Nu är hålet djupare än på länge
Ska det gå åt helvete så antar jag att det ska göra det ordentligt.
Jag kan själv känna igen känslan som finns i Rangers just nu. Odödligheten, självfortroendet, den kollektiva övertygelsen om att inget någonsin kommer kunna stoppa en. Då orkar man hur mycket som helst, man tvivlar aldrig och allt går på automatik. Och tack vare det så dyker lägena upp, och man skjuter träff kanske lite oftare än man borde. Det är mäktigt och otroligt svårstoppat.
På andra sidan står dessutom ett lag med goda skäl att tvivla. Alla deras drag är synade, alla svaren de trott sig ha från match ett visade sig fel. Det är stressat, otimat och slarvigt. Det är ett lag som nu för första gången på länge inte direkt lyckats kravla sig ur hålet man grävt åt sig själva. Det finns ingen push, ingen energi och inga motdrag.
Man är för första gången sen 2019 illa ute på riktigt.
För Rangers energi och den grad av medstuds som följer med den är otroligt frustrerande. Pucken söker sig till blåskjortornas blad, man får inget gratis, inget att gå på. Det finns ingenting där som vänder vinden och tänder hoppet i ögonen på killen bredvid dig på bänken, hoppet sjunker i samma takt som luften blir allt tunnare.
Och det tråkiga är att det kanske inte bara räcker med att vara bättre kommande matcher. Rangers offensiv kräver inte mycket för att straffa, och längst bak står en rysk fantom som faktiskt inte behövt stå det minsta på huvudet hittills, men absolut har kapacitet att göra det. Det kommer krävas en prestation utöver vad detta laget bjudit på tidigare kombinerat med en medstuds man hittills inte förtjänat. Det är en stor uppgift att axla.
Ju mer framgång man skördar, desto närmare kommer man det oundvikliga slutet. Samtidigt står vi här med ett lag som trotsat alla de tvivel man haft under ett bra tag nu, och jag har ju ändå lovat mig själv att tvivla mindre och njuta mer. Även om det har varit svårt att finna något njutbart med de senaste två matcherna.
Det går ju inte att blunda för det faktum att man förr eller senare får slut på stora ögonblick. Plötsligt är man inte riktigt där den sekunden, den hundradelen, när det behövs.
Eller så kommer man än en gång sitta här och undra vad det är för människor som spelar i detta laget efter att de än en gång bevisat ens oro obefogad.
Antar att den som lever får se.
