Noll poäng på isen, men full pott i konsten att sätta krokben för sig själva
Trots att man ledde under större delen av matchen, trots bjudningar och studsar vid rätt tillfällen så fann Tampa Bay en väg till att kamma noll i ondagsnattens match mot Washington hemma i Amalie Arena.
Jag har svårt att riktigt bestämma mig vilken fot jag ska stå på såhär några timmar efter matchen. För trots att ingenting rent statistiskt skvallrar om det, så finns där ändå en gnagande känsla av att man gav bort den här matchen.
För efter att i tur och ordning tappat ledningar på 2-0, 3-2 och 4-3 så kan man få intrycket att Tampa Bay var laget i förarsätet. Men i en match som kändes som ett ganska utdraget ställningskrig så var Washington egentligen snäppet lite bättre under större delen av de 60 spelade minutrarna. Man fick lite längre anfall, hittade igenom med lite fler avslut och var lite mer defensivt strukturerade.
Så sett ur det perspektivet så är inte Capitals seger på något sätt orättvist. Och jag får lägga min personliga värdering om att Washington Capitals är en av ligans mest beige organisationer och tillstå att de har något bra på gång under Spencer Carberry som snabbt har seglat upp som en av ligans mest intressanta coacher.
Med det sagt så känner jag samtidigt en frustration som jag inte brukar känna efter förluster där man varit det sämre laget. För mängden flagranta bjudningar, naiva beslut och mentala vurpor är det som tillsist står Lightning dyrt här.
Man släpper ett mål i sitt eget powerplay, vilket bara det är ett skäl för ett drygt tiotal kalsongryck. När man sedan, i ledningen, i inledningen av den tredje perioden agerar provocerande naivt runt den offensiva blålinjen så bjuder man Capitals på ytterligare en två mot etta de inte behövde göra jättemycket för att förtjäna. Lägg på det till några veka ageranden framför eget mål, någon puck Andrei Vasilevskiy borde ha haft och plötsligt så uppenbarar sig en bild av ett lag som gav bort en hockeymatch de fick alla typer av hjälp att vinna.
Så det finns väl antagligen två sidor av myntet här. Washington gör en bättre bortamatch än Tampa gör hemmamatch, men det finns så många flagranta missar att peka på som visar att det borde räckt ändå om man bara haft huvudet med sig.
För det här laget kan så mycket bättre. Det finns ett syniskt, spetsigt och förbaskat bra hockeylag i den där gruppen. Och visst, att Nick Paul och Mitchell Chaffee saknas gör ju saker med djupet. Men det förklarar inte att toppspelarna gör sådana grodor som de gör. Det förklarar inte slappa ageranden och naivt beteende.
Man kan bättre, således är det stora problemet att visa det mer konsekvent. För det här hattandet med vinster och förluster om vartannat ger ingen lugn och ro i varken omklädningsrum eller tabell. Och det hade varit ett enormt misslyckande om ett lag av den här kvalitén sköt sig själva i foten.
För jag fortsätter att joddla om att det här är ett bra lagbygge. Delarna finns, och små justeringar här och där skulle kunna göra dem till en riktigt otrevlig upplevelse att stöta på framåt våren.
Men då håller det inte att ge bort matcher, hur lite man än förtjänade att vinna dem från första början.
