Grundserien, check!
82 matcher, 82 krönikor. Grattis till mig antar jag, för en liten klapp på axeln är jag väl åtminstone värd?
Målet med grundserien var detta. Att genom att ge en vinkel på varje match kunna måla upp en bild av vad en grundserie egentligen innebär. Att utifrån vad jag sett och lärt mig om denna organisationen och sporten i stort genom åren försöka nyansera bilden av den ständiga process som är ett hockeylag bortom vinster och förluster.
Det har bitvis varit tufft. För i enighet med det rimliga så är inte alla matcher under en 82 matchers grundserie värda att prata om eller ens dra slutsatser av. De mest kommer, går och är medans de är. Det är därför lunken kallas just för lunk.
Samtidigt har vissa rader skrivit sig själva. Steven Stamkos i närmaste otroliga säsong sett till uppnådda milstolpar är ju innehållsskapande i sig självt. Och då har jag inte ens gjort något om hans 1000 match, vilket är en liten skämskudde på. Får nog bli ännu en text snart om varför han är den störste organisationen haft och att ingen annan faktiskt är direkt nära heller.
Och att match 82 firades med en hållen nolla, att Braydem Point spräckte 50 pytsar och en stabil seger känns ju kul, även om det i en kontext av slutspelssignaler mest är vad det är. Coolt dock att Points första mål i öppen kasse denna säsongen blev hans 51a totalt, vilket innebär att han nådde 50 mål utan någon som helst hjälp av ryckta motståndarmålvakter, hatt av på det.
Well well, nu ska jag mysa någon dag åt mitt egna i mål tagna maraton innan jag vänder blicken mot det som stundar. För krönikorna kommer självklart fortsätta komma sålänge Tampa fortfarande är med och stångas.
Men först ska vi landa efter den långa strapats som varit grundserien. Bitvis var det jämna underlag och vackra vyer, men ofta var det ändå mest en lång ojämn och evighetslång grusväg.
Tack till alla som hängt på såhär långt!
TV: Tampa Bay körde över Detroit
