Förbannelsen av att vara en backup
Det blev en seger igen, om än onödigt jobbig. Men ingen har heller påstått att det ska vara smärtfritt att ta sig ur en svacka.
Att vara backupmålvakt är ett i många fall otacksamt jobb.
Att vara backupmålvakt till Andrei Vasilevskiy är ett otacksamt jobb på en helt annan nivå.
För inte nog med att matchningen är högst sporadiskt, så kommer du alltid när du väl får stå att jämföras med världens bäste. Och genom det träs på en kostym du aldrig kommer kunna bära.
Precis där befinner sig Brian Elliott. Varje gång han ställer sig när det vankas match är det till ljudet av en liten suck över att Vasilevskiy står vid sidan om. Han vet det, övriga laget och staben vet det.
Alla vet det.
Det sätter en ribba som man nog bör försöka sänka, för att inte tillskriva Elliott något som egentligen inte bör förväntas av honom. Och sett med den lite sänkta ribban i beaktning så har hans tid med Lightning faktiskt varit godkänd. Han har trots allt en positiv fördelning mellan vinster och förluster trots ett otacksamt matchande med många bakändar av back to backs eller i slutet av perioder av tätt matchande bakom ett trött lag. Han har egentligen gjort precis det man kan kräva av någon som normalt sett spelar en match varannan vecka.
Det betyder dock inte att han ska stå fri från kritik. Och i nattens match tycker jag att han såg till att matchen blev betydligt mycket jobbigare än den hade behövt bli. För ibland behöver man bara en räddning, och bristen på räddningar vid rätt tid gjorde att matchen hölls vid liv.
Det är givetvis inte på Elliott att man startar helt bedrövligt, det är heller inte på honom att alla tre av Islanders mål kommer till skänks av slarvigt agerande med puck av Tampaspelare. Dock leder de tre bortskänkningarna till åtminstone två rätt klena avslut, avslut som bör stanna hos Elliott och inte i nätet bakom honom.
Det är synd, för inte minst Islanders andra mål, vilket också får ses som det billigaste, gav motståndet ny luft och en väg in i en match de var på väldigt god väg att tappa. Nu fick de istället nya kalorier in och orkade fortsätta vara tunga och jobbiga, något man gärna hade velat undvika.
För annars finns det goda anledningar till att ha klackarna åtminstone halvvägs uppe i taket. Man har nu på två kvällar lyckats skaka fram två raka segrar och har med det putsat sin statistikrad till att åtminstone se helt okej ut.
Man fick äntligen igång spelet fem mot fem och gjorde fem mål, fördelat på fem olika målskyttar, utan att Steven Stamkos gjorde ett enda. Överlag kändes man rakare och tydligare än tidigare, vilket inger hopp. Man bet tillbaka och släppte aldrig Islanders hela vägen tillbaka när det började osa surt i den egna änden. Vilket bör stärka moralen.
Så det var inte på något vis perfekt. Men det finns bitar att ta med sig och bygga vidare på när man nu lyfter mot Californien. Förhoppningsvis kan en vecka på resande fot hjälpa gruppen att komma ihop ytterligare, men främst ge möjligheten att putsa på och bygga vidare på de positiva bitar som man grävt fram nu under helgen.
Beviset på om man kommit ut på andra sidan kommer komma under veckan som stundar, och den som lever kommer få svaret.
