StartnhlNHLMontreal CanadiensRivaler, den fjärde delen

Rivaler, den fjärde delen

Den här delen kommer att handla om fyra av de lag som var med i den första expansionen 1967: St. Louis Blues, Los Angeles Kings, Pittsburgh Penguins och Dallas Stars vars ursprung är två lag som var med om den första expansionen Minnesota North Stars och California Seals.

Den 6:e februari 1966 meddelade NHL att ligan skulle expandera med sex nya lag säsongen 67-68, följande städer skulle få ett lag: Los Angeles, San Fransisco, Minneapolis, St. Louis, Philadelphia och Pittsburgh. Det byggdes aldrig någon ishall i San Fransisco därför placerades laget i Oakland och tog namnet California Seals, efter halva första säsongen bytte laget namn till Oakland Seals: Seals kommer att så småningom att läggas ned och alla lagets spelare gå upp i Minnesota North Stars som också kom i den första expansionen. De sex expansionslagen placerades i en och samma division under tre säsonger för att de skulle få en chans att gå till Stanley Cup finalen. Seals kommer jag att skriva om i den tolfte delen av den här serien och Philadelphia Flyers kommer jag att skriva om i den sjätte delen. De övriga så kallade expansionslagen kommer i den här delen.

Dallas Stars

Dallas Stars har existerat som organisation sedan 1967-68 då laget hette Minnesota North Stars och spelade i Bloomington som är en förstad till tvillingstäderna Minneapolis och St. Paul. Under Minnesotas första säsong var laget och NHL med om en tragedi, Bill Masterton en av lagets bästa poängplockare faller handlöst efter en tackling och slår bakhuvudet i isen, han avlider två dagar senare på sjukhus. NHL instiftar ett pris till hans minne Bill Masterton Memorial Trophy som ska gå till någon som visat engagemang både på och vid sidan av isen. Annars är den första säsongen en succé, laget är bara en vinst ifrån att avancera till Stanley Cup finalen. När WHA bildades 1972 kom ett av deras lag att hamna i Minnesota och det fanns inte tillräckligt vare sig med fans eller sponsorer för att två lag skulle kunna överleva och North Stars har det nu besvärlig resten av sjuttiotalet. 1978 var Minnesota nära konkurs men räddades när ägarna till Cleveland Barons (Seals hade 1975 flyttats till Cleveland) köpte laget och lade samtidigt ner Cleveland, spelarna från Cleveland kom att tillhöra Minnesota med några få undantag. Laget fick också välja först i draften 1978 och valde där Bobby Smith och det blev början på en mer framgångsrik tid för laget. Laget gick till två Stanley Cup finaler under en tioårsperiod men förlorade bägge (en mot NY Islanders 1981 och en mot Pittsburgh Penguins 1991). När ägaren till North Stars Norman Greene lyckades få med sig NHL på att flytta laget till Dallas hade laget precis nått Stanley Cup finalen 1991, laget lämnar Minnesota efter säsongen 92-93. Efter endast fyra år erkänner NHL att det var ett misstag att lämna Minnesota när de 1997 tillkännager att från och med säsongen 2000-01 ska Minnesota Wild spela i NHL. Efter flytten till Dallas följde fyra inte speciellt framgångsrika år men från och med 1997-98 och fram till 2007-08 är laget ett av NHL's absolut bästa lag. Säsongen 97-98 når laget Conference finalen och förlorar mot de blivande Stanley Cup vinnarna Detroit Red Wings, året efter vinner laget Stanley Cup efter ett av de mest diskuterade målen i Stanley Cup historien (Brett Hull med en skridsko inne i målgården). Laget når Stanley Cup finalen även året efter men då blir New Jersey Devils dem övermäktiga. Under de här säsongerna finns en stor mängd före detta Canadiens spelare i laget antingen som ledare eller spelare (Bob Gainey, Doug Jarvis, Guy Carbonneau, Craig Ludwig, Brian Skrudland och Mike Keane). De har en liten svacka 2001-02 då de missar slutspelet trots 90 poäng. Laget vinner sin division sju gånger på nio säsonger fram till 2007. De senaste tre säsongerna har laget missat slutspelet mycket beroende på en osäker ägarsituation. När det här skrivs har det precis blivit klart vem den nye ägaren blir, det blev en affärsman vid namn Tom Gaglardi som bland annat äger juniorlaget Kamloops Blazers i WHL. Dallas Stars fick äran att vara Canadiens motståndare i den sista matchen som spelades i Forum den 11 mars 1996, Guy Carbonneau som var Dallas lagkapten vid tillfället var även med i fackelceremonin som var efter matchen.

Här är sammanfattningen av organisationens (Minnesota + Dallas, Seals/Barons räknar jag som en nedlagd klubb och jag kommer att skriva om dem i del 12) meriter:
Antal säsonger: 43 säsonger varav 17 i Dallas, den här säsongen blir organisationens 44:e i NHL.
Bästa säsong: 1998-99, 114 poäng (1982-83, 96 poäng som Minnesota North Stars)
Sämsta säsong: 1995-96, 66 poäng (1977-78, 45 poäng som Minnesota North Stars)
Slutspel: 29 (17 som Minnesota), 1967-68, 1969-70, 1970-71, 1971-72, 1972-73, 1976-77, 1979-80, 1980-81, 1981-82, 1982-83, 1983-84, 1984-85, 1985-86, 1988-89, 1989-90, 1990-91, 1991-92, 1993-94, 1994-95, 1996-97, 1997-98, 1998-99, 1999-2000, 2000-01, 2002-03, 2003-04, 2005-06, 2006-07, 2007-08
Bästa slutspel: 1998-99 Vann Stanley Cup
Resultat NHL: GP 3,424, W 1,468, L 1,422, T/OL 534, Points 3,470
Resultat Stanley Cup: GP 307, W 154, L 153, 28 vunna serier och 28 förlorade serier
Flest matcher för laget: Mike Modano 1,459 matcher
Flest poäng genom tiderna: Mike Modano 1,359 poäng
Flest poäng under en säsong: Bobby Smith 1981-82, 114 poäng
Största profiler genom tiderna: Mike Modano, Marty Turco, Ed Belfour, Cesare Maniago, Don Beaupre, Andy Moog, Gilles Meloche, Jon Casey, Gump Worsley, Neal Broten, Brian Bellows, Dino Ciccarelli, Bobby Smith, Sergei Zubov, Dave Gagner, Jere Lehtinen, Bill Goldsworthy, Brenden Morrow, J-P Parise, Joe Nieuwendyck, Craig Hartsburg, Darryl Sydor, Derian Hatcher, Gord Roberts, Jaime Langenbrunner, Curt Giles, Richard Matvichuk, Lou Nanne, Steve Payne, Craig Ludwig, Stephane Robidas, Basil McRae, Brad Maxwell, Mark Tinordi, Bob Rouse, Tim Young, Danny Grant, Dennis Hextall, Mike Ribeiro, Ulf Dahlén, Loui Eriksson, Al MacAdam, Willi Plett

Dallas/Minnesota har hedrat tre spelare som fått sina tröjnummer pensionerade, den fjärde blir givetvis Mike Modano:
#7 Neal Broten forward, som spelade för organisationen under 16 säsonger, de 13 första i Minnesota och sedan tre säsonger i Dallas. Framröstad av fansen som den störste spelaren från delstaten Minnesota genom tiderna 2009.
#8 Bill Goldsworthy forward, som var Minnesotas första stora stjärna han spelade bland annat i Canadas lag 1972 i 8-matchers serien mot Sovjetunionen och säsongen 1973-74 var han nära att komma upp i drömgränsen 50 mål, han stannade vid 48. Han dog i AIDS 1996.
#19 Bill Masterton forward, det är givetvis pga hur han dog som hans tröja har blivit pensionerad, men han gjorde även det första målet i NHL för organisationen.

Hur har det gått för Canadiens mot Dallas/Minnesota under de 43 säsonger organisationen funnits. Lagen har mötts 122 gånger i NHL sammanlagt och så här ser tabellraden ut med Canadiens ögon: 122 70 31 21 161 poäng och målskillnaden 468 – 312.
Lagen har endast mötts 19 gånger sedan laget flyttades till Dallas.

I slutspelet har lagen stött på varandra två gånger under de 43 säsonger som Dallas/Minnesota funnits. Canadiens vann det första mötet med 4-2 1971 och North Stars vann 1980 med 4-3 i matcher. Dallas har aldrig mött Canadiens i slutspelet. Tabellraden ser ut så här med Canadiens ögon:
13 7 6 - och målskillnaden 48 - 37

St. Louis Blues

Precis som de andra expansionslagen har St. Louis funnits sedan säsongen 1967-68, det som är intressant med St. Louis är att det kom aldrig en ansökan från någon i staden om ett NHL-lag. Varför fick då staden en av de sex platserna? Det fanns två orsaker viktigast var att Montreal Canadiens och Toronto Maple Leafs hade vägrat att släppa in ytterligare ett lag från Canada (Vancouver Canucks fick dock en plats 71-72) mycket beroende på ekonomin, istället för att få hälften av potten från Canada skulle de då bara ha fått en tredjedel. Den andra orsaken är inte mycket snyggare den, ägarna till Chicago Black Hawks ägde en arena i St. Louis som de ville bli av med och lyckades pressa NHL till att etablera ett lag i staden så att den fallfärdiga arenan kunde säljas till ägaren av det nya laget med vinst. Laget coachades först av legendaren Lester Patricks son Lynn men han blev snabbt ersatt av Scotty Bowman som kom från Montreal Canadiens organisation. Under Bowmans ledning lyckades laget ta sig till Stanley Cup finalen under sina tre första säsonger, givetvis helt beroende av att alla de sex nya lagen spelade i samma division. Laget skaffade dessutom ett antal veteraner som kom att hjälpa till att göra laget konkurrensmässigt direkt: Doug Harvey, Don McKenney, Al Arbour och Dickie Moore var alla stjärnor som slocknat men som fick en ny chans i St. Louis. Målvaktsparet är nog det mest meriterade som någonsin funnits i ett NHL lag: Jacques Plante och Glenn Hall som tillsammans lyckades vinna Vezina Trophy 1969. Ägaren Sid Salomon Jr. kom att anses vara den mest spelarvänlige ägaren i hela NHL och det underlättade givetvis när det gällde spelarrekryteringen. Andra tidiga stjärnor var de tre bröderna Plager; Barclay, Bill & Bob, Phil Goyette, Jimmy Roberts, Garry Unger och Red Berenson som hade gjort 45 poäng på sju säsonger i NHL innan han exploderade med 82 under sitt första år i St. Louis. När Chicago Black Hawks flyttades över till den västra divisionen var det slut med St. Louis dominans och när Scotty Bowman lockades tillbaka till Montreal så hamnade St. Louis i riktig kris. Pressen från WHA drev upp lönerna och klubben hade ett tag endast tre anställda som inte jobbade med laget (alltså inte coach, GM, materialförvaltare eller spelare). 1980 efter ett ägarbyte börjar det ljusna igen för St. Louis, de når slutspelet igen och de har nu ett par nya stjärnor på gång: Bernie Federko, Mike Liut och den äldste av bröderna Sutter, Brian. Den nye ägaren var dock inte speciellt intresserad av ishockey, han hade köpt klubben för att den inte skulle gå under och han räknade med att förlora stora pengar under tiden han ägde den. Laget missade att skicka någon till draften 1983 så laget missade alltså chansen att drafta någon det året. 1983 kom en ny ägare och den här var raka motsatsen till den tidigare, nu vändes det på varje cent, laget hade vissa säsonger endast 26 spelare under kontrakt. Laget tappade under den här tiden massor av spelare framförallt till Calgary Flames som lyckades säkra Doug Gilmour, Rob Ramage och Joe Mullen från St. Louis och de tre var alla enormt viktiga när Calgary vann Stanley Cup 1989. Från säsongen 1979-80 och fram till lockouten 2004-05 missar inte St. Louis att ta sig till slutspel en enda säsong. Mot slutet av åttiotalet blir laget återigen riktigt framgångsrikt med ännu en ny ägare, Spelare som Brendan Shanahan, Adam Oates, Al MacInnis, Curtis Joseph, Grant Fuhr och Brett Hull ser till att laget blir att räkna med och säsongen 1999-2000 vinner laget President's Trophy som går till det lag som tar mest poäng i NHL under grundserien. Laget går dock aldrig längre än till Conference final och får räknas som ett lag som alltid misslyckats när det gällt som mest. Åren efter lockouten vill nog de flesta St. Louis fans inte låtsas om, fem missade slutspel och inte en enda vunnen match det året de faktisk gick till slutspel. Laget är nu ännu en gång till salu och någon ny ägare är inte klar när detta skrivs.

Här är sammanfattningen av St. Louis meriter:
Antal säsonger: 43 säsonger, den här säsongen blir lagets 44:e i NHL.
Bästa säsong: 1999-2000, 114 poäng, etta i sin division.
Sämsta säsong: 1978-79, 48 poäng
Slutspel: 35, 1967-68, 1968-69, 1969-70, 1970-71, 1971-72, 1972-73, 1974-75, 1975-76, 1976-77, 1979-80, 1980-81, 1981-82, 1982-83, 1983-84, 1984-85, 1985-86, 1986-87, 1987-88, 1988-89, 1989-90, 1990-91, 1991-92, 1992-93, 1993-94, 1994-95, 1995-96, 1996-97, 1197-98, 1998-99, 1999-2000, 2000-01, 2001-02, 2002-03, 2003-04, 2008-09
Bästa slutspel: 1967-68, 1968-69, 1969-70 tre raka förlorade Stanley Cup finaler.
Resultat NHL: GP 3,424, W 1,495, L 1,407, T/OL 522, Points 3,512
Resultat Stanley Cup: GP 307, W 138, L 169, 23 vunna serier och 35 förlorade serier
Flest matcher för laget: Bernie Federko 927 matcher
Flest poäng genom tiderna: Bernie Federko 1,073 poäng
Flest poäng under en säsong: Brett Hull 1990-91, 131 poäng
Största profiler genom tiderna: Bernie Federko, Brett Hull, Brian Sutter, Garry Unger, Pavol Demitra, Al MacInnis, Keith Tkachuk, Red Berenson, Chris Pronger, Pierre Turgeon, Doug Gilmour, Joe Mullen, Wayne Babych, Jörgen Pettersson, de tre bröderna Barclay, Bill och Bob Plager, Jimmy Roberts, Larry Patey, Kelly Chase, Bob Gassoff, Al Arbour, Grant Fuhr, Glenn Hall, Guy Lapointe, Scott Stevens, Jacques Plante, Peter Stastny, Pierre Turgeon, Mike Liut, Brendan Shanahan, Doug Weight, Adam Oates, Blake Dunlop, Curtis Jospeh, Greg Millen, Rick Wamsley

St. Louis har hedrat sex spelare genom att pensionera deras tröjnummer:
#2 Al MacInnis back, han är den back som gjort flest poäng för St. Louis genom tiderna, jobbar nu för klubben som vice-president för hockey operations.
#3 Bob Gassoff back, tuffing som inte backade för någon under sina fyra säsonger i St. Louis, han omkom i en motorcykelolycka strax efter sin 24:e födelsedag.
#8 Barclay Plager back, äldst av tre bröder som spelat för laget, lagkapten under 4 säsonger och headcoach för laget vid två olika tillfällen. Han dog i cancer 1988.
#11 Brian Sutter forward, lagkapten under tio säsonger från 1979 till 1988.
#16 Brett Hull forward, han har gjort mest mål i St. Louis tröja genom tiderna.
#24 Bernie Federko forward, han har spelat flest matcher och gjort mest poäng för laget genom tiderna. Han tradades till Detroit och blev så besviken över traden att han slutade med ishockey säsongen efter traden till Detroit.

St. Louis har dessutom tre hedrade nummer, två av dem har inte använts på mycket länge och ett nummer används fortfarande:
#5 Bob Plager, den näst bäste Plagerbrodern spelade 12 säsonger för klubben.
#7 Garry Unger, Red Berenson, Joe Mullen, Keith Tkachuk är alla storstjärnor som spelat för St. Louis med nummer 7 på ryggen.
#14 Doug Wickenheiser, draftades som #1 i draften 1980 av Canadiens. Han hade sin stora stund under St. Louis mest berömda match någonsin, då han gjorde det avgörande målet på övertid när St. Louis tvingade fram en sjunde och avgörande match mot Calgary Flames 1986 efter att laget legat under med 1-4. Han dog i cancer 1999, Hayley Wickenheiser som är världen bästa kvinnliga hockeyspelare genom tiderna är hans kusin.
Dessutom hänger en fyrklöver i taket som en hyllning till St. Louis legendariske TV-kommentator Dan Kelly.

Hur har det gått för Canadiens mot St. Louis under de 43 säsonger som laget funnits. Lagen har mötts 120 gånger i NHL sammanlagt och så här ser tabellen ut med Canadiens ögon: 120 71 25 24 166 poäng och målskillnaden 463 - 321

I slutspelet har lagen stött på varandra tre gånger och de två första gångerna var i Stanley Cup-final 1968 och 1969, dessutom möttes lagen 1977 då Canadiens var på väg mot ytterligare en Stanley Cup triumf och Canadiens har ännu inte förlorat en match i slutspelet mot St. Louis:
12 12 0 - och målskillnaden 42 - 14

Los Angeles Kings

Los Angeles Kings är det minst framgångsrika laget av de fem överlevande expansionslagen från 1967. Kings har bara nått Stanley Cup finalen en gång under sina 43 säsonger, medan tre av konkurrenterna vunnit Stanley Cup minst en gång och den fjärde varit i tre finaler. När NHL expanderade 1967 fick Kalifornien två lag, tyvärr så var båda riktigt dåliga en längre tid, laget i Oakland flyttades och lades sedan ned men Kings klamrade sig kvar trots att de på sjuttiotalet fick konkurrens från olika WHA-lag som fanns i Los Angeles, San Diego eller San Francisco under vissa säsonger. Kings fick starta den första NHL-säsongen utan någon färdig arena, det dröjde till den 30 december 1967 innan laget fick spela sin första riktiga hemmamatch och laget firade genom att besegra Philadelphia Flyers med 2-0. Laget skulle stanna i arenan som döptes till Forum i 32 säsonger, Kings försökte locka folk till matcherna genom att ge spelarna häftiga smeknamn, vad sägs om: Bill ”Cowboy” Flett, Eddie ”The Jet” Joyal, Eddie ”The Entertainer” Shack och Real ”Frenchy” Lemieux. Laget tog sig till slutspel de första två säsongerna men sedan missade laget slutspel fyra år i rad. 1972 fick laget två viktiga förstärkningar, först ut var den i Canadiens överblivne målvakten Rogie Vachon och sedan var det Bob Pulford som kom från Toronto Maple Leafs, Pulford blev så småningom headcoach och är nog lagets mest framgångsrike genom tiderna om man ska vara ärlig (Barry Melrose levde helt på att laget hade en viss spelare vid namn Wayne Gretzky). 1975 tradade Kings till sig spelaren som skulle bli laget ansikte de närmaste tolv åren: Marcel Dionne och under hans första säsong så tog sig laget för första gången förbi första omgången i slutspelet. 1979 bildades en av NHL's mest fruktade kedjor genom tiderna när Dionne parades ihop med Dave Taylor och Charlie Simmer, kedjan kom att kallas "Triple Crown Line”. 1982 mötte Kings ett fruktansvärt bra Edmonton Oilers i den första omgången av slutspelet och två av matcherna har gått till NHL historien. Match 1 slutade 10-8 till Kings och det är den mest målglada matchen i Stanley Cup slutspelet sedan NHL bildades och den tredje matchen kallas allmänt för "Miraklet i Manchester" (Forum låg på Manchester Boulevard), Oilers leder med 5-0 efter två perioder men Kings kvitterar till 5-5 med 5 sekunder kvar och vinner sedan i OT. Laget slår sedan ut Oilers med 4-1 i matcher. 1988 sker nästa jättetrade när Wayne Gretzky hamnar i Kings, i laget fanns redan stjärnor som Bernie Nicholls, Jimmy Carson, Luc Robitaille och Steve Duchesne. Gretzky fortsätter att vräka in poäng i Kings men laget står ändå och stampar, Calgary Flames och Edmonton Oilers var alldeles för bra under den här tiden. 1992-93 blir Gretzky skadad och missar början på säsongen men då händer något med resten av laget, utan Gretzky startar laget serien med matchraden 20-8-3 efter 31 matcher. I slutspelet vräker laget sedan in mål, laget gör 33 mål i den första rundan mot Calgary Flames och de slår Vancouver Canucks i andra rundan av bara farten. I Conference finalen ska det väl ändå ta slut men efter en missad utvisning på Gretzky så lyckas Kings kvittera till 3-3 i matcher mot Toronto Maple Leafs för att sedan vinna den sjunde matchen. I finalen mot Canadiens vinner laget den första matchen för att sedan förlora tre raka i OT innan Canadiens vinner den femte matchen lite lättare och i och med det sin 24:e Stanley Cup. 1994 döms laget ägare Bruce McNall (mannen bakom Gretzky-traden) till fängelse för bedrägeri och laget tvingas begära sig själv i konkurs. Laget brandskattas på spelare och missar slutspel fyra år i rad. 1999 flyttar laget till Staples Center som ligger mitt i smeten i LA och nu blir det en liten kortvarig uppgång. Efter 2002 missade laget slutspel under sex raka säsonger innan de äntligen lyckades nå slutspel igen 2010. Kings är ett lag som alltid verkar lyckas göra fansen besvikna, laget är alltid mycket bättre på pappret än vad resultatet på isen visar.

Här är sammanfattningen av Los Angeles Kings meriter:
Antal säsonger: 43 säsonger, den här säsongen blir lagets 44:e i NHL.
Bästa säsong: 1990-91, 102 poäng
Sämsta säsong: 1969-70, 38 poäng
Slutspel: 25, 1967-68, 1968-69, 1973-74, 1974-75, 1975-76, 1976-77, 1977-78, 1978-79, 1979-80, 1980-81, 1981-82, 1984-85, 1986-87, 1987-88, 1988-89, 1989-90, 1990-91, 1991-92, 1992-93, 1997-98, 1999-2000, 2000-01, 2001-02, 2009-10, 2010-11
Bästa slutspel: 1992-93, förlorade Stanley Cup-finalen
Resultat NHL: GP 3,424, W 1,388, L 1,534, T/OL 502, Points 3,278
Resultat Stanley Cup: GP 182, W 69, L 113, 11 vunna serier och 25 förlorade serier
Flest matcher för laget: Dave Taylor 1,111 matcher
Flest poäng genom tiderna: Marcel Dionne 1,307 poäng
Flest poäng under en säsong: Wayne Gretzky 1988-89, 168 poäng
Största profiler genom tiderna: Wayne Gretzky, Marcel Dionne, Kelly Hruday, Rogie Vachon, Mario Lessard, Felix Potvin, Luc Robitaille, Jari Kurri, Tomas Sandström, Lubomir Visnovsky, Mark Hardy, Tony Granato, Dave Taylor, Bernie Nicholls, Butch Goring, Rob Blake, Jim Fox, Charlie Simmer, Mike Murphy, Anze Kopitar, Bob Berry, Juha Widing, Ziggy Palffy, Alex Frolov, Marty McSorley, Mattias Norström, Jay Wells, Ian Laperriere Dustin Brown, Bob Murdoch, Sean O'Donnell, Don Kozak, Dave ”Tiger” Williams, Terry Harper, Terry Ruskowski, Bob Pulford, Dace Lewis, Jay Miller

Los Angeles har hedrat fem spelare genom att pensionera deras tröjnummer (jag räknar in Wayne Gretzky eftersom han spelade för Kings under åtta säsonger):
#16 Marcel Dionne forward, spelade 12 säsonger för Kings och är lagets bäste poängplockare genom tiderna.
#18 Dave Taylor forward, spelade 16 säsonger för Kings och är den som spelat flest matcher i Kings tröja.
#20 Luc Robitaille forward, spelade 14 säsonger för Kings och är den vänsterforward som gjort mest mål i NHL genom tiderna.
#30 Rogatien Vachon målvakt, är Kings bäste målvakt genom tiderna och har sju av klubbens målvaktsrekord. Han var också Canadas målvakt i Canada Cup 1976.
#99 Wayne Gretzky forward, behöver ingen närmare presentation.

Kings fans röstade fram följande All Time Kings lag vid 40 års jubileet:
Rogatien ”Rogie” Vachon: målvakt
Rob Blake och Steve Duchesne: backar
Dave Taylor, Wayne Gretzky, Luc Robitaille: forwards
Andra laget såg ut så här:
Kelly Hruday: målvakt
Larry Murphy och Bob Murdoch: backar
Mike Murphy, Marcel Dionne, Charlie Simmer: forwards

Hur har det gått för Canadiens mot Los Angeles under de 43 säsonger som laget funnits. Lagen har mötts 134 gånger i NHL sammanlagt och så här ser tabellen ut med Canadiens ögon: 134 87 27 20 194 poäng och målskillnaden 565 - 369

Lagen har bara stött på varandra en enda gång i slutspelssammanhang och det var i Stanley Cup-finalen 1993 då Canadiens vann med 4-1 i matcher efter 3 segrar i OT. Så här ser tabellen ut med Canadiens ögon sett:
5 4 1 - och målskillnaden 15 - 12

Pittsburgh Penguins

Pittsburgh Penguins är det expansionslag som vunnit Stanley Cup flest gånger men samtidigt är det inte många år sedan som lagets existens var i verklig fara för andra gången på ganska kort tid. Mellan 1925 och 1930 hade Pittsburgh ett NHL-lag, Pirates fick sedan flytta till Philadelphia. Efter Pirates flyttats så hade staden ett lag i AHL ända fram till NHL expansionen 1967. Backade av bland annat familjerna Heinz, Mellon och ägaren till Steelers lyckades Jack MacGregor bilda en grupp som lyckades övertala NHL till att Pittsburgh fick en av de sex lediga platserna i NHL 1967. Att lagets namn blev Penguins beror till viss del på att arenan laget skulle spela i i folkmun redan kallades ”The Igloo”. Pittsburgh var det av expansionslagen som hade svårast att locka till sig veteraner från de gamla NHL-lagen, utan när pucken släpptes den 1 oktober 1967 så bestod laget till 90% av gamla AHL spelare. Laget missade slutspelet de första två säsongerna men 1969 draftade laget Michel Briere som trots att han gick så sent som #26 snabbt utvecklades till att bli ett av de största löftena inför 70-talet. Säsongen 1969-70 vinner han poängligan för rookies i NHL men förlorar omröstningen om Calder Trophy mot Tony Esposito. Efter att ha nått slutspelet för första gången och med en blivande superstjärna i laget såg allt ljust ut för Penguins innan tragedin slår till den 15 maj 1970. Briere blir svårt skadad i en bilolycka och han avlider 1971 utan att han fått lämna sjukhuset. Nu följer några mörka år som kulminerar 1975 när Penguins begärs i konkurs och är väldigt nära att flyttas till Seattle eller Denver. Säsongen efter blir lagets första riktigt bra, laget blir utslagna i Stanley-Cup semifinalen av New York Islanders efter att Islanders vänt ett 0-3 underläge i matcher till seger med 4-3. Stjärnor för laget under sjuttiotalet är: Syl Apps Jr., Lowell MacDonald, Jean Pronovost, Ron Stackhouse, Dave Burrows, Rick Kehoe, Pierre Larouche, Ron Schock och Denis Herron. När Larouche 1977 blir tradad till Canadiens mot Pete Mahovlich vänder det nedåt igen, laget fylls med spelare som är på nedgång. I januari 1980 byter laget färg till dagens svart och guld, Boston Bruins protesterar vildsint men var chanslösa när Penguins visade att övriga lag i staden dvs Steelers och Pirates spelar i svart och guld, dessutom spelade Pirates (NHL-laget 1925-30) också i svart och guld. Nya stjärnor under 80-talets början är Randy Carlyle, Paul Gardner och Mike Bullard, efter dem är laguppställningen tom på stjärnor och Penguins missar slutspelet från 1982 till 1989. Penguins är väldigt nära en flytt eller nedläggning igen 83-84 och inför slutspurten 1984 gör Penguins en rad minst sagt tveksamma trader och sjunker som en sten i tabellen, de vinner endast 3 av seriens sista 21 matcher och hamnar sist i NHL. Undrar ni varför, så var svaret: Mario Lemieux. New Jersey Devils som låg sist när 20 matcher återstod protesterar våldsamt men NHL kan inget bevisa. Lou Angotti som var lagets coach erkänner långt senare att ledningen ville att laget skulle förlora och berättar om en match där laget ledde med 3-1 när GM Eddie Johnston kommer in i omklädningsrummet och undrar vad laget håller på med, Penguins förlorar matchen med 3-6. En ensam Lemieux räddar kvar klubben i staden men utan understöd når laget ändå inte slutspel. Mot slutet av 80-talet tradar klubben äntligen tills sig lite kvalitetsspelare: Paul Coffey, Kevin Stevens, Rob Brown, John Cullen och Tom Barrasso. 1988-89 når laget äntlligen slutspel igen men året efter då Lemieux missar 21 matcher pga av diskbråck missar laget igen. 1990 får laget ännu diamant i draften, nämligen Jaromir Jagr som genast paras ihop med Lemieux, dessutom tradar Penguins till sig bl.a. Bryan Trottier, Joe Mullen, Larry Murphy, Ron Francis och Ulf Samuelsson. Nu är laget redo för Stanley Cup, laget vinner Stanley Cup två år i rad trots att lagets coach Bob Johnson avlider i cancer mellan säsongerna, hans ersättare Scotty Bowman har inga problem att leda laget till vinst nummer två. Säsongen 92-93 är lagets bästa trots att Mario Lemieux missar 24 matcher med cancer, i slutspelet blir laget utslaget av New Jersey Devils redan i den andra rundan. Resten av 90-talet är Penguins ett av ligans bästa lag, 1997 slutar Lemieux plötsligt och överraskande, han blir genast invald i HHoF trots tre års regeln. Nu kämpar laget för sin existens igen trots alla framgångar på isen och i november 1998 tvingas de ännu en gång att begära sig själva i konkurs. Nu har flytten aldrig varit närmare, räddningen är ännu en gång Mario Lemieux, han går in som delägare genom att förvandla de 30 miljoner dollar som Penguins är skyldiga honom till andelar i laget. Tillsammans med Ronald Burkle får han kontroll över laget i september 1999, den 27 december 2000 går han ett steg längre när han gör comeback som spelare. Han blir därmed ligans förste ägare/spelare genom tiderna. 2001 tar laget sig till Conference final men det blir början till ännu en svart period i lagets historia. Jagr tradas 2002 till Washington och nu kommer laget att vara bland de sämsta i NHL under flera säsonger i rad. Laget får på så sätt drafta massor med talanger, 2003 Marc-Andre Fleury, 2004 förlorar de lotten till Washington och får nöja sig med andravalet Evgeni Malkin. 2005 hade Lemieux & Co. äntligen betalat alla skulder och laget kunde börja spendera pengar igen. Efter lockouten hade laget än en gång tur när de vann lotteriet inför draften 2005 och därmed kunde drafta Sidney Crosby. Med ett par andra nykomlingar som Sergei Gonchar och John LeClair i laget börjar Penguins på nytt nosa på playoff. I januari 2006 tvingas Lemieux kasta in handduken igen, den här gången för gott och laget faller som en sten i tabellen, Crosby gör 102 poäng men laget är ändå sämst i den östra konferensen och får som tröst välja Jordan Staal. GM Craig Patrick får inte nytt förtroende utan laget chansar med Ray Shero som ny GM. Trots att laget nu har bra ekonomi, hyfsat med folk på läktarna så hänger ändå flytthotet över laget. Den 13 mars 2007 blir det äntligen klart att det byggs en ny arena i Pittsburgh och skuggan över laget lättar. Evgeni Malkin blir rookie of the year 2007 och framtiden ser ljus ut. 2007-08 börjar trögt men laget blir bättre ju längre säsongen går och når Stanley Cup final mot Detroit Red Wings som vinner med 4-2 i matcher. Året efter får laget revansch när de besegrar Detroit med 4-3 i matcher i reprisen på fjolårets final. Den 7 oktober 2010 invigdes officiellt Penguins nya hemmaplan Consol Energy Center och därmed är den senaste krisen undanröjd. Många jämför Penguins med en katt och dess nio liv, hittills har minst fyra liv gått åt. Många fans från andra lag föraktar också Penguins fans som medgångsfans, de var med under några år på sjuttiotalet och hela nittiotalet för att sen inte dyka upp igen förrän 2006. Att många av Penguins fans ofta dessutom är helt ovetande om lagets historia minskar inte föraktet framförallt ifrån Philadelphia Flyers fans. Att Penguins dessutom haft sånt flyt med draftval (fusk eller ej) spär också på föraktet som nu också har utökats till rena konspirationsteorier som gärna handlar om Penguins och hur mycket Gary Bettman och NHL älskar Penguins och Crosby.

Här är sammanfattningen av Pittsburghs meriter:
Antal säsonger: 43 säsonger, den här säsongen blir lagets 44:e i NHL.
Bästa säsong: 1992-93, 119 poäng
Sämsta säsong: 1983-84, 38 poäng
Slutspel: 26, 1969-70, 1971-72, 1974-75, 1975-76, 1976-77, 1978-79, 1979-80, 1980-81, 1981-82, 1987-88, 1990-91, 1991-92, 1992-93, 1993-94, 1994-95, 1995-96, 1996-97, 1997-98, 1998-99, 1999-2000, 2000-01, 2006-07, 2007-08, 2008-09, 2009-10, 2010-11
Bästa slutspel: 1990-91, 1991-92, 2008-09 Vann Stanley Cup
Resultat NHL: GP 3,424, W 1,456, L 1,505, T/OL 463, Points 3,375
Resultat Stanley Cup: GP 277, W 150, L 127, 28 vunna serier och 23 förlorade serier
Flest matcher för laget: Mario Lemieux 915 matcher
Flest poäng genom tiderna: Mario Lemieux 1,723 poäng
Flest poäng under en säsong: Mario Lemieux 1988-89, 199 poäng
Största profiler genom tiderna: Mario Lemieux, Tom Barrasso, Ken Wregget, Les Brinkley, Denis Herron, Marc-Andre Fleury, Jaromir Jagr, Rick Kehoe, Ron Francis, Joseph Pronovost, Sidney Crosby, Kevin Stevens, Syl Apps Jr., Martin Straka, Paul Coffey, Evgeni Malkin, Ron Schock, Mark Recchi, Mike Bullard, Alex Kovalev, Dave Burrows, Ron Stackhouse, Ulf Samuelsson, Lowell MacDonald, Pierre Larouche, Randy Carlyle, Bob Errey, Greg Malone, Larry Murphy, Troy Loney, Brooks Orpik, Rod Buskas, Ken Schinkel, Darius Kasparaitis, Rob Brown, Gary Rissling, Bryan Watson, Jordan Staal

Pittsburgh har bara hedrat två spelare genom att pensionera deras tröjnummer:
#21 Michel Briere forward, var en center vars NHL karriär endast blev en säsong lång då han avled 1971 efter att råkat ut för en bilolycka 1970. Han spåddes en lysande karriär, han gjorde 129 mål och 320 poäng på 100 matcher i juniorligan QMJHL och 44 poäng under sin rookiesäsong i NHL.
#66 Mario Lemieux forward, behöver ingen närmare presentation.

Pittsburgh hade också en vägg i sin gamla arenan som hyllade flera gamla spelare för att slippa pensionera tröjnummer. Det har inte kommit upp en ny hyllningsvägg i den nya arenan än, följande spelare och ledare var de som hyllades i "The Igloo":
Tom Barrasso målvakt, Les Brinkley målvakt, Herb Brooks coach, Dave Burrows back, Paul Coffey back, Ron Francis forward, Jaromir Jagr forward, Bob Johnson coach, Rick Kehoe forward, Mario Lemieux forward, Larry Murphy back, Craig Patrick coach/GM, Jean Pronovost forward, Ulf Samuelsson back, Kevin Stevens forward

Hur har det då gått för Canadiens mot Pittsburgh under de 43 säsonger laget funnits. Lagen har mötts 184 gånger sammanlagt i NHL, så här ser tabellen ut med Canadiens ögon: 188 114 49 25 253 poäng och målskillnaden är 748 – 524

I slutspelet dröjde det trettio år innan lagen möttes för första gången, lagen har mötts två gånger och Canadiens har vunnit bägge serierna, den första från 1998 med 4-2 och nu senast 2010 med 4-3 i matcher. Tabellraden ser ut så här med Canadiens ögon:
13 8 5 - och målskillnaden 37 - 33

Statistiken för Minnesota North Stars, Cleveland Barons och Oakland (California, California Golden) Seals kommer i den tolfte delen av serien som kommer att handla om alla nedlagda och flyttade NHL-lag.

Här finns alla delar av serien: http://www.svenskafans.com/nhl/montreal/Rivaler-417874.aspx

Källor: NHL.com, Canadiens.com, wkipedia.org