan Boston Bruins och Montreal Canadiens är NHL's absolut största och i sportvärlden är Yankees och Red Sox resp. Lakers och Celtics som är de första man kommer att tänka på som skulle kunna konkurrera och det är absolut ingen överraskning att det är lag från Boston som är representerade i både NBA och MLB's största rivaliteter. Bostonfansen är flera saker men framförallt är de enögda till gränsen till halvblinda, de får dessutom stå ut med mediavärldens absolut sämsta och mest partiska TV-kommentatorer. De två sakerna gör att enligt en Bostonfan så är alla andra fuskare och divor och deras egna spelare hjältar och helgon som aldrig kan göra något fel.
I gamla Boston Garden var antingen omklädningsrummet låst när Lakers eller Canadiens kom dit i periodpausen eller så hade ett fönster av någon anledning öppnat sig själv i omklädningsrummet, det sista hände speciellt ofta om det var minusgrader ute, det var antagligen något fel i konstruktionen som vaktmästarna inte kunde fixa trots att de nästan hade 70 år på sig.
OBS! Det sista är ironi för alla som inte förstår det.
Slutligen, Boston Bruins som lag och organisation är ett lag som jag respekterar och alltid hållit som en av Canadiens främsta motståndare. Vissa av Bruins fans, lagets kommentatorer, vissa spelare och personer i ledningen har jag däremot ingen som helst vare sig respekt och aktning för.
Här är sammanfattningen av Bruins meriter:
Antal säsonger: 86, den här säsongen är laget 87:e i NHL
Bästa säsong: 1970-71, 121 poäng (1929-30, 77 poäng på 44 matcher)
Sämsta säsong: 1961-62, 38 poäng (70 matcher), (1924-25 12 poäng på 30 matcher)
Slutspel: 66, 1926-27, 1927-28, 1928-29, 1929-30, 1930-31, 1932-33, 1934-35, 1935-36, 1936-37, 1937-38, 1938-39, 1939-40, 1940-41, 1941-42, 1942-43, 1944-45, 1945-46, 1946-47, 1947-48, 1948-49, 1950-51, 1951-52, 1952-53, 1953-54, 1954-55, 1956-57, 1957-58, 1958-59, 1967-68, 1968-69, 1969-70, 1970-71, 1971-72, 1972-73, 1973-74, 1974-75, 1975-76, 1976-77, 1977-78, 1978-79, 1979-80, 1980-81, 1981-82, 1982-83, 1983-84, 1984-85, 1985-86, 1986-87, 1987-88, 1988-89, 1989-90, 1990-91, 1991-92, 1992-93, 1993-94, 1994-95, 1995-96, 1997-98, 1998-99, 2001-02, 2002-03, 2003-04, 2007-08, 2008-09, 2009-10, 2010-11
Bästa slutspel: 1928-29, 1938-39, 1940-41, 1969-70, 1971-72, 2010-1. Har vunnit Stanley Cup 6 gånger och dessutom förlorat 12 Stanley Cup-finaler (7 av dem mot Montreal Canadiens)
Resultat NHL: GP 5,878, W 2,807, L 2,178, T/OL 893, Points 6,507
Resultat Stanley Cup: GP 568, W 275, L 287, T 6, 53 vunna serier och 60 förlorade serier
Flest matcher för laget: Ray Bourque 1,518 matcher
Flest poäng genom tiderna: Ray Bourque 1,506 poäng
Flest poäng under en säsong: Phil Esposito 1970-71, 152 poäng
Största profiler genom tiderna: Bobby Orr, Eddie Shore, Ray Bourque, John Bucyk, Phil Esposito, Rick Middleton, Wayne Cashman, Ken Hodge, Terry O'Reilly, Cam Neely, Pete McNab, Milt Schmidt, Bill Cowley, Adam Oates, Don Marcotte, Keith Crowder, Dit Clapper, Don McKenney, Joe Thornton, Jean Ratelle, Woody Dumart, Barry Pederson, Brad Park, Fred Stanfield, John McKenzie, Patrice Bergeron, Glen Murray, Sergei Samsonov, Ken Linseman, Jerry Toppazzini, Don Sweeney, Dallas Smith, P. J. Axelsson, Mike Milbury, Ed Westfall, Leo Boivin, Doug Mohns, Fern Flaman, Hal Gill, Ted Green, Gary Doak, Steve Kasper, Leo Labine, Zdeno Chara, Glen Wesley, Mike O'Connell, Flash Hollett, Carol Vadnais, Lionel Hitchman, Bill Quackenbush, Pat Egan, Dick Redmond, Jack Crawford, Bobby Bauer, Johnny Peirson, Bobby Schmautz, Stephen Heinze, Tommy Williams, Harry Oliver, Vic Stasiuk, Ted Donato, Ed Sandford, Randy Burridge, Stan Jonathan, Milan Lucic, Herb Cain, Bep Guidolin, Real Chevrefils, John Wensink, Roy Conacher, Gregg Sheppard, Derek Sanderson, Murray Oliver, Fleming MacKell, Jason Allison, Cooney Weiland, Marty Barry, Tom Fergus, Joseph Stumppel, Tiny Thompson, Frank Brimsek, tim Thomas, Gerry Cheevers, Eddie Johnston, Andy Moog, Gilles Gilbert, Byron Dafoe, Reggie Lemelin, Sugar Jim Henry, Pete Peeters, Lyndon Byers, Jay Miller, Don Awrey.
All Star Team -1967
MV:
Frank Brimsek 1938-1949 HHoF
Tiny Thompson 1928-1939 HHoF
BA:
Eddie Shore 1926-1940 HHoF
Dit Clapper 1927-1947 HHoF
Bill Quackenbush 1949-1956 HHoF
Leo Boivin 1954-1966 HHoF
Fernie Flaman 1944-1961 HHoF
Ted Green 1960-1972 HHoF
Centers:
Milt Schmidt 1936-1955 HHoF
Bill Cowley 1935-1947 HHoF
Don McKenney 1954-1963
Cooney Weiland 1928-1939 HHoF
RW:
Bobby Bauer 1936-1952 HHoF
Harry Oliver 1926-1934 HHoF
Jerry Toppazzini 1952-1964
Tommy Williams 1961-1969
LW:
Woody Dumart 1935-1954 HHoF
Roy Conacher 1938-1946 HHoF
Doug Mohns 1953-1964
Vic Stasiuk 1955-1961
All Star Team 67-
MV:
Gerry Cheevers 1965-1980 HHoF
Tim Thomas 2002-
BA:
Bobby Orr 1966-1976 HHoF
Ray Bourque 1979-2000 HHoF
Brad Park 1975-1983 HHoF
Zdeno Chara 2006-
Mike Milbury 1975-1987
Dallas Smith 1959-1977
Centers:
Phil Esposito 1967-1976 HHoF
Pete McNab 1976-1984
Adam Oates 1991-1997
Jean Ratelle 1975-1981 HHoF
RW:
Rick Middleton 1976-1988
Cam Neely 1986-1996 HHoF
Terry O'Reilley 1971-1985
Ken Hodge 1967-1976
LW:
John Bucyk 1957-1978 HHoF
Wayne Cashman 1964-1983
Don Marcotte 1965-1982
Fred Stanfield 1967-1973
Nära men ändå inte.
Målvakter:
I det äldre laget var Brimsek och Thompson givna, närmast utanför var Sugar Jim Henry och Eddie Johnston. Johnston konkurrerar om en plats i det yngre laget också tillsammans med Gilles Gilbert, Andy Moog, Pete Peeters, Reggie Lemelin och Byron Dafoe men de får ge sig mot Thomas. Tuukka Rask behöver minst 5 säsonger som förstemålvakt för att kunna hota Thomas.
Backar:
Tufft att ta en plats i bägge lagen närmast utanför är Glen Wesley, Hal Gill, Don Sweeney och Carol Vadnais när det gäller det yngre laget. Lionel Hitchman, Flash Hollett, Jack Crawford och Pat Egan platsar inte i det äldre laget. Dallas Smith hade varit precis utanför det äldre laget därför fick han plats i det yngre.
Centers:
Väldigt tuff konkurrens i det äldre laget, Marty Barry, Flemming MacKell och Murray Oliver är närmast, i det yngre är Joe Thornton, Patrice Bergeron, Marc Savard, Derek Sanderson, Gregg Sheppard och Steve Kasper närmast en plats.
RW:
Dit Clapper placerade jag som back annars hade han varit på första plats i den äldre laget. Svag konkurrens i det äldre laget men desto hårdare i det yngre. Ed Westfall, Johnny Peirson och Leo Labine var närmast i det äldre och John McKenzie, Bobby Schmautz, Keith Crowder, Glen Murray och Steve Heinze i det yngre.
LW:
Ganska svag konkurrens, i det yngre laget är P. J. Axelsson, Sergei Samsonov, Stan Jonathan och Ted Donato närmast. Milan Lucic behöver nog tre till fem säsonger till för att ta en plats. Bland de äldre är Herb Cain, Real Chevrefils och Bep Guidolin närmast att platsa. John Bucyk är ohotad etta i bägge lagen men gjorde sina bästa säsonger i början på sjuttiotalet.
Har ni synpukter på lagen kommentera gärna men ta gärna reda på fakta innan ni gör det, sök på legendsofhockey.net, google eller wikipedia. Två aktiva och ett par spelare som behöver några säsonger till för att kunna platsa.
Boston har hedrat 10 spelare genom att pensionera deras nummer:
#2 Eddie Shore back, en av NHL's första superstjärnor, han vann Hart trophy 4 gånger på 6 säsonger.
#3 Lionel Hitchman back, 10 säsonger i Bruins, Shores trogne backpartner. Han var den förste spelaren Boston hedrade genom att pensionera numret och den andre i NHL som hedrades på det sättet.
#4 Bobby Orr back, utan diskussion världens bäste back genom tiderna. Han vann Art Ross 2 gånger, Norris 8 säsonger i rad, Hart 3 gånger och Conn Smythe 2 gånger
#5 Dit Clapper back/RW, 20 säsonger i Bruins 9 som RW och 11 som back. Lagkapten under 14 säsonger
#7 Phil Esposito forward, förste spelare i NHL över 100 poäng, han vann Art Ross 5 gånger och Hart 2 gånger.
#8 Cam Neely forward, gjorde 50 mål eller fler under 3 säsonger. Säsongen 93-94 gjorde han 50 mål på 49 matcher men efterrsom han var skadad under mitten av säsongen så räknas inte hans säsong bland de som har gjort 50 mål på 50 matcher.
#9 John Bucyk forward, 21 säsonger i Bruins, lagkapten under 5 säsonger. Den äldste någonsin som gjort 50 mål under en säsong.
#15 Milt Schmidt forward, 16 säsonger i Bruins, bäste poängplockare i NHL 1940. Han vann Hart 1 gång, Headcoach för Boston vid fyra olika tillfällen, GM för Boston under 5 säsonger.
#24 Terry O'Reilly forward, 14 säsonger i Bruins, hade över 200 utvisningsminuter under fem raka säsonger. Coach för Bruins under tre säsonger.
#77 Ray Bourque back, 21 säsonger i Bruins, han vann 5 Norris. Bäste poängplockare genom tiderna av backarna i NHL.
Hur har då Boston klarat sig mot Canadiens under de 86 säsonger lagen mött varandra i NHL. Lagen har mött varandra 711 gånger hittills i NHL och tabellraden ser ut så här med Canadiens ögon sett: 711 343 259 109 795 poäng och målskillnaden 2,160 – 1,885
I Stanley Cup sammanhang har lagen stött på varandra hela 33 gånger och Canadiens har vunnit 24 gånger och Boston 9 gånger. Mellan 1946 och 1987 möttes lagen 18 gånger och Canadiens vann samtliga gånger och lagen har dessutom mötts i sju Stanley Cup finaler och Canadiens har vunnit samtliga. Senaste mötet var förra säsongen då Boston vann med 4-3 i matcher i den första omgången. Tabellraden ser ut så här med Canadiens ögon sett: 170 102 68 0 och målskillnaden 511 - 420
Här finns alla delar av serien: http://www.svenskafans.com/nhl/montreal/Rivaler-417874.aspx
Källor: NHL.com, Canadiens.com, wkipedia.org
