Reseberättelse: ”Jag är förälskad i Nashville”

SvenskaFans Niclas Viberg befann sig i Nashville under en knapp vecka och berättar om äventyret.

SvenskaFans och Hockeysverige.se arrangerade tillsammans med LA Travel en hockeyresa till Nashville. På schemat stod en knapp vecka i Music City och tre matcher sågs: Colorado, Washington och Edmonton.
 
30-talet resenärer var med på resan och efter en smärtfri flygtur över Atlanten var alla på plats under onsdagskvällen, lokal tid.
 
Torsdagen inleddes sedan med matchvärmning i Bridgestone Arena och lite handel i Predators Team Store. Nashville såg pigga ut och PK Subban verkade vara på ett synnerligen gott humör med spex och skoj. Phil Housley, idag 52 år och assisterande tränare i Predators, har däremot tappat stinget. Passningarna sitter inte alltid på bladet och ibland kom de i knapp styrfart.
 
Men har man gjort knappt 900 assist under en NHL-karriär så har man i alla fall varit en väldigt bra passningsläggare en gång i tiden.
 
Nashville hade ute näst intill hela sitt lag under sin morning skate. När det var Colorados tur var det ett tiotal spelare på isen. Men vem i Colorado vill verkligen spela mer hockey än man faktiskt måste den här säsongen?
 
---
 
Efter en sömnig Colorado-värmning var det dags för en rundtur i Bridgestone Arena – en av USA:s, och världens, mest använda arenor. Rundturen gick från katakomberna under arenan till de översta sektionerna. Det visades bland annat upp privata sviter och en populär lounge, med en tiotalet meter bred TV-skärm och där spelarna passerar förbi innan de äntrar isen.
 
Förmiddagens behållning var annars när vi – utan att veta om vem det var – bad Terry Crisp om hjälp. Crisp blev dubbel Stanley Cup-mästare med Philadelphia på 70-talet och förde, som head coach, Calgary till Stanley Cup-titeln 1989. Idag jobbar han med radio och TV för Predators.
 
Men fokus under torsdagen hamnade så klart på kvällens match, där Nashville tog emot Colorado. Och nog var det ett härligt spektakel.
 
Spelet i sig var kanske ingen höjdare. Nashville gjorde under långa stunder lite som man ville med ett väldigt svagt Colorado. Av någon anledning lyckades man däremot aldrig rycka ifrån och det blev en tight match in i slutet.
 
- Det är klart att det är en speciell match. De är ju borta från slutspelet, men samtidigt är det ett bra lag och har många bra spelare, sa Filip Forsberg om matchen när vi pratade med honom i omklädningsrummet. 
 
Faktum är ju att slutresultatet fastställdes först i tom kasse när Filip Forsberg gjorde sitt tredje mål för kvällen. Jublet var enormt och kepsar slängdes på isen när Forsberg blev den första spelaren sedan 2010 att göra hattrick i två raka matcher.
 
- Jag vet inte vad jag ska säga… det är klart att det är kul, framför allt nu när vi vann. Senast blev det ju torsk, sa en blygsam Forsberg.
 
Men Nashville alltså. Mitt i publikhavet har Predators byggt upp en scen där ett countryband underhåller i periodpauserna. Så mäktigt. Så härligt. Så Nashville.
 
---
 
Efter matchen blev det en sväng ut på Broadway, huvudgatan i Downtown Nashville, för den fantastiska trion Niclas Viberg, Peter Sibner och Per Bjurman. Barerna varieras med boots-affärer och överallt ser man trubadurer av högsta klass. Det är en otrolig stämning och någon gång i livet bör man besöka Broadway i Nashville.
 
Vi snubblade in på en bar och mötte upp några andra. Då skedde det – det som knäckte Sibner.
 
- You look like you’re from Nashville, fick jag höra. Och vilken hyllning. Där står man i flanellskjorta och truckerkeps, med en öl i handen och njuter av livebandets sköna country och tas för en local boy.
 
Sibner? Han gick på desperat boots-jakt dagen efter.
 
Och detta liveband alltså. Det är det bästa jag har upplevt. Inget annat kan hota. När de är klara för kvällen går jag fram och pratar lite med dem. Då visar det sig att sångerskan, Sarah Gayle Meech, har medverkat i SVT-programmet Jills veranda.
 
Artisterna på barerna håller sagolikt hög nivå, men det där gänget var i en klass för sig.
 
---
 
Den matchfria fredagen spenderades i boots-affär efter boots-affär innan det var dags att återvända till hotellet för en träff med Filip Forsberg, Mattias Ekholm och Viktor Arvidsson. Trion berättade om sina karriärer, svarade på frågor, signerade prylar… och efter Leksands 5-1-seger fick givetvis frölundaiterna i gänget en del pikar från en viss spelare.
 
Efter den träffen var det dags för lite samkväm på hotellets terrass. Gassande sol i februari var inte helt fel.
 
Senare vankades det middag. Mitt emot hotellet låg Martin’s Bar-B-Que – en oöverträfflig restaurang som kan sitt kött. Att trycka i sig deras chicken wings eller ribs ger en närmast orgasmisk upplevelse.
 
Besöker man inte Martin’s Bar-B-Que om man någon gång är i Nashville går man sannerligen miste om något speciellt. För att kunna testa allt på menyn var det många i sällskapet som besökte Martin’s dagligen…
 
---
 
Under lördagen och söndagen var det fokus på matcherna mot Washington och Edmonton. Precis som mot Colorado var det dramatiska tillställningar. Under lördagen var det givetvis en speciell match för Forsberg, den stora huvudpersonen i Predators under veckan.
 
Att Capitals gav upp honom för några år sedan var publiken inte sen att uppmärksamma – i synnerhet inte när han nätade.
 
Strax innan nedsläpp gled Edmontons front office in på pressläktaren. Peter Chiarelli, Keith Gretzky och Todd McLellan tog täten och slog sig ner några platser bort. Tyvärr hörde jag dem aldrig diskutera en eventuell Andrew MacDonald-trade…
 
Lördagskvällen spenderades återigen på den så underbara Broadway och Robert’s Western World. Samma band stod än en gång på scenen och bjöd på lika skön njutning som senast. Ett besök i Nashville utan ett besök på Robert’s är inte ett riktigt besök.
 
Det hade tagit sig många Washington-supportrar till Nashville – vem vill inte åka till Nashville, liksom? – och trots förlusten visade de mer än gärna sina sympatier under kvällen.
 
Men efter en halvtimme jämte den här snubben var en konfrontation oundviklig.
 

- Man, why Erskine, undrade jag.
 
- Because he’s a badass, svarade stollen.
 
Kanske insåg han det orimliga i sitt tröjval, för det dröjde inte länge innan sällskapet lämnade Robert’s.
 
---
 
Dagen efter kom alltså Connor McDavid och hans Edmonton på besök till Music City. Oscar Klefbom, som har tagit fina kliv i Oilers, hade hälsat på gästerna under lördagen – men han var inte lika charmig under söndagen.
 
Trots att det var Nashville som spelade den andra matchen i en back-to-back var det Edmonton – visserligen på den sjätte och sista matchen på en road trip – som såg trötta ut.
 
Men inte Connor McDavid.
 
Sällan har jag varit så sugen på att se en spelare live som i söndags. Och McDavid svek inte. Gång på gång bjöd han på höjdpunkter och vid 1-1-målet var det ”bara” Roman Josi och Ryan Ellis som han förnedrade.
 
Oilers imponerade inte, men McDavid motsvarade alla – extremt höga – förväntningar.
 
Efter matchen tog jag mig en pratstund med Milan Lucic. Oilers powerforward var en förträffligt trevlig och tillmötesgående person. Det var inte riktigt den förutfattade meningen man klev in i omklädningsrummet med.
 
Den som vill kan läsa lite om Lucic här. Så småningom kommer det även en längre text om och med Viktor Arvidsson.
 
---
 
Sen hände det. Mitt framför mig står ingen annan än Wayne Gretzky. Wayne Gretzky!
 
Förmodligen har jag aldrig pratat sämre engelska under de 25 senaste åren som när jag stapplade fram och kväkte ur mig en fråga om att få några ord.
 
- No, not today, buddy.
 
Jag fick nobben av Wayne Gretzky. Men jag är också ”buddy” med Wayne Gretzky.
 
Wayne Gretzky!
 
Min buddy.
 
---
 
Jag hängde med Gretzky. Sibner fick intervjua PK Subban iklädd enbart kalsonger. Subban, alltså. Inte Sibner. Men det är inte fy skam det heller.
 
---
 
En av resans lite mer udda höjdpunkter – det finns många sådana! – var när resenären Coffe Mattisson, Växjö Lakers klackledare, skulle pumpa igång Vida Arena. Via Skype slängdes han upp på jumbotronen och bjöd på följande uppträdande.
 
Mäktigt värre.
 
---
 
Om jag besudlade loggan på golvet i omklädningsrummet? Nej. Men man hade ju lite av en dröm att råka göra det och få James Neal efter sig. Då gäller det bara att se upp för flygande armbågar och höga knän.
 
Det mest dramatiska i omklädningsrummet var annars när vi pratade svenska med Forsberg, Arvidsson eller Ekholm – och Harry Zolnierczyk skäller ut oss för att vi inte pratar engelska.
 
Han måste ha misstänkt att vi snackade skit om honom.
 
---

Kanske har jag glömt något. Jag har definitivt censurerat bort en del. Men vilken fantastisk resa det var. 

--- 
 
Nashville. Maten. Musiken. Stämningen. Och så lite hockey på det.
 
Jag är förälskad. 

Niclas Vibergniclas.viberg@svenskafans.com@NiclasViberg2017-02-28 15:00:00
Author

Fler artiklar om Nashville