Liket lever!
I dubbel bemärkelse skulle man kunna säga. Efter att ha haft turen att ha bevittnat lördagens härdsmälta under kraftig berusning efter lite bröllopsfestligheter, så känner jag mig nu fit till att skriva igen. Och detta känns ju klart mycket roligare att lägga ut orden kring.
För än en gång så ruskar man liv i sig efter att ha sett slagna ut. Var man hittar energin är nog omöjligt att svara på, men att var och en lyckas gräva i de djupaste, mörkaste delarna av sina respektive källare och komma fram med mer tryck i buggarna är bara att lyfta på hatten över.
Men någonstans lämnar denna matchen ändå en lätt bitter eftersmak. För mitt i allt rivande, slitande och frenetiskt kämpande, så hänger hela tiden ett orosmoln och tynger luften. För känslan är att man för varje minut som går kommer allt närmare punkten där det bara inte går längre.
.
För detta har varit det tuffaste slutspelet hittills. Det går inte nog att understryka hur hårt det har slitit på en trupp som redan innan pucken släpptes i Toronto gått igenom enormt mycket. Och sedan dess har man slitit, man har kämpat, man har täckt skott, tagit smällar och hållt ut. Man har behövt äta sig tillbaka fler gånger än tidigare, man har behövt omgruppera fler gånger än tidigare och det har ofta varit en närmast parodisk parad mellan bänk och omklädningsrum.
Och att nu på ett bräde tappa Point igen, samt se Paul, Bogosian, Perry och Kucherov linka av och grina illa är minst sagt jobbigt, även om majoriteten av dem slutförde matchen så är det nu ändå tydligt att något är fel med dem. Därtill kan man lägga Hedman, som spelar men inte varit sig själv sen huvudsmällen i sista matchen mot Rangers.
Det går på ångorna nu, och Colorado är inte dummare än att de kommer peta på allt de kan komma åt. De har fördelen av vila nu när serien har gått några matcher, de har fördelen av att vara en spelmotor vi nog aldrig sett maken till. De kommer göra det extremt jobbigt att få någonting att hända framöver. Och än ser de nog ingen anledning till att behöva börja tänka.
Jag antar att det bara vill till att hålla tag i sin hatt och tillsist få reda på vad den mänskliga kroppen är kapabel till. Vad ett lags gruppdynamik klarar av att kollektivt överkomma.
För oavsett utgång, så kommer vi åtminstone få den frågan besvarad innan detta är över.
