En kärlek som aldrig rostar
En säsong i NHL är lång, 82 matcher ska spelas och under dessa matcher kastas man ofta emellan hopp och förtvivlan. De senaste matcherna har ifrån Sharks sida bjudit på mer av det sistnämnda, trots detta fortsätter dock kärleken till laget växa precis som den alltid har gjort sen den där dagen 1993 när jag öppnade det där paketet.
Jag vet inte riktigt var det kommer ifrån, det kan vara eftermiddagarna på naturhistoriska med pappa. Det kan vara den där gången då mamma kom hem med en leksakshaj till mig eller någon av de gångerna man som liten följde med mamma och pappa till Feskekörkan och såg pigghaj för första gången. Hur som helst föddes min kärlek till hajar tidigt och intresset bara växte och växte.
När jag var runt 4-5 år så började även intresset för hockey växa och jag började samla på hockeykort, och trots att det nu är nästan 20 år sedan så minns jag fortfarande när jag öppnade ett paket och det första jag fick se var Jimmy Waite. Jag var mållös, killen på kortet hade en mask som var lackerad som gapet på en vithaj och tröjan han hade på sig var blå med en haj som bet sönder en klubba. Att säga att det var kärlek vid första ögonkastet är ingen överdrift.
Sen den dagen har kärleken bara vuxit sig starkare. Flickvänner har kommit och gått likaså vänner men Sharks har alltid funnits vid min sida och det har gett mig en form av trygghet. Det kan låta banalt och löjligt i vissa öron men jag tror inte att jag kan beskriva det på något annat sätt.
Jag vet inte hur ni har bemötts men när man har ett NHL lag som ligger en närmst om hjärtat kan man ibland mötas av en viss skepsis från vissa personer. Dessa är oftast fotbollsupportar gärna med ett lag i England som favoritlag som ofta menar på att man inte kan ha någon riktigt relation till ett hockeylag, och speciellt inte ett på andra sidan atlanten. Nu börjar detta låta mer och mer som en Marcus Birro krönika och det vill jag verkligen poängtera att det inte är. Jag är inget offer men jag tycker nog att vi som verkligen brinner för våra klubbar i NHL kan sträcka på oss lite och hålla huvudet högt. Det är inget fult i att älska ett lag på andra sidan jorden.
Vad det gäller Sharks befinner sig nu klubben i kris skulle jag vilja säga, efter den miserabla roadtripen hoppades vi nog alla att laget skulle må bättre av att komma hem till San Jose. Så har det inte riktigt varit, på 4 raka hemmamatcher har Sharks endast mäktat med en seger. Det är uselt och nu ligger man på 8.e plats med 17 matcher kvar på samma poäng som Kings och Colorado. Att påstå att de kommande matcherna är viktiga vore en underdrift. Sharks måste börja plocka poäng nu. Trots en ganska bra insats mot Edmonton igår natt lyckades man inte knyta ihop säcken och det blev förlust på straffar. Som jag kan se det är målskyttet och passningsspelet just nu det absolut mest kritiska. Sharks ger bort puckar gratis mer eller mindre hela matcherna igenom och får spendera alldeles för mycket tid i sin egen zon. Att peka ut någon speciell syndabock i laget går inte just nu, alla måste ta ett rejält kliv framåt och förhoppningsvis kan Havlat ge laget en rejäl injektion när han nu kommer tillbaka. Jag tror och hoppas att Sharks kan lösa denna situation, kan man fortsätta bygga på det spelet man hade i stora delar mot Edmonton och få några studsar med sig så får Dallas se upp imorgon.
Till sist väljer jag att avsluta med några rader ur One Republics fantastiska Marchin On
There's so many wars we fought
There's so many things we're not
But with what we have
I promise you that
We're marchin on
