Rivaler, den tredje delen

Den här delen kommer att handla om tre av de fyra organisationerna som kom in i NHL i och med att WHA upplöstes och den kanadensiska västkustens enda representant i NHL. Den handlar med andra ord om Carolina Hurricanes, Edmonton Oilers, Phoenix Coyotes och Vancouver Canucks.

Carolina Hurricanes

Laget bildades som New England Whalers 1972 för spel i WHA och hade sitt hem i Boston, 1974 flyttades organisationen till Hartford och där spelade laget när det 1979 blev ett av fyra lag från WHA som gick upp i NHL, Boston Bruins tvingade laget att byta namn från New England Whalers till Hartford Whalers för att de skulle rösta ja till en sammanslagning. Laget som varit ett av WHA's bästa lag fick det betydligt svårare i NHL, första säsongen gick laget till slutspel men sedan missade laget slutspel fem år i rad. Vid ligaomläggningen inför säsongen 1981-82 hamnade laget i Adams division och det var inte NHL's lättaste division precis. Boston, Buffalo, Montreal och Quebec stod för motståndet och oftast var motståndarna betydligt bättre än Hartford. Under de 18 säsonger laget spelade i Hartford gick laget till slutspel bara 8 gånger och tog sig till andra omgången bara en gång. Under mitten och slutet av 80-talet går Hartford till slutspel sju säsonger i rad men blir tar sig bara vidare till andra omgången det första året 1985-86. Säsongen efter alltså 1986-87 vinner laget sin division men blir utslagna av Quebec i första omgången. Den 4 mars 1991 händer något som antagligen är dödsstöten för Hartford, lagets GM Eddie Johnston tradar Ron Francis, Ulf Samuelsson och Grant Jennings till Pittsburgh Penguins. Fansen anar ugglor i mossen, Johnston kom till Hartford efter att varit GM i Pittsburgh och skulle efter att han fått sparken från Hartford 1992 hamna i Pittsburgh igen nu som headcoach. Han stannade i Pittsburghs organisation ända till han pensionerade sig 2009. Hartford får nu Brian Burke som GM och han anställer Paul Holmgren som headcoach, de gör inga större avtryck i Hartford och försvinner snabbt. 1994 får laget en ny ägare som omedelbart börjar jobba för en ny och större arena. Jim Rutherford blir ny GM och laget ser ljust på framtiden men arenabygget drar ut på tiden, spelarna visar att Hartford inte är ett populärt ställe att spela för. Lagkaptenen Brendan Shanahan begär inför säsongen 1996-97 att få bli tradad. 1997 kommer nästa dråpslag delstaten Connecticuts guvernör meddelar att det inte blir några statliga pengar till en ny arena och ägaren Peter Karmanos  meddelar att laget kommer att lämna Hartford efter säsongens slut. Den 13 april spelas den sista matchen i Hartford och laget flyttar till North Carolina. Tyvärr är den planerade arenan i Raleigh inte klar utan laget får hålla till i Greensboro under lagets två första säsonger i North Carolina. Det blir en fullständig katastrof, laget får ligans absolut lägsta publiksiffror, endast 29 av lagets 82 matcher blir sända i TV. Sports Illustrated hade en artikel om laget med rubriken ”Natural Disaster”. På isen blir det snabbt lite bättre och redan andra året i North Carolina når laget playoff igen för första gången sedan 1992. Säsongen 1999-2000 får laget äntligen spela i Raleigh men laget missar slutspelet igen. 2000-01 når laget slutspel igen och det är den här säsongen som laget ”föds” på nytt, laget hindrar Boston Bruins från att nå slutspel och tvingar de regerande mästarna New Jersey Devils till sju matcher innan de blir utslagna. Säsongen 2001-02 når Carolina Hurricanes som de bytt namn till när de lämnade Hartford, Stanley Cup finalen efter att ha slagit ut New Jersey Devils, Montreal Canadiens och Toronto Maple Leafs. I finalen möter de Detroit Red Wings som vinner ganska lätt med 4-1 i matcher. Nu följer några riktiga bottensäsonger. Efter lockouten kommer Carolina igen med sin bästa säsong någonsin i NHL, 112 poäng och det är bara tre lag i NHL som samlar mer poäng än Carolina den säsongen. I första omgången mot Canadiens ligger laget under med 2-0 i matcher när coachen Peter Laviolette chansar med rookien Cam Ward i målet istället för Martin Gerber som varit förstemålvakt i serien. Ward kommer när slutspelet är över belönas med Conn Smythe Trophy som slutspelets MVP. Ward och Hurricanes vinner fyra raka matcher mot Canadiens, de slår ut New Jersey Devils med 4-1 och i semifinalen besegras Buffalo Sabres efter sju matcher. Det krävs även sju matcher innan Edmonton Oilers är besegrade och Carolina har vunnit sin första Stanley Cup. Glen Wesley var ende spelare i laget som var kvar från tiden i Hartford. Säsongen 2006-07 blir Carolina det första lag sedan mästarlaget från 1938-39 Chicago Blackhawks som missat slutspelet både säsongen innan vinsten och säsongen efter. Efter Stanley Cup vinsten har laget bara nått slutspelet en gång på fem säsonger.

Här är sammanfattningen av Carolina/Hartfords meriter i NHL, WHA meriterna kommer i del 14:
Antal säsonger: 31 sammanlagt, 18 av dem i Hartford
Bästa säsong: 2005-06, 112 poäng (1986-87, 93 poäng i Hartford)
Sämsta säsong: 1994-95, 43 poäng (2002-03, 61 poäng som Carolina)
Slutspel: 13 (8 i Hartford), 1979-80, 1985-86, 1986-87, 1987-88, 1988-89, 1989-90, 1990-91, 1991-92, 1998-99, 2000-01, 2001-02, 2005-06, 2008-09
Bästa slutspel: 2005-06 Vann Stanley Cup
Resultat NHL: GP 2,486, W 1,016, L 1,137, T/OL 333, Points 2,365
Resultat Stanley Cup: GP 127, W 59, L 68, 10 vunna serier och 12 förlorade serier
Flest matcher för organisationen: Ron Francis 1,186 matcher
Flest poäng genom tiderna för organisationen: Ron Francis 1,175 poäng
Flest poäng under en säsong: Mike Rogers 1979-80 105 poäng (han gjorde om det säsongen efter men då gjorde han mindre mål) Eric Staal 2005-06, 100 poäng är den högsta poängen i Carolina.
Största profiler genom tiderna: Ron Francis, Rod Brind'Amour, Glen Wesley, Kevin Dineen, Mike Rogers, Arturs Irbe, Cam Ward, Eric Staal, Blaine Stoughton, Dave Tippett, Pat Verbeek, Erik Cole, Jeff O'Neill, Geoff Sanderson, Ray Ferraro, Andrew Cassels, Sami Kapanen, Ray Whitney, Niclas Wallin, Robert Kron, Joel Quenneville, Randy Ladouceur, Keith Primeau, Gordie Howe, Mark Howe

Carolina/Hartford har hedrat tre spelare genom att pensionera deras tröjnummer:
#2 Glen Wesley back, veteran med 20 NHL säsonger varav 13 i Hartford/Carolina.
#10 Ron Francis center, har spelat flest matcher och gjort mest poäng för laget genom tiderna. Har fått smeknamnet ”The Franchise”.
#17 Rod Brind'Amour center, den perfekte lagkaptenen med 20 säsonger i NHL, de 10 sista i Carolina.

Hur har det då gått för Canadiens mot Carolina/Hartford under de 31 säsonger laget funnits. Lagen har mötts 177 gånger sammanlagt i NHL, så här ser tabellen ut med Canadiens ögon: 177 95  58  24  214 poäng och målskillnaden är 643 – 520

I slutspelet har lagen stött på varandra sju gånger oftast med Canadiens som segrare, Canadiens har vunnit fem gånger och förlorat två gånger mot Carolina/Hartford. Canadiens vann de första fem gångerna men Carolina har vunnit de två senaste gångerna lagen mötts i slutspelet. Senaste mötet vann Carolina 2006 på väg till sin första och hittills enda Stanley Cup vinst efter att ha vänt 0-2 i matcher till seger med 4-2. Tabellraden ser ut så här med Canadiens ögon:
39  23  16  -  och målskillnaden 125 - 106

Edmonton Oilers

Edmonton Oilers är det mest framgångsrika av de fyra lagen som kom från WHA 1979-80, det är också det enda WHA-laget som fortfarande spelar i samma stad som de gjorde när de debuterade i NHL. Oilers bildades den 1 november 1971 som ett av tolv lag som grundade WHA, från början var det tänkt att det skulle finnas två lag i Alberta, ett i Calgary och ett i Edmonton. Laget från Calgary kom aldrig igång så Edmonton Oilers blev Alberta Oilers under den första WHA-säsongen. Laget bytte tillbaka till Edmonton Oilers efter bara en säsong i WHA. Lagen från WHA fick bara skydda två målvakter + två utespelare och enligt reglerna var Wayne Gretzky en av de spelare som Edmonton inte kunde skydda. Edmontons ägare Peter Pocklington löste problemet genom att skriva ett personligt kontrakt med Gretzky och hindrade därmed NHL lagen från att försöka knycka Gretzky. De första säsongerna i NHL var ingen hit för Edmonton men eftersom 16 av 21 lag gick till slutspel så lyckades det unga laget ta sig till slutspel som fjortonde resp. sextonde lag under de två första säsongerna. Edmonton lyckas ta sig till slutspel under lagets första tretton säsonger i NHL ett troligen oslagbart rekord. Redan andra säsongen i NHL lyckas laget ta sig vidare från den första omgången genom att besegra Montreal Canadiens med 3-0 i matcher. Wayne Gretzky blir ju tvåa i poängligan redan första säsongen och säsongen 1980-81 är det inte längre något tvivel om vem som är världens bäste spelare (i alla fall om man inte var svensk och hette Jan-Erik ”Biffen” Nilsson som 1982 påstod att Gretzkty inte var värd att knyta Patrik Sundströms skridskor). Gretzky vinner art Ross Trophy efter 55 mål och 109 assist, 29 poäng före tvåan Marcel Dionne. Glen Sather som kommit till klubben som spelare under WHA tiden börjar nu som GM/coach samla unga och lovande spelare i laget: Mark Messier, Glenn Anderson, Jari Kurri, Paul Coffey, Grant Fuhr och Andy Moog är alla kontrakterade inom tre år efter NHL debuten. 81-82 sätter Gretzky ett otroligt rekord när han gör 92 mål och 212 poäng. Oilers blir det första laget i NHL historien som gör mer än 400 mål under en säsong (det kommer laget att upprepa ytterligare fyra gånger) men det hjälper inte LA Kings slår överraskande ut Oilers och Gretzky åker till Finland och ishockey-VM (det är då Nilsson säger sina minst sagt förhastade ord). Expressens hockeyreporter Singel Ericsson är inte bättre han när han jämför Gretzky med Håkan Wickberg från Brynäs. 82-83 blir Edmonton trea i NHL och tar sig fram till sin första Stanley Cup final men laget är chanslöst mot New York Islanders som vinner med 4-0 i matcher. Säsongen 83-84 är det dags för tronskifte, Edmonton vinner serien med 119 poäng, 15 poäng före tvåan Islanders. Gretzky gör poäng i säsongens första 51 matcher och Gretzky, Kurri och Anderson gör alla mer än 50 mål givetvis nytt NHL-rekord. Laget vräker in 446 mål framåt, nytt rekord det också och laget är storfavoriter när slutspelet börjar. Winnipeg är chanslösa, Calgary behövs det 7 matcher för att besegra och Minnesota i semin är lika chanslösa som Winnipeg var. Kvar är finalen som blir en repris av fjolåret, alltså står Islanders för motståndet men Islanders orkar inte stå emot Oilers som vinner med 4-1 i matcher. Året efter går Edmonton lite sämre i serien men Gretzky blir den yngste spelaren som gjort mer än 1.000 poäng i sin karriär under säsongen. Oilers har inga större problem att vinna sin andra Stanley Cup, laget förlorar bara tre matcher under slutspelet. 85-86 är Oilers bäst i ligan igen, Kurri, Gretzky och Anderson passerar alla tre 50 mål igen och Coffey sätter nytt målrekord för backar med 48. I slutspelet blir laget chockerande utslagna av Calgary Flames redan i den andra omgången. 86-87 vinner Edmonton ligan för andra året i följd och laget vinner sin tredje Stanley Cup efter att ha vunnit finalen över Philadelphia Flyers med 4-3 i matcher. 87-88 börjar problemen för Edmonton, Paul Coffey vägrar spela de första 21 matcherna och Andy Moog väljer att spela OS istället för att vara backup åt Grant Fuhr. Efter vissa besvär vinner laget i alla fall sin fjärde titel på fem år. I augusti 1988 slår bomben ned, Wayne Gretzky, Marty McSorley och Mike Krushelnyski tradas till LA Kings mot 15 miljoner i kontanter, Jimmy Carson, Martin Gelinas och Kings första val i draften 1989, 1991 och 1993. Oilers blir bara trea i sin division och blir till råga på allt utslagna av LA Kings i den första slutspelsomgången. 89-90 stiger Sather åt sidan som coach, han fortsätter som GM och president. Laget blir femma i NHL och går till slutspelet som en outsider, Laget går efter många om och men till en ny Stanley Cup final, den här gången mot Boston Bruins som besegras efter fem matcher. 90-91 blir ingen rolig säsong, Kurri väljer spel i Italien och Grant Fuhr blir avstängd de första 60 matcherna pga droger. Laget lyckas trots det ta sig till Conference final mot Minnesota North Stars men där är det stopp. 91-92 rensas laget på alla sina stjärnor men tar sig trots det till en ny Conference final nu mot Chicago Blackhawks som vinner med 4-0 i matcher. Oilers missar nu slutspelet fyra raka säsonger innan de lyckas ta sig dit igen 1996-97, nu kommer laget att gå till slutspel sex gånger på åtta säsonger men de lyckas bara ta sig förbi den första omgången de två första gångerna. Under hela den här tiden har ägaren Peter Pocklington haft finansiella problem och försöker förtvivlat sälja laget gärna till någon i USA. NHL lyckas få fram lokala finansiärer och laget stannar i Edmonton (NHL var nu nära att spricka, skulle ytterligare ett kanadensiskt lag lämna ligan? De övriga kanadensiska lagen pressades av fans och kanadensisk media och hade kanske lämnat NHL och startat en egen liga om Oilers flyttats söder om gränsen.),  I november 2003 spelas i Edmonton den första utomhusmatchen i NHL's historia när Edmonton möter Montreal Canadiens, matchen kallas 2003 Heritage Classic och spelades i 20 minusgrader. Matchen är föregångaren till NHL's Winter Classic och hade inte matchen i Edmonton blivit en succé hade knappast NHL vågat chansa på utomhusmatcher i USA. Första året efter lockouten blir Edmontons bästa på 17 säsonger och laget går mycket överraskande till sin sjunde Stanley Cup final. I finalen möter Edmonton ett annat överraskningslag nämligen Carolina Hurricanes som vinner med 4-3 i matcher. Edmonton har efter den säsongen missat slutspelet fem säsonger i rad och fått väldigt tidiga draftval men än har laget inte få till det. Min åsikt är att laget är byggt alldeles för likt de fantastiska årgångarna på 80-talet, men det håller inte i dagens NHL med enbart offensiv, laget måste förbättra sin defensiv och börja drafta backar annars kommer laget att spela publikvänlig men föga framgångsrik ishockey de närmaste åren. Till förra säsongen bildades Oilers Octane som är den första cheerleading truppen i ett NHL lag i Canada. Laget har föga förvånande fått en ganska massiv kritik får det av de när det gäller ishockey ganska konservativa kanadensarna.

Här är sammanfattningen av Edmontons NHL meriter, Meriterna från WHA kommer i del 14:
Antal säsonger: 31, den här säsongen blir den 32:a i NHL
Bästa säsong: 1983-84, 119 poäng
Sämsta säsong: 1994-95, 38 poäng (48 matcher, full säsong 1992-93 60 poäng)
Slutspel: 20, 1979-80, 1980-81, 1981-82, 1982-83, 1983-84, 1984-85, 1985-86, 1986-87, 1987-88, 1988-89, 1989-90, 1990-91, 1991-92, 1996-97, 1997-98, 1998-99, 1999-2000, 2000-01, 2002-03, 2005-06
Bästa slutspel: 1983-84, 1984-85, 1986-87, 1987-88, 1989-90, Vunnit Stanley Cup fem gånger
Resultat NHL: GP 2,486, W 1,144, L 996, T/OL 346, Points 2,634
Resultat Stanley Cup: GP 251, W 152, L 99, 34 vunna serier och 15 förlorade serier
Flest matcher för laget: Kevin Lowe 1,037 matcher
Flest poäng genom tiderna: Wayne Gretzky  1,669 poäng
Flest poäng under en säsong: Wayne Gretzky 1985-86, 215 poäng
Största profiler genom tiderna: Wayne Gretzky, Grant Fuhr, Paul Coffey, Charlie Huddy, Kevin Lowe, Glenn Anderson, Jari Kurri, Mark Messier, Willy Lindström, Bill Ranford, Tommy Salo, Andy Moog, Dwayne Roloson, Curtis Joseph, Ryan Smyth, Doug Weight, Esa Tikkanen, Shawn Horcoff, Ales Hemsky, Craig MacTavish, Kelly Buchberger, Todd Marchant, Dave Semenko, Craig Simpson, Georges Laraque, Craig Muni, Jason Smith, Lee Fogolin, Ethan Moreau, Marty McSorley, Jeff Beukeboom, Louie Debrusk, Dave Hunter 

Edmonton har hedrat sju spelare genom att pensionera deras tröjnummer:
#3 Al Hamilton back, han spelade för Edmonton Oilers under hela tiden i WHA, om man bara räknar WHA tiden så har han spelat flest matcher, gjort mest assist och samlat näst mest utvisningsminuter för Oilers. Han tvingades lägga av efter en ögonskada under Edmontons debutsäsong i NHL.
#7 Paul Coffey back, han har vunnit tre Norris Trophy och innehar minst nio NHL rekord för backar.
#9 Glenn Anderson forward, han spelade för Edmonton under lagets samtliga fem Stanley Cup vinster, har dessutom en Stanley Cup vinst till då med New York Rangers.
#11 Mark Messier forward, med samma meriter som Anderson, han är dessutom den ende spelare i NHL som varit lagkapten för två olika Stanley Cup vinnande lag under deras segersäsong. Han har vunnit Hart och Lester B Pearson två gånger + 1 Conn Smythe Trophy.
#17 Jari Kurri forward, har fem Stanley Cup vinster samtliga med Edmonton, har gjort över 600 mål i NHL och nästan 1,400 poäng.
#31 Grant Fuhr målvakt, för Edmonton under samtliga 5 Stanley Cup vinster, han har vunnit 1 Vezina och har minst fem NHL rekord.
#99 Wayne Gretzky behöver ingen närmare presentation.

Hur har det då gått för Canadiens mot Edmonton under de 31 säsonger laget funnits. Lagen har mötts 73 gånger sammanlagt i NHL, så här ser tabellen ut med Canadiens ögon: 73  36  29  8  80 poäng och målskillnaden är 241 - 244

I slutspelet har lagen har mötts endast en gång och det var 1981. Canadiens har ännu inte vunnit en match mot Edmonton under Stanley Cup slutspelet. Tabellraden ser ut så här med Canadiens ögon:
3  0  3  -  och målskillnaden 6 - 15

Här är sammanfattningen av Phoenix/Winnipegs meriter i NHL, WHA meriterna kommer i del 14:
Antal säsonger: 31 sammanlagt, 14 i Phoenix, säsongen 2010-11 blir organisationens 32 i NHL.
Bästa säsong: 2009-10, 107 poäng (1984-85, 96 poäng som Winnipeg)
Sämsta säsong: 1980-81, 32 poäng (2006-07, 67 poäng som Phoenix)
Slutspel: 18 (11 i Winnipeg), 1981-82, 1982-83, 1983-84, 1984-85, 1985-86, 1986-87, 1987-88, 1989-90, 1991-92, 1992-93, 1995-96, 1996-97, 1997-98, 1998-99, 1999-2000, 2001-02, 2009-10, 2010-11
Bästa slutspel: 1984-85, 1986-87 är de enda säsongerna laget kommit förbi den första omgången av Stanley Cup slutspelet.
Resultat NHL: GP 2,486, W 1,021, L 1,131, T/OL 334, Points 2,376
Resultat Stanley Cup: GP 103, W 32, L 71, 2 vunna serier och 18 förlorade serier
Flest matcher för laget: Shane Doan 1,119 matcher
Flest poäng genom tiderna: Dale Hawerchuk 929 poäng
Flest poäng under en säsong: Teemu Selänne 1992-93, 132 poäng
Största profiler genom tiderna: Bobby Hull, Ulf Nilsson, Anders Hedberg, Lars-Erik Sjöberg, Dale Hawerchuk, Teppo Numminen, Thomas Steen, Shane Doan, Teemu Selänne, Phil Housley, Nikolai Khabibulin, Ilya Bryzgalov, Doug Smail, Keith Tkachuk, Randy Carlyle, Ron Wilson, Paul MacLean, Laurie Boschman, Fredrik Olausson, Jeremy Roenick, Derek Morris, Morris Lukowich, Dave Babych, David Ellett, Alexei Zhamnov, Phil Housley, Willy Lindström, Jim Kyte, Tim Watters, Kris King, Bob Essensa, Sean Burke, Brian Hayward, Curtis Joseph

Phoenix/Winnipeg har hedrat fem spelare genom att pensionera deras tröjnummer, av dem är det bara Teppo Numminen och Keith Tkachuk som spelat för Phoenix Coyotes:
#7 Keith Tkachuk forward, hedrades i december 2011 efter 5 säsonger i Winnipeg och 5 säsonger i Phoenix.
#9 Bobby Hull forward, The Golden Jet, utan honom hade WHA nog aldrig överlevt mer än en säsong. 15 NHL säsonger och 7 WHA säsonger. Han gjorde 77 mål säsongen 74-75 för Winnipeg i WHA.
#10 Dale Hawerchuk center, 16 säsonger i NHL, är den som gjort flest poäng för organisationen genom tiderna.
#25 Thomas Steen forward, gjorde 14 säsonger, samtliga i Winnipeg, jobbar nu som politiker i Winnipeg efter att ha blivit invald i Winnipegs stadsfullmäktige.
#27 Teppo Numminen back, 20 säsonger i NHL, 8 i Winnipeg, 7 i Phoenix. Han var när han slutade den europé som spelat flest matcher i NHL (nu är han slagen av Nicklas Lidström).

Hur har det då gått för Canadiens mot Phoenix/Winnipeg under de 31 säsonger laget funnits. Lagen har bara mötts 63 gånger sammanlagt i NHL, så här ser tabellen ut med Canadiens ögon: 63  42  12  9  93 poäng och målskillnaden är 274 – 169

Phoenix har bara mött Canadiens 17 gånger än så länge, så här ser tabellen ut med Canadiens ögon:
17  11  1  5  27 poäng och målskillnaden 61-41.

Varken Winnipeg Jets eller Phoenix Coyotes har mött Montreal Canadiens i ett slutspel än så länge eftersom lagen aldrig spelat i samma Conference. Nu återstår endast en organisation som aldrig mött Canadiens i ett slutspel av dagens NHL-lag.

Vancouver Canucks

Staden Vancouver fick en Stanley Cup vinnare redan 1915 då Vancouver Millionaires i PCHA besegrade Ottawa Senators. Namnet Vancouver Canucks dök upp 1945 då ett lag med det namnet bildades för att spela i PCHL resp. WHL som var två farmarligor på västkusten, klart under AHL's standard. I den första expansionen 1967 blev Canucks nobbade pga att Toronto Maple Leafs och Montreal Canadiens inte ville ha fler lag från Canada i NHL. 1970 hade trycket från fans och även hotet från den kommande konkurrenten WHA tvingat lagen till att byta åsikt och Vancouver Canucks fick debutera i NHL tillsammans med Buffalo Sabres säsongen 1970-71. Redan vid lottningen om vilket av de två nya lagen som skulle få välja först i draften 1970 började motgångarna för laget från den kanadensiska västkusten. NHL's president som förrättade dragningen läste upp Vancouvers namn och jublet bröt ut för att snabbt tystna när alla såg att det egentligen var Buffalo som vunnit dragningen, Colin S. Campbell hade sett fel. Vad hade nu lottningen för betydelse? Ganska stor om man vet att den förste spelare som Buffalo valde det året hette Gilbert Perreault och lägger man till att samme spelare skulle leda Buffalo till Stanley Cup final redan efter fem säsonger så blir betydelsen ännu större. Canucks valde som sin förste spelare Dale Tallon istället. Lagets första stjärnor blev förutom just Tallon, Jocelyn Guevremont, Pat Quinn, Orland Kurtenbach, Andre Boudrias och Dennis Ververgaert. Laget missar slutspelet de första fyra säsongerna. Laget får en ny ägare inför säsongen 74-75 och når för första gången slutspelet, de åker ut i första omgången mot Canadiens efter att förlorat med 4-1 i matcher. Canucks lyckas vinna striden i staden om fansen (WHA laget Blazers tvingas flytta till Calgary) och når slutspelet även nästa säsong. Den här gången är New York Islanders för starka och Canucks missar efter det slutspelet två år i rad. Säsongen 78-79 börjar det vända lite, laget når slutspel igen och kommer inte att missa slutspelet under de närmaste fem säsongerna. Laget får också en del nya stjärnor som Stan Smyl, Thomas Gradin och Richard Brodeur. 81-82 händer det något i slutspelet, i lagets fem tidigare slutspelsframträdande han de aldrig tagit sig förbi första omgången men nu ledda av coachen Roger Neilson tar sig laget så småningom ända fram till finalen där de möter New York Islanders. Efter att ha förlorat den första matchen i OT är Canucks chanslösa och förlorar finalen med fyra raka matcher. I semifinalen mot Chicago Black Hawks händer något som dels gått till historien och dels blivit en tradition. Roger Neilson protesterar mot ett som han tycker felaktigt domslut genom att vinka med en vit handduk, hela laget följer hans exempel. I matchen efter är samtliga i publiken försedda med varsin vit handduk som de viftar med för att tända laget. Detta upprepas nästan varje år i någon stad och någon sport sedan dess, det kallas ”Towel Power”. En del lag har ändrat en del, i Calgary är publiken oftast klädd helt i rött, men under tiden när hemmalaget hade de vita dräkterna så dominerade de vita hyssen. Resten av 80-talet blir ingen höjdare för Canucks, trots att nya stjärnor som Patrik Sundström och Tony Tanti fyller på. Laget gör en massa tokiga trader och ingenting verkar fungera mer än en säsong. 1987 blir Pat Quinn lagets nye GM och han gör ett par trader som vänder lite på lyckan, de traderna tillsammans med det faktum att laget gör två riktigt bra drafter säsongerna 88 och 89 då bland annat Trevor Linden och Pavel Bure säkras för laget. 1993-94 blixtrar laget till igen trots att laget fick 16 poäng mindre än föregående säsong når laget slutspel och där storspelar målvakten ”Captain Kirk" McLean. Laget besegrar först Calgary Flames med 4-3 i matcher efter att ha vunnit de tre sista matcherna på OT. Två sekvenser från den sista matchen rankades Top Fem när Vancouver Sun gick igenom de 40 mest minnesvärda sakerna under Canucks 40-åriga historia förra året. Det är dels en fantastisk räddning av Kirk McLean som rankades tvåa och dels Pavel Bure's helt matchavgörande mål som var #1. Av bara farten besegrar Canucks först Dallas Stars med 4-1 och sedan Toronto Maple Leafs med samma siffror för att nå finalen mot New York Rangers. Canucks vinner den första matchen efter förlängning, förlorar sedan tre raka innan de vinner två raka för att tvinga fram en sjunde och avgörande match i Madison Square Garden. Canucks förlorar med 2-3 efter att bland annat haft ett stolpskott när bara en minut återstod av matchen. Nu följer flera säsonger där Canucks är nära men ändå aldrig riktigt nära att ta det sista avgörande steget för att bli ett topplag i NHL. Laget tradar till sig toppspelare men det vill sig ändå inte, bland spelarna som värvas under 90-talet märks: Alexander Mogilny, Markus Näslund, Mark Messier och laget också är nära att locka till sig Wayne Gretzky som väljer Rangers istället för Vancouver. Pat Quinn får sparken som GM 1997 och laget får en ny coach i Mike Keenan, Keenan byter ut halva laget men laget hamnar ändå sist i den västra konferensen. Brian Burke blir ny GM inför 98-99 men ingenting hjälper, Keenan sparkas och Marc Crawford blir ny coach. Trots alla nya namn både bland spelarna och ledarna blir laget sist i väst för andra året i rad. Burke handlar och trixar så att han till slut har lyckats fixa så att Canucks har draftval #2 och # 3 i draften och väljer med dessa bröderna Sedin. Nu börjar en vändning, den går inte fort men det går stadigt bättre för varje säsong. Näslund tillsammans med Todd Bertuzzi, Brendan Morrison, Mattias Öhlund och Ed Jovanovski börjar Canucks nu utmana om divisionssegern. 2002-03 leder Canucks divisionen ända till säsongens sista dag då även Markus Näslund blir passerad av Peter Forsberg i Art Ross racet. Laget lyckas i alla fall ta sig förbi första rundan den säsongen för första gången sedan finalåret 94. 2003-04 vinner laget äntligen sin division men misslyckas i slutspelet och efter säsongen så lämnar Brian Burke rodret. Efter lockouten misslyckas laget att ta sig till slutspel igen och laget gör en storstädning, bort med Marc Crawford in med Alain Vigneault och framförallt så tradar laget till sig Roberto Luongo. Nu följer fem raka säsonger med topplaceringar i NHL och förra året stämmer det även i slutspelet (åtminstone i vissa matcher). Laget följer upp sin President's Trophy vinst med att ta sig till finalen för tredje gången i Canucks historia. Hur det gick i finalen minns vi väl alla men jag och många med mig kan inte förstå hur Canucks fans kan skylla förlusten på Roberto Luongo. Att lagets offensiva stjärnor med bröderna Sedin i spetsen endast lyckades göra tre mål på de sista fem matcherna i finalserien är inget annat än en katastrof. Att laget till skillnad mot Calgary och Edmonton inte lyckades mobilisera Canada inför och under finalen tyckte visst en del sk. experter i Sverige var konstigt men i Canada finns det mer fans till Boston Bruins än det finns till Vancouver Canucks. Canucks uppfattas dessutom av de övriga kanadensiska lagens fans som lite stöddiga och överlägsna och hemmapubliken i Vancouver räknas också som den mest osportsliga i landet. Vancouver är betydligt mer amerikanskt än de flesta andra kanadensiska städer, det är säkert också något som spelar in i det faktum att fans till de övriga kanadensiska lagen sällan eller aldrig kan tänka sig att hålla på Canucks. Visst det fanns fans till andra lag som höll på Canucks i finalen mot Boston men det var mer pga av att de hatade Boston Bruins mer än vad de hatade Canucks.

Här är sammanfattningen av Vancouvers meriter:
Antal säsonger: 40, dem här säsongen blir laget 41:a i NHL.
Bästa säsong: 2010-11, 117 poäng
Sämsta säsong: 1971-72, 48 poäng
Slutspel: 25, 1974-75, 1975-76, 1978-79, 1979-80, 1980-81, 1981-82, 1982-83, 1983-84, 1985-86, 1988-89, 1990-91, 1991-92, 1992-93, 1993-94, 1994-95, 1995-96, 2000-01, 2001-02, 2002-03, 2003-04, 2006-07, 2007-08, 2008-09, 2009-10, 2010-11
Bästa slutspel: 1981-82, 1993-94, 2010-11 förlorade Stanley Cup finalen
Resultat NHL: GP 3,198, W 1,302, L 1,432, T/OL 464, Points 3,068
Resultat Stanley Cup: GP 214, W 98, L 116, 16 vunna serier och 24 förlorade serier
Flest matcher för laget: Trevor Linden 1,140 matcher
Flest poäng genom tiderna: Markus Näslund 756 poäng
Flest poäng under en säsong: Henrik Sedin 2009-10, 112 poäng
Största profiler genom tiderna: Kirk McLean, Harold Snepst, Stan Smyl, Trevor Linden, Pavel Bure, Mark Messier, Markus Näslund, The Sedins, Roberto Luongo, Lars Lindgren, Todd Bertuzzi, Gino Odjick, Patrik Sundström, Doug Lidster, Tony Tanti, Thomas Gradin, Don Lever, Mattias Öhlund, Petri Skriko, Alexander Mogilny, André Boudrias, Dennis Ververgaert, Greg Adams, Dennis Kearns, Garth Butcher, Sami Salo, Jyrki Lumme, Brendan Morrison, Ryan Kesler, Matt Cooke, Ed Jovanovski, Dave ”Tiger” Williams, Donald Brashear, Richard Brodeur, Dan Cloutier, Gary Smith

Vancouver har hedrat tre spelare genom att pensionera deras tröjnummer:
#12 Stan Smyl forward, som var Canucks lagkapten under 8 säsonger, hade de flesta klubbrekorden när han slutade
#16 Trevor Linden forward, spelade 16 säsonger i Vancouver och 19 sammanlagt i NHL. Han var under flera år NHLPA's högste spelarrepresentant.
#19 Markus Näslund forward, gjorde tolv säsonger i Vancouver, han är den som gjort flest poäng för laget genom tiderna.

Hur har det då gått för Canadiens mot Vancouver under de 40 säsonger laget funnits. Lagen har mötts 116 gånger sammanlagt i NHL, så här ser tabellen ut med Canadiens ögon: 116 75  27  14  164 poäng och målskillnaden är 462 – 306

I slutspelet har lagen möttes endast en gång och det var 1975. Canadiens vann serien med 4-1 i matcher. Tabellraden ser ut så här med Canadiens ögon:
5  4  1  -  och målskillnaden 20 – 9

De tre WHA-lagens meriter och framgångar från WHA kommer jag att skriva om i den fjortonde och sista delen. Hartford Whalers och Winnipeg Jets meriter från NHL kommer i den tolfte delen.

Här finns alla delar av serien: http://www.svenskafans.com/nhl/montreal/Rivaler-417874.aspx

Källor: NHL.com, Canadiens.com, wkipedia.org

0 kommentarer

Dan Augustssondaug4663@gmail.com@DaugHabs2012-02-05 17:00:00