När ord inte räcker till
Jag vet inte längre vad jag ska skriva som inte redan har skrivits. Hur jag ska sätta ord på känslor som inte kan beskrivas. Hur man ska kunna gestalta att se historia skrivas framför sina ögon.
För det är svårt att finna en vinkel som inte är självklar och billig. Jag hittar liksom inget som kittlar, något som jag känner inte kommer skrivas om på andra ställen. Det finns så många öppna dörrar att sparka in helt enkelt.
Att man på de fyra sista matcherna i matchserien enbart släpper in ett mål i spel fem mot fem.
Att Steven Stamkos med sina två mål förhoppningsvis äntligen jagade bort det oförtjänta narativet om sig själv som en slutspelschoker.
Hur man än en gång visar klass på precis alla plan genom att bara ta över serien när man stod med ryggen mot repen.
Det är som jag beskrivit innan, bara löjligt på precis alla plan.
Kanske är det så att det kommit till en punkt där ord är överflödiga? Kanske kan inte detta beskrivas förrän om ett par år, när eran är över och man upplever den tid vi lever i nus mer bistra kontraster? Kanske kommer man aldrig riktigt förstå?
Jag vet inte, och får nog bara finna mig i det, lägga den vetgirigheten åt sidan och njuta av färden som man blivit tagen med på. För så mycket vet jag, att jag vill inte missa något.
Inte en sekund.
Jag vill se allt, läsa allt, höra på allt. Jag vill fortsätta slitas mellan hopp och förtvivlan, jag vill fortsätta ha mina tankar till 95% upptagna av detta lagets förehavanden så länge det bara går. För hur lite känslorna och tankarna än kan beskrivas, så är de ändå underbara att ha.
Och nu står vi inför den mest värdiga av finaler, det slutgiltiga testet för denna kärnan. Skulle man lyckas reda ut Colorado så står man på toppen av modern hockeyhistoria. Då har man slutligen suddat ut alla om, men och övriga tveksamheter kring sina framgångar och sin plats i historien.
Det kommer bli den tuffaste serien man någonsin spelat, men också den där man har absolut mest att vinna.
Och vi kommer få vara med, se, leva och uppleva. Där, mitt i natten, ensamma på varsitt håll i ett sovande land, är vi ändå enade och sammanlänkade. Hoppet, tron, tankarna och tvivlen för oss samman, oavsett vem man är eller var man befinner sig är vi enade kring detta laget.
Må vi få fortsätta vara vara det.
Må vi få se historia skrivas, mitt framför våra ögon.
Må vi få fortsätta känna oss enade kring alla de stora ögonblicken.
Må vi få stå på toppen av världen ihop, en gång till.
Vi är ett gäng lyckans ostar allihop.
