Nya giv inför en annorlunda Deadline
Med Trade Deadline i antågande så finns det kanske fler frågor än svar kring Tampa Bay Lightning anno 2023/2024. En något udda situation såklart, men också en spännande tid med nya avvägningar.
Jag får börja med att be om ursäkt för den långa frånvaron. Ibland vill hjärtat mer är hjärnan klarar av och just det har gjort att jag under hösten behövt prioritera, vilket har gjort att skrivandet fått stå till sidan. Men mitt tittande har inte varit mindre, även om man numer allt oftare ifrågasätter varför man fortfarande håller på.
För det ligger en stark känsla av ambivalens vilande över denna upplagan av Tampa Bay Lightning.
Det är konstigt, för jag tycker att det är ett bra lag på papperet. Det finns skill, det finns rivjärn, det finns kapacitet för att kunna vinna precis varje match man ställer upp i, Men det är något som saknas, någonstans i packningen hos alla de som under sommaren lämnade omklädningsrummet ligger något som gått detta laget förlorat.
Och visst, i Pat Maroon, Corey Perry och framförallt Alex Killorn fanns tre extremt starka röster. Röster som på daglig basis drev gruppen inifrån. De visste vad de skulle säga och när de skulle säga det. Det ska inte underskattas, det är en viktig del av en gruppdynamik som ger ett framgångsrikt lag.
För det är tydligt att de som förväntades träda in i deras spår inte riktigt klarat av det. Det är nu som den “nya” lite yngre delen av kärnan ska ta ytterligare ett steg och ta lite mer plats, vilket istället blivit till vad som känns som lite av ett vakuum.
De kommer nog fatta grejen vad det lider. Men kruxet är att man aldrig riktigt vet hur lång tid det kan ta. Vi pratar trots allt om människor, människor som nu ska balansera den press som alltid ställts på deras egen prestation som hockeyspelare, med att även stå i fronten av laget. Det är ett tungt ok att bära, och tar för olika personer olika lång tid att vänja sig vid. Och tråkigt nog är det helt omöjligt att säga om det blir denna säsongen, nästa eller aldrig.
Men man kan bara vänta, detta är gänget man har bettat på, man måste ge dem tid.
Och det har blivit bättre.
Allteftersom säsongen gått så spelar man bättre, man är mer spelförande och mer ansvarstagande. Absolut, inget är perfekt, men för ett lag som fortfarande lite grann väntar på att en hel drös av spelare ska hitta någon form av stäm så ser det ändå helt okej ut spelmässigt. Tyvärr finns det en stor brist som det inte finns utrymme för brister hos.
För när Andrei Vasilevskiy missade säsongens första månader på grund av en ryggoperation så var planen att bara hålla fanan så högt det gick, för att sen pusha när 88an var tillbaka mellan stolparna, Och under den tiden så var Jonas Johansson förvånansvärt bra med ett klappuselt försvarsspel framför sig.
Nu har man till viss del städat lite. Stundom är man förvisso väldigt naiva, men sett till att det i princip bara är Victor Hedman som kan kliva ur första halvan av säsongen med godkänt betyg så var man ändå på en rätt bra plats när det var dags för den stora kattten att återgå i tjänst.
Men det har blivit ett komplett magplask.
Och det är djupt olyckligt på väldigt många plan.
För hela tanken när man konstruerade den här truppen var att det skulle vara det motsatta. I ett lag limmat mot lönetaket är man tvungna att chansa på billiga kort. Man hoppas någonstans att Darren Raddysh och Nick Perbix skulle fortsätta sin fina utveckling från i fjol. Man hoppades att det fanns ett stabilt sjättebackspel i Calvin deHaan. Men framförallt så hoppades man att Vasilevskiy skulle kunna sminka över några av de eventuella bisterna som skulle uppstå, och det resonemanget ter sig helt logiskt.
Man betalar ju trots allt honom 9,5 miljoner för besväret.
När man nu dessutom har Mikhail Sergachev på skadelistan blir behovet än mer skriende, då räcker det inte med medelmåttighet, då måste han vara en klippa, och det har han långt ifrån varit.
För ibland behöver man bara en räddning.
En räddning kan få det system som under säsongen kritiserats hårt att se ganska bra ut. En räddning kan lyfta någon som har det struligt. En räddning kan vara skillnaden mellan med och motvind. Vasilevskiy har betalt för att rädda, men ger riktigt dålig valuta på den investeringen just nu.
För framåt gör man tillräckligt, även om produktionen är väldigt endimesionell och helt och hållet avhängd på Nikita Kucherov så gör man ändå tillräckligt med mål för att vinna fler hockeymatcher än man gör. Vilket gör saker än mer enerverande. Lyckligt vis är Kucherovs totala dominans bara det skäl nog att kolla på matcherna, och kanske anledningen till att man ännu inte tappat det.
Så med Trade Deadline i antågande så går givetvis spekulationerna varma. Och svänger med vinden och resultatraden, bara under förra veckan gick snacket från att spränga truppen efter tre raka förnedrande förluster på hemmaplan, till att det nog kanske kan finnas något där ändå och att man nog borde handla lite efter två fina segrar på lika många dagar nu nu under helgen.
Och så ska det väl till viss del vara.
För man kan inte förbise att läget är intressant. Med Sergachev borta grundserien ut så öppnas väldigt många dollares upp för att spenderas på annat. Julien BriseBois kan för första gången på rätt många år attackera Trade Deadline utan att behöva pussla med småmynt och växel för att få helheten att gå ihop. Man har också, tack vare den skaderadda man ändå haft, kunnat visa upp en del av vad som finns i pipen och det borde kunna finnas bitar där som skulle kunna vara intressanta att dingla framför potentiella säljare.
Man har fått stabilt backspel av både Emil Lilleberg och Max Crozier, Gage Goncalves är redo att få flaxa med vingarna i NHL, Mitchell Chaffé har även han gjort ett gott intryck.
Där bakom finns en trio collegespelare i Eamon Powell, Dylan Duke och framförallt Isaac Howard, som var en framträdande figur i det USA-gäng som tog hem hela skiten vud JVM i julas.
Lägger man därtill Ethan Gauthier, Jack Thompson, Declan Carlile och kanske även Niko Huuhtanen. Så finns det bitar för att kunna bygga ett paket, särskilt som det nu verkar socialt accepterat att börja deala med draftval från både 2026 och 2027.
Sen är ju bara frågan, bör man göra det?
Mitt svar är nej.
Ganska blankt nej faktiskt.
Eller, ska inte säga blankt nej, det är mycket en fråga om vad det är för typ av affär.
Men om man ska ta det i rätt ordning, vilka är behoven? Främst en back, en puckflyttande sådan i den bästa av världar. För just nu finns ett enormt hål längre ner i backhiererkin efter en försvarare som är hygglig på rören och som snabbt och effektivt kan flytta pucken framåt i banan, sätta den på forwards i fart och på så sätt komma ur knepiga situationer. Max Crozier har visat sig bidra med det på ett jättebra sätt, men han tar också sina första stapplande skär i ligan och att lägga någon som helst press på honom vore att dra saker lite långt. Men det krävs nästan i dagsläget, då gubbar som Calvin de Haan, Erik Cernak och Emil Lilleberg hanterar puck som vore den närmast dödligt explosiv. Skillnaden har varit slående när man mixat in den rörlighet, finurlighet och kreativitet som Crozier kommer med, vilket mycket visar på behovet.
Laget skulle inte heller må piss av en forward som kan bidra med några strutar. Av den lägre halvan av forwardsuppsättningen har man fått ungefär de 800 tusen i offensiv utdelning som man pröjsar för. Connor Sheary har såklart varit en monumental besvikelse, och kommer inte kunna revanschera det denna säsongen, men är också fullständigt otradebar så man får nog bara hoppas på en tillbakastuds nästa säsong där.
Vilka är då alternativen?
På backsidan är såklart Noah Hanifin det största priset. Han skulle inte se jättedum ut till vänster i ett andrapar, och verkar själv ha uttryckt att han gärna skulle komma till Tampa. Dock kommer priset troligen skena där, och man kommer dessutom tävla mot lag som är villiga att betala extra för att Calgary ska äta lön, vilket Lightninng inte ska göra när man inte behöver. Känslan är att man slåss mot för många här, och att man ganska tidigt kommer vara ute ur den leken.
Andra alternativ på backsidan är Philadelphias Sean Walker, som gör en fin säsong och tickar i de boxar som man behöver fylla. Väljer man att titta åt det mer defensiva hållet så finns namn som Nick Seeler eller Chris Tanev också där som potentiella namn.
Tittar vi offensivt så har man länkats till Vladimir Tarasenko, vem vet, man var kanske där och rotade redan i somras, men fick inte pengarna att funka. Och det är ju självklart att det kittlar att få in en gubbe av den kalibern i topp sex och ett andra powerplay. Det skulle inte heller vara omöjligt att se att man försöker få ihop ett paket med det lag man potentiellt handlar en back ifrån. I fallet Philadelphia så ska exempelvis Scott Laughton vara tillgänglig.
Om jag får kasta ihop en egen teori som hade kunnat vara lite festlig så började för någon dag sen mina tankar snurra kring att återförenas med Tyler Johnson. Johnson är nu inne på sista året på det kontrakt man dumpade på Blackhawks för tre år sen. Och ser man till de senaste två säsongerna så har han producerat ganska bra i fullständigt odugliga lag. Priset för Johnson borde inte vara jättehögt, och med den historia som finns så skulle han säkert göra det jättebra i en tredjekedja och ett andra PP. Mannen har en tendens att vara där när det gäller, och på något poetiskt vis vore det skönt för själen att se honom tillbaka med blixten på bröstet igen. Oddsen för att detta händer är nog mikroskopiska, men tanken slog mig och har inte riktigt kunnat släppa den.
Så, vad ska man göra då?
I mitt tycke, ingenting såvida det inte är något som hjälper organisationen bortom denna säsongen. Summa summarum, inga rentals, åtminstone inga rentals som kostar mer än några toksena draftval.
Kort och gott, gör inget pompöst enkom för att boosta årets trupp. Det av den enkla anledningen att jag tror att det inte går att göra tillräckligt med affärer för att göra årets upplaga till en legitim contender.
Tolka mig rätt, tar sig denna gruppen till slutspel så kan de absolut rida en Vasilevskiy som otippat hittar formen och en Kucherov som fortsätter vara fullständigt outstanding till att göra livet otroligt surt för många lag. Tror jag att de räcker till mot de verkliga topplagen i ligan om man bortser från de scenarion som är närmast absurda? Nej, faktiskt inte det minsta.
Detta gänget har över 60 matcher denna säsongen visat att de är rätt medelmåtta. Ett mittengäng som ger bort ungefär lika mycket som de skakar fram. Är det en indikation på vart man är påväg? Förmodligen. Tror jag att det fortfarande finns en push till att göra ytterligare en stark säsong om saker faller på plats? Ja, jag tror faktiskt det.
Dock är denna säsongen inte den säsongen, således måste man prioritera framtiden i de beslut man tar. Hittar man en affär där man kan både kan ge en boost åt årets trupp men också göra spelaren man tar in till en del av framtiden är jag idel öra. Och sett till BriseBois historik är nog en sådan affär att förvänta om det blir någon alls. Men handlar det om en rental så bör man inte vara med och svinga, man har så mycket mer att förlora än att vinna på en sådan affär.
För jag vet inte från var känslan kommer, men att denna säsongen fått se rekordmånga rookies ta sina första skär i Tampatröjan har varit väldigt uppfriskande. Och jag tror att det finns att bygga på i vissa av dem, kanske rent av redan nästa säsong. Och iochmed det så har det inte känts lika viktigt och intressant att sukta efter förstärkningar, det känns bara inte som det skulle göra tillräcklig skillnad. Sen kommer det såklart alltid att kittla i magen när Deadline närmar sig och det kommer in någon ny pjäs, och det kanske visar att jag var helt fel ute här. Och vet ni vad? Jag skulle vara helt okej med det.
Men känslorna skvallrar kanske om att åtminstone jag på något sätt gått vidare. Att jag inte längre klänger mig kvar vid att storhetstiden till vilket pris som helst måste upprätthållas. Jag är nog redo att omfamna det nya, och på att följa allt på lite andra premisser. Det är en rätt skön känsla att bära med sig, oaktat vad som händer ser jag fram emot att se denna gruppen dra detta så långt de bara förmår. Det kan bli allt från missat slutspel till hockey långt in på försommaren, och hur som är det helt okej.
Så efter en väldans massa teckens orerande så är jag väl inte mycket klokare än innan jag började knappra. Och det kanske är lite signifikativt för laget på isen som jag inte under snart ett halvår heller lyckats få grepp om.
Det enda jag vet är att det alltid finns en anledning att fortsätta följa dem, och att tar de sig bara in, så finns det alltid en chans.
