Legends of Montreal Canadiens # 61 Saku Koivu

Saku Koivu vann aldrig Stanley Cup men få spelare under de senaste 20 säsongerna varit mer värda att få lyfta Lord Stanleys pokal. Ett VM-guld och fyra OS-medaljer har han i alla fall i sitt prisskåp.

Alla minns när Saku Koivu gjorde comeback efter sin cancersjukdom den 9 april 2002 men han drabbades dessutom av två svåra knäskador och en allvarlig ögonskada. Utan de många missade matcherna (han hade bara en säsong då han kunde spela samtliga seriematcherna) hade han antagligen passerat 1000 poäng i karriären.

Saku Antero Koivu föddes den 2 november 1974 i Åbo, Finland. Hans far Jukka var under flera år coach eller assistant coach i den finska ligan för TPS Åbo och Lukko Rauma och hans lillebror Mikko blev 2004 NHL-proffs i Minnesota Wild där han sedan 2008 är lagets kapten. Saku började spela seniorhockey i TPS som 18-åring säsongen 1992-93 där han gjorde 10 poäng under serien och 5 poäng i slutspelet när TPS blev finländska mästare.

Året innan hade han presenterat sig under sin internationella debut genom att göra 8 poäng när Finland blev fyra i junior EM och under JVM 1993 så stod han för 1 mål och 9 poäng på 7 matcher när Finland blev femma. Han fick debutera i senior-VM samma säsong då han gjorde 1 poäng på sex matcher när Finland blev sjua.

Under sommaren 1993 valdes Koivu av de regerande Stanley Cup mästarna Montreal Canadiens som den sista spelaren (#21 totalt) i den första omgången i det årets draft. Den kommande säsongen fick han sällskap i TPS av en bekant från finska juniorlandslaget nämligen Jere Lehtinen och duon kommer att spela tillsammans i det finländska landslaget om båda var tillgängliga under de kommande 15 säsongerna. Koivo formligen exploderar under sin andra säsong i TPS, han vräker in 23 mål och 53 poäng på 47 matcher och då får man inte glömma att han bara var 19 år. TPS misslyckas med att försvara sin titel trots att Koivu gjorde 12 poäng på 11 slutspelsmatcher.

Under JVM 1994 blir hela världen uppmärksam på Koivu och hans kedjekamrater Jere Lehtinen och Ville Peltonen, kedjan kallas i Sverige för Knatte-Fnatte-Tjatte-kedjan (Huey, Dewey and Louie Line). Trots att Koivu och kedjan sprider skräck under turneringen så blir Finland bara fyra, Koivu gjorde 3 mål och 9 poäng och blir uttagen till Finlands lag till OS i Lillehammer.

Koivu och Finland gör ett otroligt bra OS många anser att Finland borde vunnit guldet men nu blev laget trea efter att man förlorat semifinalen mot Canada med 3-5 efter att laget lett med 2-0 med fyra minuter kvar av den andra perioden. Koivu stod för en storartad turnering med 4 mål och 7 poäng, Peltonen gjorde lika många poäng och Lehtinen stod för 3 poäng.

Samma år spelas dessutom ett VM där Finland var nära att vinna för första gången i historien, Finland mötte Canada i finalen som avgjordes på straffar efter att båda lagen gjort var sitt mål under matchen, Canada vann straffslagningen efter att bland annat Koivu missat sin straff. Under turneringen gjorde Koivu 11 poäng och blev med det trea i poängligan, Lehtinen gjorde 8 poäng medan Peltonen gjorde 5 poäng.

Säsongen 1994-95 visade Koivu att han var för bra för att stanna i Europa, han vann poängligan i finska ligan efter att han gjort 27 mål och 74 poäng på 47 matcher, i slutspelet gjorde han 7 mål och 17 poäng när TPS vann sin andra titel på tre säsonger.

I VM som spelades i Stockholm var Koivu och hans kedjekamrater ostoppbara, hela trion blev efter turneringen uttagna i All Star Team. Finland vann VM efter att laget bara släppt in ett mål under slutspelets tre matcher (5-0 i kvartsfinalen, 3-0 i semifinalen och 4-1 i finalen mot Sverige). Koivu blev trea i poängligan med 10 poäng bakom Peltonen som blev tvåa med 11 medan Lehtinen nöjde sig med 7 poäng.

Efter VM-guldet i Sverige blev Koivu proffs i Montreal där han omedelbart blir en tongivande spelare, han blir fjärde bäste rookie i poängligan med 45 poäng (Daniel Alfredsson vann Calder Trophy). Montreal tar sig till slutspelet som nionde lag i NHL men blir utslagna i den första omgången av NY Rangers med 4-2 i matcher efter att Montreal lett serien med 2-0, Koivu stod för 4 poäng under sitt första besök i Stanley Cup slutspelet. Under hösten är det dags för World Cup, Koivu är given i Finlands lag och han gör 4 poäng på 4 matcher när Finland som blev tvåa i den Europeiska gruppen blev utslagna av Ryssland i den ena kvartsfinalen.

Säsongen 1996-97 startar Koivu säsongen i ett rasande tempo, han leder länge NHL:s poängliga innan Mario Lemieux kommer igång. Den 7 december 1996 skadar han knät i en match mot Chicago Blackhawks, han hade då samlat ihop 13 mål och 38 poäng på 29 matcher. Koivu gjorde comeback i februari efter 32 missade matcher, under de 20 avslutande matcherna gör han 18 poäng och slutar på 56 poäng på 50 matcher. Utan skadan hade han antagligen gjort över 75 poäng som blev hans toppnotering i NHL och hamnat bland de 25 bästa i poängligan. I slutspelet åkte Montreal ut i första omgången och Koivu stod för 4 poäng på 5 matcher.

Den kommande säsongen fortsätter Koivu att ha problem med skador, han gör 57 i serien och Under 1998 spelas också OS och NHL har speluppehåll under OS för första gången. Koivu spelar givetvis för Finland som slår ut Sverige och blir trea, Koivu gör en riktigt bra turnering med 10 poäng på 6 matcher. Året efter fortsätter skadeproblemen för Koivu som får nöja sig med 44 poäng på 65 matcher, Montreal missade slutspelet och när Vincent Damphousse tradades mot slutet av säsongen 1998-99 så blev Koivu utsedd till Canadiens lagkapten, han blev den 27:e i ordningen sedan Canadiens bildades 1909. Koivu deltog i VM för Finland under våren och Finland tog hem silvret. Koivu blev utsedd till turneringens bäste forward och vann poängligan med sina 16 (4+12) poäng.

Nu drabbas Koivu på allvar av skadehelvetet, säsongen 1999-2000 kan han bara spela 24 matcher pga av att han slår axeln ur led. Året efter tvingas han till en knäoperation och kan bara spela 54 matcher för Habs och under de båda säsongerna gör han endast 68 poäng sammanlagt. Efter en sommar där han tränat bra och rehabiliterat sitt knä så gott det gått får Koivu rejält ont i magen på flyget på väg till Montreals träningsläger i september 2001.

Han söker upp Montreals läkare Dr. David Mulder som konstaterar att Koivu drabbats av en form av ”Non-Hodgkins” cancer som kallas ”Burkitt's lymphoma” på engelska. Han väntas missa hela säsongen med strålning och rehab men gör mirakulöst nog comeback när det återstår 3 matcher av serien. Matchen i Centre Bell mot Ottawa Senators den 9 april 2002 kommer för alltid att finnas i en Habssupporters minne, den gamla fansen som varit med på den "gamla goda tiden" i Forum säger att det var första gången de kände att ”Forums spöken” hittat till Centre Bell. Koivu hyllas under presentationen med en lång stående ovation som konkurrerar med den som Rocket Richard fick efter den sista matchen i Forum och dessutom så säkrade Montreal en slutspelsplats. Länk: http://www.youtube.com/watch?v=pXhwbxCaMQ8

I slutspelet ställs Montreal mot ärkerivalen Boston Bruins som blir utslagna efter 4-2 i matcher, Monteal förlorar sedan i den andra omgången med samma siffror till Carolina Hurricanes. Koivu stod för 10 poäng på de 12 slutspelsmatcherna och efter säsongen så vann han Bill Masterton Memorial Trophy. Han missade givetvis OS-turneringen 2002 pga cancern och Finland missade medalj för första gången på tre OS.

Säsongen 2002-03 är Koivu tillbaka på allvar, han sätter nytt personligt rekord med 71 poäng (21+50) men Montreal missar slutspelet igen. Han ställer upp för Finland i VM där han gör 11 poäng på 7 matcher men Finland får nöja sig med femteplatsen. På hösten 2004 spelas World Cup igen, Finland med Koivu i spetsen vinner den Europeiska gruppen och slår ut Tyskland och USA på vägen till finalen där Canada väntade. Canada vann med 3-2 i finalen över Finland och Koivu och Kimmo Timonen blev uttagna i turneringens All Star Team, Koivu stod för 4 poäng under turneringen men imponerade stort genom sitt defensiva jobb.

Under lockoutsäsongen 2004-05 återvänder Saku hem till Åbo där han spelar för TPS som då coachades av hans far Jukka Koivu, han gör 16 poäng på 20 seriematcher och 5 poäng på 6 slutspelsmatcher. När NHL startar efter lockouten är Koivu i mycket bra form och även Montreal gör bra ifrån sig i serien, Koivu gör 62 poäng på 72 matcher när Montreal blir trea i sin division.

Under OS-turneringen som spelades 2006 stod som vanligt Koivu för en stark insats, han gjorde 3 mål och 11 poäng i turneringen där Finland förlorade finalen till Sverige. Han blev uttagen i All Star Team efter att han delat segern i poängligan med Teemu Selänne. I Stanley Cup slutspelet samma säsong möter Montreal Carolina Hurricanes som vunnit sin division och plockat 19 poäng mer än Habs. Montreal tar ledningen med 2-0 i matcher mot favoriterna Carolina i den första omgången.

I den tredje matchen lagen emellan den 26 april 2006 blir Koivu träffad i ögat av en hög klubba från Justin Williams och Carolina vinner den matchen med 2-1 efter OT med stor hjälp av de två domarna som dels missade att visa ut Williams för den höga klubban men även i övrigt var väldigt dåliga. Koivu fördes snabbt till sjukhuset där läktarna opererar hans trasiga öga bland annat han hans hornhinna lossnat, Koivu kommer under resten av karriären och livet få dras med ett försämrat synfält. Carolina vann sedan tre raka matcher och slog ut Habs med 4-2 i matcher, Carolina gick sedan hela vägen och vann Stanley Cup, det kvittar hur många Stanley Cup och Conn Smythe Williams vinner så kommer han i Habsland alltid vara förknippad med just den här olyckshändelsen.

Under OS-turneringen som spelades 2006 stod som vanligt Koivu för en stark insats, han gjorde 3 mål och 11 poäng i turneringen där Finland förlorade finalen till Sverige. Han blev uttagen i All Star Team efter att han delat segern i poängligan med Teemu Selänne.

Koivu kommer igen starkt efter ögonskadan och gör sin bästa säsong i NHL poängmässigt med 22 mål och 75 poäng på 81 matcher men Montreal missade ändå slutspelet 2007. Han gjorde den 9 januari sin 500:e poäng och efter säsongen blir han belönad med Kina Clarion Memorial Trophy för sina insatser utanför rinken. Under den kommande säsongen gör han 56 poäng under serien och 9 poäng när Montreal blir utslagna i andra omgången av slutspelet, han åker sedan till Europa och spelar sitt sista VM för Finland där han gör 3 poäng när Finland blir trea.

Under den säsongen får Koivu en hel del kritik för att han aldrig lärt sig franska bra nog för att kunna besvara frågor eller hålla tal. Visserligen kan man tycka att det är en småsak men om man är lagkapten för Montreal bör man trots allt kunna prata med barn som är fans på deras språk och inte på engelska. Kritiken fick sedan alldeles för stort utrymme i media men om man jämför med en fotbollsspelare i Europa som bytt klubb och land så kan han ofta hålla presskonferens och svara på frågor på det nya språket ganska snabbt efter transfern.

Under säsongen 2008-09 kommer Koivu att passera en hel del milstolpar, den 18 oktober passerar han Tocket Richard och går upp på sjundeplatsen när det gäller assist i Canadiens och 2 dagar senare gör Koivu sin 600.e poäng i NHL. Totalt så stod Koivu för 55 poäng på 68 matcher under seriespelet. Efter att Montreal åkt ut efter fyra raka förluster i den första omgången av slutspelet 2009 så bestämmer sig Habs GM Bob Guinea för att inte erbjuda Koivu ett nytt kontrakt. Koivu hade då varit lagkapten i 10 säsonger vilket var delat rekord med Habolegenden Jean Utebliven och det finns de som tror att just det är en anledning till att han inte fick ett nytt kontraktserbjudande (en annan och betydligt mer trovärdig är lönetaket).

Koivu skriver den 8 juli 2009 kontrakt med Anatema Dicks och anledningen till att det blev Anatema heter Teemu Selänne. Hans första säsong i Anatema blir något av ett misslyckande inte så mycket för honom som för laget som missar slutspelet. Koivu är Finlands lagkapten i OS i Vancouver där laget tar hem bronsmedaljerna, Koivu gjorde 2 poäng under OS där han vann sin fjärde olympiska medalj, i Anaheim blev det 52 poäng varav 19 mål (hans bästa säsong i Anaheim statistiskt sett).

Den kommande säsongen blir det 45 poäng under serien och 7 poäng på 7 slutspelsmatcher för Koivu som nu har en betydligt mer defensiv roll med stort ansvar i boxplay. Hans poängskörd sjönk året efter till 38 och Anaheim missade slutspelet igen men under den förkortade säsongen 2012-13 så går det mycket bättre för honom med 27 poäng under serien och 3 poäng på 7 slutspelsmatcher.

Under säsongen 2013-14 väljer Koivu att avstå OS-turneringen eftersom han varit skadad, hans beslut tyder de flesta som ett bevis på att säsongen är hans sista och att han hellre vill vinna Stanley Cup än OS. Han gör 29 poäng under säsongen och när han och Anaheim kom på besök till Montreal den 24 oktober hyllades han av publiken både före matchen och under de avslutande minuterna av matchen. Han blev dessutom utsedd till matchens största stjärna av publiken. Länk: http://www.youtube.com/watch?v=d454avLzs5s

Efter att Anaheim blivit utslagna av de blivande Stanley Cup mästarna LA Kings i den andra omgången bestämde sig Koivu för att sluta med ishockeyn och den 10 september blev det officiellt efter ett pressmeddelande i Finland. Han och hans familj kommer att bo kvar i Kalifornien där han i vinter kommer vara assistant coach för sin yngste sons ishockeylag. Koivu blev 2006 invald i IOK som representant för de aktiva, ett uppdrag som varade i sex år och i framtiden ska vi inte bli förvånade om han får fler uppdrag inom ishockeyn dels i Canada, dels i Finland men även internationellt.

Här kan ni läsa dels ett porträtt över Koivu på NHLPA men också hela hans uttalande där han meddelar att han slutar: http://www.nhlpa.com/news/saku-koivu-retires-from-nhl-after-18-seasons

Statistik

3 kommentarer

Dan Augustssondaug4663@gmail.com@DaugHabs2014-09-28 22:10:00