Rivaler, den sjunde delen: New York Rangers
New York Rangers, det sämsta laget av "The Original Six". Laget var inte ens det första NHL-laget i New York och under andra världskriget var Rangers väldigt nära att gå under men NHL vågade inte försöka klara sig utan ett lag i New York utan Rangers fick ställa upp med spelare som knappt hade platsat i de andra lagens farmarlag under de sista åren av det andra världskriget och resten av 40-talet.
The Original Six lagen är så gamla att jag kommer att lägga upp spelarprofilerna lite annorlunda, jag listar som vanligt men sedan har jag gjort två All-Star Team med 2 målvakter, sex backar och tolv forwards. Lag ett är fram till expansionen 1967 och lag två är från och med säsongen 1967-68.
New York Rangers
New York Rangers är ligans näst äldsta amerikanska lag och den fjärde äldsta organisationen i NHL. När Rangers blev klara för spel i NHL den 15 maj 1926 blev de det fjärde amerikanska laget i NHL, Boston Bruins debuterade 1924-25 och Pittsburgh Pirates och New York Americans säsongen efter. Chicago Black Hawks och Detroit Red Wings debuterar också säsongen 1926-27 men i deras fall dröjde det till den 25 september 1926 innan allt var klart för NHL spel i deras fall. Rangers är det ”Original Six” lag som har sämst meriter tillsammans med Chicago Blackhawks.
När New York Americans debut i NHL blev en succé så bröt ägaren till Madison Square Garden sitt löfte till Americans ägare att laget inte skulle få några konkurrenter. Tex Richards som ägde MSG var en gammal guldgrävare som blivit boxnings promotor, man kan jämföra honom med Don King och precis som King så hade Richards ett inte allför smickrande rykte. Richards lyckades lura den blivande Torontolegenden Conn Smythe till att vara ansvarig för att samla ett konkurrenskraftigt lag. Conn Smythe fick sparken samma dag som Rangers spelade sin första match i NHL. Smythe var ingen duvunge själv så Richards tvingades betala Smythe 10.000 dollar för att bli av med honom. Conn Smythe ersattes av Lester Patrick som sålt allt på västkusten när han förstod att NHL var den liga som skulle överleva. Rangers vann den amerikanska divisionen i NHL under sin första säsong men åkte ut i slutspelet mot Boston Bruins. Rangers fick under den här tiden två smeknamn ett lever kvar och det andra försvann när Tex Richards avled 1929, ”Tex Rangers” försvann och ”The Broadway Blueshirts” hänger med än idag. Under lagets andra säsong i NHL vinner laget sin första Stanley Cup och det är också då lagets mest legendariska stund sker. Under den här tiden hade lagen inga reservmålvakter och i den andra Stanley Cup finalen blir Lorne Chabot Rangers målvakt ögonskadad. Lester Patrick försöker då få tillåtelse att använda Ottawa Senators målvakt Alex Connell som var åskådare på matchen. Montreal Maroons coach Eddie Gerard vägrar att låta NHL's bäste målvakt hjälpa motståndarna och en ursinnig Lester Patrick tvingas då själv spela de återstående två perioderna av matchen. Patrick som är 44 år har aldrig stått i mål tidigare men släpper endast in ett mål under resten av matchen och Frank Boucher avgör på övertid för Rangers som vinner finalserien med 3-2 i matcher efter att hyrt in New York Americans målvakt Joe Miller för de tre sista matcherna. Patrick är än idag den äldste spelare som deltagit i en Stanley Cup final (Chris Chelios var visserligen 46 år när han vann sin sista Stanley Cup men han spelade inte en minut under finalserien).
1928-29 når Rangers ännu en Stanley Cup final men Boston Bruins vinner sin första Stanley Cup med 2-0 i matcher. Under de första säsongerna på 30-talet åker laget ut i semifinal men säsongen 1931-32 når laget Stanley Cup finalen igen, den här gången är det Toronto Maple Leafs som står som vinnare efter 3-0 i matcher. Nästa säsong får Rangers revansch när Toronto besegras i Stanley Cup finalen med 3-1 i matcher. Det här laget leds av en superkedja som består av Frank Boucher i mitten mellan bröderna Bill och "Bun" Cook och den tuffe backen Ivan ”Ching” Johnson, samtliga fyra är invalda i Hockey Hall of Fame. Lynn Patrick son till Lester Patrick och far till Craig Patrick är en annan stjärna i laget. Frank Boucher vann Lady Byng Trophy hela sju gånger på åtta säsonger. Efter den sjunde gången fick han behålla pokalen och Lady Byng donerade en ny trofé istället.
Resten av 30-talet är laget hyfsat men inte mer, enda undantaget är säsongen 1936-37 då laget tar sig till ännu en Stanley Cup som förloras mot Detroit Red Wings med 3-2 i matcher. Säsongen 1939-40 slår Rangers överraskande ut seriens bästa lag Boston Bruins med 4-2 i matcher och går till en ny Stanley Cup final där Toronto Maple Leafs väntar. Rangers vinner den första matchen på övertid och den andra matchen vinns också innan serien flyttar till Toronto där Maple Leafs utjämnar till 2-2 i matcher. Tillbaka i New York så vinner Rangers två raka matcher på övertid och sin tredje Stanley Cup med 4-2 i matcher. Det här blir början på en vandring i öknen för Rangers som inte kommer att vinna Stanley Cup igen på 54 år.
Den här förbannelsen finns i två varianter: Den första och mest populära är ”Dutton's Curse” som går ut på att New York Americans GM och ägare Red Dutton som när NHL för att stödja Rangers vägrar att uppfylla sitt löfte om att Americans skulle få återinträda i NHL efter det andra världskrigets slut uttalade sitt löfte om att Rangers inte skulle vinna Stanley Cup så länge han levde. Dutton dog 88 år gammal 1987, 47 segerlösa år senare, Den andra förbannelsen sägs bero på att ägarna till MSG och Rangers använde den ”heliga” Stanley Cup pokalen till att elda upp skuldebrevet från lånet när MSG byggdes. Lånet hade blivit betalt under samma säsong och ägarna eldade symbolisk upp skuldebrevet i pokalen och därmed blev laget förbannat.
När Rangers var som sämst under det andra världskriget förlorade laget flera matcher tvåsiffrigt och säsongen 1943-44 vinner laget endast 6 matcher av 50 och släpper in hela 310 mål dvs ett snitt på över 6 mål per match. Efter att ha missat slutspelet under fem raka säsonger så når Rangers slutspel igen säsong 1947-48 då laget blir utslaget av Detroit Red Wings i semifinalen. 48-49 missar laget slutspel igen men säsongen 49-50 når laget överraskande Stanley Cup finalen igen, Detroit Red Wings vinner finalen med 4-3 i matcher. Under den här tiden har Detroits ägare James E. Norris tagit kontroll över både Rangers och Chicago Black Hawks, officiellt var han bara delägare men det är ingen slump att både Chicago och Rangers under den här tiden var statister i NHL och sköttes minst sagt uselt.
Nu följer en hemsk tid i Rangers historia från 1950 och fram till det sista året innan expansionen 1967, når laget slutspel bara fyra gånger på sexton säsonger. Andy Bathgate, Harry Howell, Gump Worsley och lagets övriga stjärnor kan bara hoppas på ett mirakel eller en trade till ett annat lag. Under början av 60-talet börjar Rangers få lite ordning på organisationen och flera unga blivande stjärnor debuterar för klubben. Ed Giacomin, Jean Ratelle, Vic Hadfield, Rod Gilbert och Brad Park debuterar samtliga under 60-talet. Säsongen 1966-67 når laget slutspel igen och blir där utslagna av Canadiens i semifinalen men det är här början på en liten storhetstid för Rangers. Rangers når nu slutspelet under nio raka säsonger och 1972 når Rangers Stanley Cup finalen igen efter att ha slagit ut de regerande mästarna Canadiens och Chicago Black Hawks på väg till finalen. I finalen vinner Boston Bruins med 4-2 i matcher, tyvärr missar Ratelle nästan hela slutspelet efter att han gjort 109 poäng på bara 63 matcher i serien, bäste poängplockare i slutspelet blir istället den gamle Canadiens spelaren Bobby Rousseau med 17 poäng på 16 matcher.
Rangers spelar under den här tiden en rolig och anfallsinriktad ishockey men är chanslösa mot de större och elakare Philadelphia Flyers och Boston Bruins. I November 1975 tradas Jean Ratelle och Brad Park till Boston Bruins i utbyte mot Phil Esposito och Carol Vadnais, en trade som Boston vinner ganska överlägset. Rangers missar slutspelet två säsonger i rad 1976 och 1977 men 1979 värvar laget Fred Shero som coach och de båda svenska WHA-stjärnorna Anders Hedberg och Ulf Nilsson efter att säsongen 1977-78 blivit utslagna av Buffalo Sabres i den första omgången av slutspelet. Den första säsongen med svenskarna leder Shero laget till en överraskande Stanley Cup final som Montreal Canadiens vinner med 4-1 i matcher. Laget har nu sin jämnaste och kanske bästa period i modern tid när laget från 1978 fram till 1988 når slutspelet tio säsonger i rad. Under de tio säsongerna blir laget utslaget av New York Islanders fyra gånger och av Montreal Canadiens och Philadelphia Flyers tre gånger var. Rangers stjärnor under 80-talet var bland annat John Vanbiesbrouck, John Davidson som ersatte Giacomin under mitten av sjuttiotalet och Marcel Dionne som gjorde tre säsonger i Rangers under sina sista säsonger i NHL. Islanders fans börjar under åttiotalets början reta gallfeber på Rangers fansen genom att ropa 1940, 1940, 1940 under lagets samtliga möten. Fans från de andra lagen tar snart efter och 1940 ramsan hörs på samtliga arenor i NHL under hela åttiotalet.
I början av 90-talet repar Rangers mod igen och målvakten Mike Richter leder laget till Presidents' Trophy säsongen 1991-92 tillsammans med Mark Messier som värvats från Edmonton. Laget förlorar mot de regerande mästarna Pittsburgh Penguins i den andra omgången av slutspelet. Den följande säsongen inleder laget uselt och missar slutspelet, coachen Roger Neilson får gå under säsongen och till den följande säsongen anställs ”Iron” Mike Keenan. Rangers vinner än en gång Presidents' Trophy som NHL's bästa lag och värvar flera tunga spelare inför slutspelet. Esa Tikkanen, Craig MacTavish och Glenn Anderson är andra gamla Edmontonprofiler som ansluter till Rangers där Adam Graves också från Edmonton sätter ett nytt klubbrekord med 52 mål under säsongen.
Rangers slår lätt ut Islanders med 4-0 i matcher och Washington Capitals besegras med 4-1 och i semifinalen väntar New Jersey Devils. Devils tar ledningen med 3-2 i matcher och före den sjätte matchen går Rangers lagkapten Mark Messier ut i media och garanterar att Rangers kommer att vinna den sjätte matchen. Devils leder inför den tredje perioden med 2-1 innan Mark Messier gör en äkta hattrick i den tredje perioden och leder laget till en seger med 4-2. Den sjunde matchen vinner Rangers efter att Stephane Matteau gjort 2-1 i den andra övertidsperioden. I finalen väntar överraskningslaget Vancouver Canucks som vinner den första finalen efter OT, Rangers vinner sedan tre raka och allt är klart för en femte match på hemmaplan för att äntligen bryta förbannelsen. Vancouver tar ledningen med 3-0 efter tre minuter i den tredje perioden när Rangers börjar upphämtningen, efter halva perioden kvitterar Rangers och publiken i MSG har redan börjat fira Stanley Cup vinsten när Canucks gör 4-3 29 sekunder senare. Luften går ur Rangers och publiken när Vancouver gör ytterligare två mål och vinner med 6-3. Den sjätte matchen spelas i Vancouver och hemmalaget vinner lätt med 4-1, ska förbannelsen inte brytas det här året heller? Den sjunde och avgörande matchen är en klassiker, Rangers tar ledningen med 2-0 innan Trevor Linden reducerar till 1-2 shorthanded. Messier ökar på Rangers ledning till 3-1 innan Linden reducerar igen den här gången i powerplay tidigt i den tredje perioden. Resten av matchen är spel mot ett mål men Richter lyckas hindra Canucks från att göra fler mål och Messier blir historisk när han som lagkapten får lyfta Stanley Cup pokalen. Han är ensam genom tiderna att ha varit lagkapten för två olika Stanley Cup vinnande NHL-lag. Brian Leetch blir den förste spelare som inte är kanadensare att vinna Conn Smythe Trophy.
Rangers får en ny ägare under 1994 och lagets GM Neil Smith blir osams med coachen Mike Keenan som lämnar laget efter Stanley Cup triumfen. Säsongen blir förkortad pga lockout och Rangers lyckas ta sig till slutspel som åttonde och sista lag i öst. Laget åker ut mot Flyers i den andra rundan och laget börjar köpa och köpa och köpa. Ulf Samuelsson, Luc Robitaille och Wayne Gretzky värvas till laget som fortsätter att vara bra i serien men som alltid misslyckas under slutspelet. Neil Smith blir osams även med Mark Messier som sticker till Vancouver. Efter att ha nått Conference finalen 1997 så missar Rangers nu slutspelet under sju raka säsonger fram till den inställda säsongen 2005-06. I mars 2000 sparkas Neil Smith och Glen Sather blir ny GM men det betyder inte att Rangers slutar att gödsla ligan med pengar snarare tvärtom. Theo Fleury, Eric Lindros, Pavel Bure, Mark Messier, Alex Kovalev, Bobby Holik, Martin Rucinsky och Jaromir Jagr är bara några av de spelare som värvas under början av 2000-talet utan att Rangers kan ta sig till slutspelet.
Efter ännu en misslyckad säsong 2003-04 så startar Sather en ombyggnad av laget som får hjälp av det faktum att säsongen 2004-05 ställs in pga lockout Föryngringen består i spelare som Petr Prucha, Dominic Moore, Blair Betts, Henrik Lundqvist och Martin Straka men laget stjärna är fortfarande Jaromir Jagr som leder laget till slutspelsplats igen efter en säsong med 54 mål och 123 poäng. Laget åker ut direkt mot New Jersey Devils i den första omgången och inför följande säsong så sätter Sather igång att spendera igen när Brendan Shanahan lockas till Manhattan. I slutspelet går det lite bättre men i andra omgången är det stopp mot Buffalo Sabres som vinner med 4-2 i matcher. Sather fortsätter att sprida pengar omkring sig, Scott Gomez och Chris Drury får bägge långa och dyra kontrakt inför 2007-08 men laget åker ut i den andra omgången mot Pittsburgh Penguins med 4-1 i matcher. Under säsongen 2008-09 får coachen Tom Renney sparken och John Tortorella blir ny headcoach, Rangers tar också tillbaka NHL's älskling Sean Avey. Varken Avery eller Tortorella kan hjälpa Rangers förbi den första omgången i slutspelet 2009. Rangers missar sedan slutspelet 2010 och förra säsongen så åker laget ut direkt mot Washington Capitals i den första omgången.
Som ni nog har märkt i den här och tidigare artiklar är inte Rangers ett av mina favoritlag i NHL. Rangers och speciellt Eddie Giacomin, Brad Park, Vic Hadfield, Rod Gilbert och Jean Ratelle var mina första favoriter i NHL men traden 1975 och framförallt svensk medias ensidiga bevakning av laget har gjort att laget numera är ett av de tre lag jag tycker absolut sämst om i hela NHL. Jag kommer att presentera min rangordning av lagen i en kommande blogg där även två All Star lag från Canadiens presenteras.
Här är sammanfattningen av Rangers meriter:
Antal säsonger: 84, säsongen 2011-12 blir lagets 85:e i NHL.
Bästa säsong: 1993-94, 112 poäng
Sämsta säsong: 1965-66, 47 poäng på 70 matcher (1984-85, 62 poäng på 80 matcher)
Slutspel: 53, 1926-27, 1927-28, 1928-29, 1929-30, 1930-31, 1931-32, 1932-33, 1933-34, 1934-35, 1936-37, 1937-38, 1938-39, 1939-40, 1940-41, 1941-42, 1947-48, 1949-50, 1955-56, 1956-57, 1957-58, 1962-62, 1966-67, 1967-68, 1968-69, 1969-70, 1970-71, 1971-72, 1972-73, 1973-74, 1974-75, 1977-78, 1978-79, 1979-80, 1980-81, 1981-82, 1982-83. 1983-84, 1984-85, 1985-86, 1986-87, 1988-89, 1989-90, 1990-91, 1991-92, 1993-94, 1994-95, 1995-96, 1996-97, 2005-06, 2006-07, 2007-08, 2008-09, 2010-11
Bästa slutspel: 1927-28, 1932-33, 1939-40, 1993-94, 4 Stanley Cup vinster och laget har förlorat 6 gånger i Stanley Cup finalen den senaste gången var 1979 mot Montreal Canadiens.
Resultat NHL: GP 5,812, W 2,484, L 2,440, T/OL 888, Points 5,856
Resultat Stanley Cup: GP 442, W 198, L 216, T 8, 44 vunna serier och 49 förlorade serier
Flest matcher för laget: Harry Howell 1,160 matcher
Flest poäng genom tiderna: Rod Gilbert 1,021 poäng
Flest poäng under en säsong: Jaromir Jagr 2005-06, 123 poäng
Största profiler genom tiderna: Ed Giacomin, Mike Richter, Gump Worsley, Harry Howell, Brad Park, Brian Leetch, Ron Greschner, Rod Gilbert, Jean Ratelle, Vic Hadfield, Andy Bathgate, Steve Vickers, Don Murdoch, Don Maloney, Dave Maloney, Craig Patrick, Phil Esposito, Adam Graves, Mark Messier, Jaromir Jagr, Wayne Gretzky, Chuck Rayner, Bill Gadsby, Ching Johnson, Babe Pratt, Ott Heller, Art Coulter, Frank Boucher, Neil Colville, Lynn Parick, Edgar Laprade, Bill Cook, Bryan Hextall Sr, Andy Hebenton, Bun Cook, Buddy O'Connor, Camille Henry, Dean Prentice, Murray Murdoch, Dave Kerr, John Ross Roach, John Davidson, John Vanbiesbrouck, Henrik Lundqvist, Barry Beck, Jim Neilson, Rod Seiling, Arnie Brown, Allan Stanley, Walt Tkaczuk, Anders Hedberg, Tomas Sandström, Reijo Routsalainen, Clint Smith, Phil Goyette, Bob Nevin, Bill Fairbairn, Petr Nedved, Ron Duguay, Don Raleigh, Cecil Dillon, Phil Watson, Alex Kovalev, Mark Pavelich, Mike Gartner, Butch Keeling, Don Marshall, Janne Erixon
All Star Team -1967
MV:
Lorne ”Gump Worsley 1952-1963 HHoF
Chuck Rayner 1945-1953 HHoF
BA:
Harry Howell 1952-1969 HHoF
Ivan ”Ching” Johnson 1926-1937 HHoF
Art Coulter 1935-1942 HHoF
Bill Gadsby 1954-1961 HHoF
Babe Pratt 1935-1943 HHoF
Ott Heller 1931-1946
Centers:
Frank Boucher 1926-1944 HHoF
Neil Colville 1935-1949 HHoF
Lynn Patrick 1934-1946 HHoF
Edgar Laprade 1945-1955 HHoF
RW:
Bill Cook 1926-1937 HHoF
Andy Bathgate 1952-1964 HHoF
Bryan Hextall Sr. 1936-1948 HHoF
Andy Hebenton 1955-1963
LW:
Fred ”Bun” Cook 1926-1936 HHoF
Camille Henry 1953-1968
Dean Prentice 1952-1963
Murray Murdoch 1926-1937
All Star Team 67-
MV:
Mike Richter 1988-2003
Ed Giacomin 1965-1976 HHoF
BA:
Brian Leetch 1987-2004 HHoF
Brad Park 1968-1976 HHoF
Ron Greschner 1974-1990
Dave Maloney 1974-1985
James Patrick 1983-1994
Barry Beck 1979-1986
Centers:
Mark Messier 1991-2004 HHoF
Jean Ratelle 1960-1976 HHoF
Walt Tkaczuk 1967-1981
Phil Esposito 1975-1981 HHoF
RW:
Rod Gilbert 1960-1978 HHoF
Anders Hedberg 1978-1985
Tomas Sandström 1984-1990
Jaromir Jagr 2003-2008 (aktiv)
LW:
Adam Graves 1991-2001
Vic Hadfield 1961-1974
Steve Vickers 1972-1982
Don Maloney 1978-1989
Nära men ändå inte.
Målvakter:
Henrik Lundqvist har en del kvar att bevisa men om några säsonger kan han vara #1 eller #2, Dave Kerr och John Ross Roach får ge sig mot Rayner på målfoto när det gäller det äldre laget.
Backar:
Jim Neilson och Arnie Brown var mycket bra backar som spelade både innan och efter expansionen och i det tidiga laget platsar de definitivt inte och det sena är de på gränsen. Reijo Routsalainen faller på att att han är alldeles för endimensionell. Allan Stanley var betydligt bättre Toronto Maple Leafs och i deras tidiga lag är han given.
Centers:
Clint Smith är invald i HHoF men hade sina bästa säsonger i Chicago Blackhawks. Buddy O'Connor är också invald i HHoF men han räcker inte till för att ta en plats. Wayne Gretzky och Marcel Dionne kom till Rangers för sent i sina karriärer för att platsa. Petr Nedved, Phil Goyette, Don Raleigh och Ron Duguay är andra som är nära men som fallit bort i de båda lagen.
RW:
Cecil Dillon och Phil Watson platsar inte i den stenhårda konkurrensen i det tidiga laget, Bill Fairbairn och Bob Nevin räcker inte riktigt till i det sena laget. Mike Gartner och Alex Kovalev får ge sig mot Jaromir Jagr om den sista platsen i den yngre laget. Donnie Murdoch hade en kort och händelserik karriär men inte tillräckligt bra för att platsa.
LW:
Don Marshall och Janne Erixon är två defensiv specialister som var nära att platsa i var sitt lag och hade varit givna om jag tagit ut ett lag som skulle spela i en serie och inget uppvisningslag. Speciellt i det sena laget är tunt när det gäller LW, Tre spelare var givna men sen var det Erixon som var närmast. Ett tag funderade jag på att placera Messier som LW och ta in Nedved eller någon annan som center, men jag valde att placera Hadfield i den yngre laget istället. Butch Keeling var närmast i det äldre laget att platsa när jag förde över Hadfield till det yngre laget.
Har ni synpukter på lagen kommentera gärna men ta gärna reda på fakta innan ni gör det, sök på Legendsofhockey.net, google eller wikipedia. Det är endast en aktiv spelare med i lagen och det är lite om man jämför med t.ex. Detroit men Rangers senaste säsonger är inte mycket att skryta med. Att ha med Henrik Lundqvist bara för att han är svensk är helt fel, han har varken vunnit Vezina Trophy (Giacomin) eller Stanley Cup (Richter) hittills. Om en eller två säsonger kan han passera Giacomin och om han fortsätter i samma stil ytterligare några säsonger så hotar han Richter under förutsättning att han vinner någonting (ingen kommer ihåg den näst bäste). Generellt rankas både Ed Giacomin och Mike Richter bland de tio bästa spelarna i Rangers historia.
Boken 100 Ranger Greats från 2009 rankar de här spelarna som de tio största stjärnorna i Rangers historia, #1 Brian Leetch, #2 Rod Gilbert, #3 Mike Richter, #4 Mark Messier, #5 Bill Cook, #6 Ed Giacomin, #7 Jean Ratelle, #8 Andy Bathgate, #9 Frank Boucher och på plats 10 Harry Howell. Jag håller med om namnen bland de tio första även om jag nog hade haft en annan ordning, Messier är enligt mig alldeles för högt upp men en Rangers fan håller antagligen inte med mig. Messier är där uppe enbart för säsongen 1993-94 om Rangers inte vunnit hade han knappast varit bland Top Ten.
Rangers har hyllat åtta spelare (nio om man räknar Wayne Gretzky som spelade tre säsonger på Manhattan) genom att pensionera deras tröjnummer:
#1 Eddie Giacomin målvakt, 1 Vezina Trophy och den som hållit nollan flest gånger i Rangers genom tiderna.
#2 Brian Leetch back, 2 Norris Trophy, 1 Conn Smythe och 1 Calder, Rangers bäste spelare de senaste 30 åren.
#3 Harry Howell back, Han har spelat flest matcher för laget genom tiderna, vann Norris Trophy 1967.
#7 Rod Gilbert forward, "Hot Rod" har spelat flest matcher för Rangers av alla forwards, Han har dessutom gjort flest mål och poäng för klubben genom tiderna.
#9 Andy Bathgate forward, Vann Hart Trophy 1959 trots att Rangers missade slutspelet, Rangers gjorde bort sig fullständigt när de pensionerade Adam Graves #9 innan de hyllade Bathgate som fick vänta nästan en månad innan han fick sin #9 upphissad. Graves gjorde däremot det rätta när han utnämnde Bathgate till den bäste Rangers spelare som burit #9 under ceremonin.
#9 Adam Graves forward, Gjorde 52 mål under säsongen 93-94 när Rangers vann Stanley Cup.
#11 Mark Messier forward, Sex Stanley Cup vinster och ensam om att ha varit lagkapten för två olika Stanley Cup vinnande lag.
#35 Mike Richter målvakt, målvakt när Rangers vann Stanley Cup 94, den målvakt som spelat och vunnit flest matcher för Rangers genom tiderna.
Jag tycker det är lite konstigt att Rangers inte har hedrat några av sina riktigt gamla legender som bröderna Cook och Frank Boucher. Men Rangers kanske inte vill påminna dagens fans om att Rangers faktiskt var riktigt bra och framgångsrika en gång i tiden. Bill Cook var bäste poängplockare i NHL 2 gånger och gjorde flest mål i NHL under 3 säsonger, dessutom så gjorde han lagets första mål någonsin i NHL. De meriterna slår de flesta av de som hänger i taket på MSG, speciellt om man lägger till 2 Stanley Cup titlar.
Hur har det då gått för Rangers mot Canadiens under de 84 säsonger lagen har spelat mot varandra i NHL. Rangers har mött Canadiens 604 gånger hittills i NHL och tabellraden ser ut så här med Canadiens ögon sett: 604 321 186 97 739 poäng och målskillnaden 2,045 – 1,578
Lagen har stött på varandra 14 gånger under Stanley Cup slutspelet och lite överraskande är det oavgjort 7-7 när det gäller vunna serier trots lagens minst sagt skilda Stanley Cup framgångar. De har mötts i en final och den vann Canadiens 1979 med 4-1 i matcher. Rangers skaffade sig ett rejält övertag under Canadiens svaga år 1931-1950 då laget tar ledningen med fyra vunna serier mot en förlorad, senast lagen möttes i slutspelet var 1996 då Rangers vann med 4-2 i matcher. Tabellraden ser ut så här med Canadiens ögon: 61 34 25 2 och målskillnaden 188 -158
Källor: NHL.com, Canadiens.com, Legendsofhockey.net, wkipedia.org