Oro är överskattat
För jag har lovat mig själv att oavsett resultat, om jag så är den sista på jorden, njuta av resan.
Den defensiva medvetenheten är fullständigt bedrövlig, den offensiva effektiviteten är platt och förbunden till i princip tre, fyra spelare. Lägg därtill klantiga utvisningar, frustrerat beteende och ett målvaktsspel som inte håller måttet.
Då får man detta.
Om det är lättja, trötthet eller bara sakers allmänna tillstånd får jag nog låta vara osagt, men faktum är faktum, man söker, med ljus och lykta efter något att hålla fast vid.
För jag anar en något förvirrad grupp, för det som pågår just nu är ganska nytt. Inte att man går igenom svackor, utan att hamna i en ny när man känner att man var på god väg ut ur den första.
För man ska vara ärlig här, denna kärnan är van vid att det löser sig. Tuggar man bara på så löser det sig, det gör det alltid.
Tills det inte gör det längre.
För det känns närmast lite chockat. Både i matcher och i den stora helheten har man vant sig vid att studsa tillbaka, att alltid hitta rätt igen när man fallit tillbaka ett par matcher. Oftast tack vare att de ledande spelarna är just ledande spelare som övriga kan ta rygg på.
Då har man fått några oförtjänta mål och några stora räddningar och sakta kunnat växa från det. Det har inte nödvändigtvis behövt se toppen ut, bara allt bättre.
Nu sprider sig en panik är känslan. Man börjar kasta runt och förändra mer än tidigare, man söker upp bråk för att tända en gnista. Man ser endast kortare glimtar av det som varit konstanter under de senaste säsongerna.
En liten röst viskar i mitt öra att orken är slut, att energidepåerna slutligen har dränerats. Men allt förnuft i mig säger åt mig att inte lyssna.
För domedagen har enligt hörsägen varit nära tidigare. Under den förkortade pandemisäsongen vann man två av de sex avslutande matcherna, under mars i fjol hade man två räckor av tre raka förluster under mars och en fyra matcher lång period utan seger i April. Det går ju att peka på att det gick ganska bra tillsist ändå.
Det kan låta som ursäkter, på samma sätt som det är en försvarsmekanism att måla fan på väggen och räkna ut laget ur slutspelet redan innan det börjat.
Tolka mig rätt, man kan mycket väl åka mot Toronto, det kan tillochmed gå fort. Men det kommer isåfall bero på att Toronto just där och då är ett bättre hockeylag, inte för att man hade en risig form i Mars.
Laget har förtjänat fullt förtroende tills de visar att det inte finns något kvar längre. Man har visat över tid att man vet vad man håller på med. Låt dem få motbevisa det i skarpt läge först, innan man i ett naivt försök att sänka sina egna förväntningar drar förhastade slutsatser av saker som egentligen inte spelar någon större roll.
Det kan ta slut i April, Maj eller Juni. Det enda man kan göra är att njuta av ovissheten och kasta sig huvudlös in i fighten, med känslor, tro, förhoppningar och allt annat man har.
Det är det som är tjusningen med idrott
