O Captain! My Captain!

För det är lätt att glömma hur skadeskjuten lagets offensiv faktiskt varit under säsongen. Bortsett från tre matcher i oktober så var Nikita Kucherov ur spel fram tills efter nyår, däremellan hann också Brayden Point stå vid sidan av i 15 matcher. Det ger alltså ungefär en kvarts säsong utan lagets två övriga offensiva lok, och framförallt två av de viktigaste beståndsdelarna i ett powerplay där han normalt har mestadelen av sin produktion. 

Och det märktes, för det är först nu på det senaste som powerplay har kuggat i. Och trots en fin utdelning där senaste tiden har man bara en total procent över säsongen på 23,5, vilket till stor del kan tillskrivas frånvaro av främst Kucherov. I ljuset av ett powerplay som hackat så kan man med säkerhet säga att han gått miste om en hel del poäng här som han behövt ta igen i spelet 5 mot 5. 

Det går givetvis inte att blunda för att tidigare nämnda två spelares återkomst har tryckt upp hans siffror lite,men under deras frånvaro var han det offensiva loket, och producerade bra även då. Men de senaste veckorna han har haft har varit något i hästväg. Han är just nu uppe i fem raka matcher med minst tre gjorda poäng, med totalt 17 poäng in på kontot under den perioden. Han bokstavligen flyger in i slutspelet i ett stim han enligt egen utsago aldrig tidigare upplevt.

Men det absolut bästa med allt detta, det är den monumentala känslan av revansch som ligger där i bakgrunden. För rösterna har senaste åren ekat allt högre att han varit överflödig i detta laget, att hans lyfta lön skulle gjort mer nytta på andra ställen. Det har funnits en stor frustration över de frekventa och långvariga skadorna och det faktum att Point, Kucherov, Hedman och Vasilevskiy var tillräckligt med stjärnkraft för att bära laget till cupen i bubblan fick många att ifrågasätta hans betydelse framförallt på isen. 

Ifrågasättandet har i viss mån varit relevant, i en cap-värld så bör man ifrågasätta värdet man får ut av varje investerad dollar, och på isen så har han inte varit pengar på banken senaste åren, åtminstone inte som i fornstora dagar. Men värdet han tillfört vid sidan av, som mentor, ledare och ansikte utåt för hela organisationen är ett värde man inte alltid tar med i ekvationen. Stamkos är en fantastisk kapten, oerhört uppskattad i laget, en sköld mot omvärlden för sina lagkamrater och den som först välkomnar nya spelare till organisationen och får in dem i gänget. Han var den förste att visa tro på det man byggde, lämna lite pengar på bordet och sätta en rimlig intern lönestandard vilken gjort att vi ännu inte har en spelare i laget med en lönetaksträff på över tio miljoner. Han är en ambassadör för hela staden och den förmodligen störste idrottaren i densamma. 

Att han nu gör en sådan här säsong ovanpå allt det andra är en så otroligt skön revansch, ett bevis på att han fortfarande är en spelare i absolut världsklass och det visar hur enormt jobbiga grejer han genomgått tidigare år om denna nivån hela tiden funnits där. För vem vet? Hade Kucherov och Point varit skadefria så hade kanske han kanske jagat en Art Ross-utnämning nu, det är sannerligen inget långskott att tänka i de banorna.

Oavsett vad så har hans karriär nu åtminstone fått ytterligare ett lager av legitimitet, och vi fans har fått ytterligare ett minne att blicka tillbaka på när vi ser hans tröja glida upp i Amalies takstolar och ta plats bredvid Lecavalier och St. Louis, då som den största i den trion och i hela organisationens historia.