Stanley Cup # 15

Canadiens vinner sin femtonde Stanley Cup säsongen 1967-1968, det är även den åttonde triumfen på tretton säsonger. När säsongen är slut meddelar Toe Blake att nu orkar han inte mer och slutar som coach i Canadiens.

Stanley Cups

XV: 1967-1968: Säsongen efter NHL's 50-årsjubileum var det dax för expansionen, sex nya lag debuterade i NHL. Redan första året får vi se ett namnbyte då California Seals byter namn till Oakland Seals när det står klart att det inte byggs någon arena i San Francisco som det var meningen. De övriga fem lagen är Los Angeles Kings, St. Louis Blues, Minnesota North Stars, Philadelphia Flyers och Pittsburgh Penguins. De nu tolv lagen delas upp i två divisioner och för att de nya lagen ska ha en chans i början så samlas de i den västra divisionen och de gamla i den östra divisionen. Lagen ska spela 74 matcher (50 inom divisionen och 24 mot lagen i den andra divisionen). De fyra första lagen i varje division gick till slutspel, det betydde att slutspelet fick en omgång till så nu räckte det inte längre med 8 segrar nu behövdes det 12 för att vinna Stanley Cup.

 Inför säsongen hölls den 6 juni 1967 en expansionsdraft i Montreal, där de nya lagen fick välja bland de spelare som de sex gamla lagen valde att inte skydda. Montreal Canadiens förlorade 18 spelare i draften men lyckades behålla stommen och de flesta talangerna, de blev bland annat av med Charlie Hodge (Vezina vinnare), Jean-Guy Talbot (back med 7 Stanley Cup titlar), Dave Balon och Jim Roberts (defensiv specialist, trolig Selke vinnare om trofén funnits på 70-talet)

 Säsongen börjar med att massor av spelare inte skriver på nya kontrakt och vägrar att dyka upp på träningslägren inför säsongen. Rod Gilbert, Arnie Brown och Orland Kurtenbach i Rangers, Ed Van Impe i Philadelphia, Norm Ullman i Detroit, Ken Wharram och Stan Mikita i Chicago, Tim Horton i Toronto och Earl Ingarfield och Al MacNeil i Pittsburgh. Alan Eagleson och NHLPA visade musklerna för första gången.

 En ny trofé tillkommer efter tragedin den 14 januari då Bill Masterton efter en tackling slår huvudet i isen och avlider den 15 januari. Olyckan leder så småningom fram till det hjälmtvång som kom 1979.  Bill Masterton Memorial Trophy kommer att delas ut till den spelare som visar mest uthållighet och sportsmanship i NHL, den förste som får den är Canadiens defensive högerforward Claude Provost.

 I den östra divisionen börjar både Boston och New York röra på sig. Rangers ledda av Ed Giacomin i mål och Jean Ratelle som slår igen på allvar. Giacomin leder ligan i hållna nollor med 8 stycken, Ratelle blir fyra i poängligan och Rod Gilbert blir dessutom femma. Rangers fans börjar så smått hoppas igen, det har ju gått nästan 25 år utan Stanley Cup i New York. Boston lyckas med en av de absolut bästa traderna i NHL's historia när de får Phil Esposito, Ken Hodge och Fred Stansfield från Chicago i utbyte mot Pit Martin, Gilles Marotte och Jack Norris.  Att dessutom en ung back från Parry Sound, Ontario slår igen på allvar under säsongen gör att många spår att Bruins är på väg att skapa en dynasti lika mäktig som den Canadiens hade haft under de senaste tretton säsongerna. Bobby Orr vinner sin första Norris Trophy, det kommer att bli sju till trots att han får sin karriär förstörd av knäskador. Boston går nu till slutspel på första gången sedan 1959.  

 Canadiens får en riktigt dålig start på säsongen, de förlorar borta både mot Oakland och Los Angeles under den första resan till västkusten. Den 11oktober gör Jean Béliveau sitt 400:e mål i NHL i en match mot Pittsburgh Penguins. I januari lossnar det för Canadiens, de vinner tolv raka vinster och övertar ledningen i den östra divisionen för att sen inte släppa ifrån sig den under resten av säsongen. Gump Worsley är en stor anledning, han håller nollan 6 gånger och får ett GAA på 1.98. Den 24 februari är Worsley dock mänsklig, det kan man inte säga om ”Hot Rod” Gilbert som gör fyra mål och dessutom sätter ett nytt NHL rekord med sexton skott på mål.

 Chicago tar den sista slutspelsplatsen i öst mest beroende på att både Detroit och Toronto har en misslyckad säsong. Offensiven med Bobby Hull och Stan Mikita i spetsen kan man inte klaga på men att släppa Glenn Hall i expansionsdraften visar sig vara ett stort misstag, lyckligtvis så kan de 1969 stjäla Tony Esposito från Montreal som har ett överskott på målvakter.

 I Detroit är det dystert, Roger Crozier lämnar Detroit efter sjukdomar och nervproblem, han kommer tillbaka men säsongen går inte att rädda utan Detroit blir sist i öst. En sen trade med Toronto hjälper inte heller, Detroit skickar Norm Ullman och Paul Henderson till Toronto mot Frank Mahovlich och Garry Unger. Mahovlich blir den 24 mars 1968 den elfte spelaren som gjort minst 300 mål i NHL

 . I Toronto är det inte mycket bättre, de regerande mästarna missar också slutspel, något som fansen kommer att få vänja sig vid medan de väntar på nästa Stanley Cup vinst.

 I väst blir det inte som man trott inför säsongen, Oakland som var favoriter misslyckas fullständigt och blir sist i väst, att de dessutom inte får någon publik gör att kritiken om att Vancouver inte fick något lag i expansionen växer till en orkan.

 Los Angeles är det precis tvärtom, inför säsongen tippades de bli sist i väst, men de missar första platsen i väst med endast en poäng mycket beroende på att de var det lag av de nya som lyckades bäst mot lagen i öst, de fick serien 10 vinster, 12 förluster och 2 oavgjorda mot östlagen.

 Pittsburgh Penguins som hade det äldsta laget i NHL lyckades inte speciellt bra, inte ens det faktum att de leddes av Andy Bathgate som de tagit från Detroit i expansionsdraften hjälpte, de slutade femma i den västra divisionen.

 St. Louis Blues hade dragit fördel av att Chicago inte hade skyddat Glenn Hall inför expansionsdraften och Hall ledde laget till en tredje plats i divisionen. Han höll nollan i fem matcher och skulle verkligen visa sin klass i slutspelet. St. Louis hade dessutom tagit Red Berenson från New York Rangers, Berenson som på 185 matcher i Canadiens och Rangers gjort 45 poäng gjorde 51 poäng på 55 matcher under sin första säsong i St. Louis.

 Minnesota som blev fyra i väst, fick direkt ett radarpar i Wayne Connelly och Bill Masterton. Wayne Connelly blir västra divisionens bäste målskytt med 35 mål och gjorde bland annat en hat trick den 10 januari, Bill Masterton assisterade till samtliga. Den 14 januari så inträffade tragedin med Masterton och laget tappade fokus och sjönk i tabellen (fullt naturligt), men klarade fjärdeplatsen. Bill Masterton blev den förste spelaren i NHL att avlida som en följd av en händelse på isen (andra spelare som avlidit under sin karriär är bl. a. Howie Morenz som dog  av en blodpropp, Joe Hall dog i spanska sjukan, Babe Siebert drunknade och Bill Barilko i en flygolycka).

Slutspelet säsongen 1967-1968

Kvartsfinal 1 East
Montreal Canadiens besegrar Boston Bruins med 4-0 i matcher efter 2-1, 5-3, 5-2 och 3-2.

Kvartsfinal 2 East
Chicago Black Hawks slår överraskande New York Rangers med 4-2 i matcher efter resultaten 1-3, 1-2, 7-4, 3-1, 2-1 och 4-1. De vände alltså ett underläge med 0-2 i matcher till seger med 4-2.

Kvartsfinal 3 West
St. Louis Blues slår ut Philadelphia Flyers med 4-3 i matcher efter att Glenn Hall storspelat i målet. Resultaten var 1-0, 3-4, 3-2, 5-2, 1-6, 1-2 och 3-1.

Kvartsfinal 4 West
Minnesota North Stars besegrar Los Angeles Kings med 4-3 i matcher efter resultaten 1-2, 0-2, 7-5, 3-2, 2-3, 4-3 och 9-4. De gick alltså vidare trots både underläge med 0-2 och 2-3 i matcher. 

Semifinal 1 East
Montreal Canadiens har inga större problem med att slå ut Chicago Black Hawks med 4-1 i matcher. Resultaten var 9-2, 4-1, 4-2, 1-2 och 4-3.

Semifinal 2 West
St. Louis Blues slår Minnesota North Stars med 4-3 i matcher, resultaten var 5-3, 2-3, 1-5, 4-3, 3-2, 1-5 oc h 2-1. Matchvinnare var återigen Glenn Hall och de tre veteranerna Al Arbour, Doug Harvey och Dickie Moore spelade hockey som de var minst tio år yngre.

Stanley Cup Final säsongen 1967-1968

5 maj 1968 St. Louis Blues – Montreal Canadiens 2-3 OT
St. Louis som spelat 14 matcher för att nå finalen hade behövt vinna denna match för att de skulle haft en realistisk chans att besegra Canadiens

7 maj 1968 St. Louis Blues – Montreal Canadiens 0-1
Gump Worsley segrar i målvakternas kamp, både han och Glenn Hall storspelar och resultatet blir därefter.

9 maj 1968 Montreal Canadiens – St. Louis Blues 4-3 OT
Glenn Hall är fenomenal, Canadiens vinner skotten med 46-15. Segermålet för Canadiens görs av Bobby Rousseau på volley efter att Glenn Hall gjort en drömräddning på ett skott från Dick Duff.

11 maj 1968 Montreal Canadiens – St. Louis Blues 3-2
Glenn Hall gör en ny stormatch men är chanslös när J-C Tremblay gör 3-2 på ett slagskott från blålinjen efter 11:40 i den tredje perioden. St. Louis veteraner är slutkörda och Canadiens kontrollerar matchen till slutsignalen.

Glenn Hall får som andre målvakt och andre spelare från ett förlorande lag Conn Smythe Trophy som slutspelets MVP. Ralph Backstrom får ta emot Stanley Cup pokalen då lagkaptenen Jean Béliveau är gipsad efter att han brutit fotleden i den första finalmatchen. Det uppsluppna firandet i Forum får ett abrupt slut när Toe Blake endast 30 minuter efter slutsignalen meddelar att han slutar som coach för Canadiens efter 8 titlar på 13 säsonger.

Stanley Cup GW goal: Jean-Claude Tremblay 3-2 efter 11:40 i den tredje perioden.

0 kommentarer

Dan Augustssondaug4663@gmail.com@DaugHabs2011-06-26 12:00:00