Säsongsammanfattning 23/24

Hux flux har det snart gått en och en halv månad sedan man brakade ur slutspelet mot Florida. Det har gått fort, samtidigt som det känns som en smärre evighet sedan man hade en nattmangling att se fram emot.

Det är i stunder som dessa lätt att blint bara stirra framåt, för samtidigt som slutspelet når sin kulmen så närmar sig också Draften och Free Agency där man på allvar tar steget in i, eller åtminstone mot, en ny säsong.

Men innan dess känns det passande att ta en sista promenix genom minnenas allé. Att, både genom sammanfattning av helheten och spelare för spelare, en sista gång ta oss igenom Tampa Bay Lightning anno 2023/2024. För de fanns, och kommer aldrig finnas igen, därför kan en fin sammanfattning av både gott och ont vara lite fin att lämna till eftervärlden, tänker jag.

Jag tänker att detta kommer bli en oddysée genom tre dokument. Dels detta, det första, där jag går igenom säsongen i skriftform, som en liten krönika, fast stor. Sen kommer det följa ett dokument med omdöme av målvakter och backar, samt ett där jag tar mig igenom forwards på samma manér. Gött va?

Så låt oss börja från början, närmare bestämt i september 2023.

För det var då det drog igång. Med doften av nylagd is, insvettat men nyskurat omklädningsrum och känslan av att aldrig har varit bättre tränad. Inte jag alltså, jag kan med all emfas understryka att jag har då varit bättre tränad, väldigt mycket bättre tränad faktiskt.

Men det hör inte hit.

Man återsamlades, med stora förhoppningar och stor revanschlust efter en fjolårssäsong man tyckte slutade alltför tidigt. Och efter de förutsättningarna som capen erbjuder så fanns det skäl att vara lätt optimistisk. Visst, man hade fått vinka farväl till både Ross Colton och inte minst Alex Killorn när det helt enkelt inte gick att få ihop matten. Men man hade ändå kunnat fylla på rätt prisvärt i deras ställe. Connor Sheary hade tidigare visat sig kunna funka bra som komplement till skickliga lirare. Luke Glendening skulle fylla den lucka som uppstått i boxplay men också bidra med gedigen defensiv, gubbgrinigt slit och stark tekningsstatistik, och Josh Archibald plockades in för att runda av botten sex.

Men redan innan träningslägret hunnit slå upp portarna hade Julien BriseBois behövt krishantera en första gång då Josh Archibald, inte långt efter att han hade kritat på, valde att bryta sitt kontrakt då personliga omständigheter inte tillät honom att bryta upp från sin sommarbas och göra flytten till Tampa. Man kan känna att det måste vara något riktigt allvarligt för att välja bort en flytt till världens framsida. Men man får repektera att livet kommer emellan ibland. Det gjorde även BriseBois och innan Archibalds kontrakt hunnit passera genom dokumentförstöraren så hade man redan skrivit kontrakt med Tyler Motte för att fylla exakt den lucka Archibald hastigt och lustigt lämnat efetr sig.

Allt gott, trodde man, det där löste sig smidigt, tänkte man.

Träningslägret började.

Någon dag gick.

Allt kändes lugnt.

Tills det inte gjorde det längre.
'
För narrativet med hela off season hade lytt att med alla spelartapp, med den uttunnade bredden, så skulle Andrei Vasilevskiy verkligen behöva kliva upp och göra skäl för sina 9,5 millionas per år. Och förhoppningarna var att en lång försäsong med vila och återuppbyggnad verkligen skulle ha hjälpt den stora katten som inte hade gjort annat än att spela hockey under de senaste åren.

Det trodde säkert Vasilevskiy själv med, för han hade återuppbyggt sig, så till den grad att han benböjt sig till något knas i ryggen. Ett något som inte kändes av förrän han gått på is vilket gjorde att rehabilitering av knaset inte kunde påbärjas förrän säsongen var i vardande.

Sagt och gjort, operation krävdes och det stod således klart att man skulle behöva inleda de första två månaderna av säsongen utan en nyckelpjäs i den plan som skulle kunna få projektet att flyga från första början.

Bördan att axla förstaspaden hamnade istället på Jonas Johansson, en målvakt med högst begränsad NHL-erfarenhet i stort, och en erfarenhet av att vara förstaslips i NHL som var precis lika med noll. Det ska inte stickas under stolen med att det kändes väldigt skakigt. Men det faktum att i princip ingen målvakt värd namnet blev tillgänglig på waivers när de slutgiltiga trupperna skulle spikas, vetskapen att Vasilevskiy skulle komma tillbaka vilket gjorde det onödigt att skicka ut tillgångar i en målvaktstrade samt att Johansson gjorde ett par riktigt starka ingripanden under försäsongsmatcherna, ledde fram till att man ändå var villig att se vad han kunde göra med det förtroende han faktiskt aldrig haft innan.

Och det går inte att dra någon annan slutsats än att han tog chansen. Visst, såhär i efterhand så kanske det inte var fullt så rosaskimrande som man kände där och då. Försvarsspelet var inte bra ska nämnas, faktiskt bitvis under all kritik, vilket såklart påverkar siffrorna. Men Johansson visade inte heller att han är en målvakt god för att kunna bli en regelbunden starter på NHL-nivå. Men det var inte heller förväntat, han bidrog till att hålla ett lag som hade sin beskärda del av bekymmer ovanför vattenytan och lite till under två månaders tid. Det får i alla böcker som finns ses som med beröm godkänt.

Så, den 24e November, var det dags för Den Stora Katten att kliva in i handlingarna och begå säsongsdebut. Den kom i säsongens rån när man gjorde 8 mål på 14 skott borta mot Carolina och hoppet tändes om att man i ett navit supporterscenario skulle gå rent från och med då.

Så blev det ju såklart inte.

För föga förvånande så märktes det på Vasilevskiy att hans kropp gått igenom en del. Han hade förtvivlat svårt att hitta rätt och långa stunder kostade han laget fler matcher än han stal åt dem. Sett såhär i efterhand är det inte så konstigt, och även han föll offer för det högst ojämna försvarsarbetet som man inte heller lyckades få ordning på. Men det var ett faktum att han inte var den utvilade, revanschsugna målvakt som alla hade förväntat sig skulle komma in i säsongen.

Så det var med fler frågetecken än utropstecken som man lite grann backade in mot ett nytt kalenderår. Man var spelmässigt okej, men inte mer, man hade förtvivlat svårt att vinna nyckelmatcherna, man hade likaledes svårt att samla ihop långa vinstrader. Kontentan av det blev att man aldrig riktigt lyckades skaffa sig någon marginal i tabellen. Och vid en tidpunkt då man normalt börjar kika mot slutspel, så hade Tampa Bay fortfarande en ganska lång väg att vandra innan man kunde tillräkna sig en plats där.

När 2024 sedan kom så var det med sju skadesorger och åtta frånvarobedrövelser. För från December och framåt så for spelare ut och in på skadelistan med en oroande frekvens. Erik Cernak var hel och skadad omvartannat, Tanner Jeannot var borta, spelade en match och var sedan borta igen. Connor Sheary missade substansiell tid, Haydn Fleury likaså. Men mest kännbart av alla var det faktum att Mikhail Sergachev fick ett skott på foten hemma mot Vegas just innan jul, bedömdes vara dag-dag i ungefär två månader, för att sedan i sin comeback just efter All-Star uppehållet bryta benet på två ställen och snabbt åter fann sig i en lång rehabprocess.

För en backsida som redan från start var tunn så hjälpte det inte att ha två av sina tre bästa backar borta under ganska stora delar av den andra halvan av grundserien. Särskilt inte som poäng var något man var i stort behov av.

Men sånt är livet, och man kan bara gräva där man står. Det fick helt enkelt bli dags för en av alla förstå sig påares mest bespottade talangpooler att gå in och täcka upp luckorna som de icke spelföra lämnat efter sig.
Så under tiden som var kvar fick alla fans en chans att för första gången stifta bekantskap med namn som Declan Carlile, Jack Thompson och Gage Goncalves på NHL-nivå. Och de gjorde det bra, efter förutsättningar och förväntningar så imponerade de faktiskt med sitt sätt att ta sig an NHL-hockey. Givetvis säger det fåtalet matcher var de fick inte jättemycket, och i Thompsons fall är det allt vi kommer få se i Tampafärger då han senare ingick i affären för Anthony Duclair. Men det inger ändå ett visst mått av hopp att de unga killarna inte drunknar fullständigt när de ställs på en NHL-is.

Dock fanns det tre killar som verkligen tog den chans de fick given till sig. Tre killar som på allvar satt sig i en position att bli NHL-spelare på heltid redan kommande säsong. För Emil Lilleberg, Max Crozier och Mitchell Chaffee fick alla en chans till en plats som de sedan inte släppte. Visst, Lilleberg och Crozier fick bägge flytta ner till Syracuse igen under kortare sejourer, men efter första samtalet kommit så var de en del av NHL-gruppen under den större majoriteten av sista halvan.

Kommer komma in mer på spelarna i de senare omdömena, så vi lämnar det vid att de lämnade ett starkt intryck på både fans och lagledning.

Och så gick vintern till vår, läget var i det mest väsentliga oförändrat. Man vann och förlorade om vartannat och allt som skvallrade om att man var på väg mot att skaffa sig luft i tabellen, grusade man snabbt med ett par risiga insatser, och man stod kvar vid status quo. Ingen lyfte, ingen mer än Nikita Kucherov stack egentligen ut. Det var ett vasst powerplay och till viss del Guds försyn som gjorde att man höll sig kvar i kampen när Trade Deadline närmade sig.

Och det var en Trade Deadline som, ända tills den inte gjorde det längre, handlade om Noah Hanifin. Ryktena gick att han höll Calgary i parterr för att tvinga fram en flytt till Tampa. Allt pekade på att så skulle bli fallet tills Vegas klev in i handlingen och snuvade alla utom sig själva på konfekten. Såhär i efterhand är det omöjligt att säga hur nära det var, om det ens var nära överhuvudtaget. Julien BriseBois har till denna dag ännu inte släppt något kring turerna, och det brukar han inte göra heller, det tillhör lite hans jobb.

Det blev istället Anthony Duclair och Matt Dumba som kom in. Två goda vänner som gav gruppen lite drag under galoscherna. De är två starka karaktärer som på sina egna sätt ingöt någon form av swagger i gänget de landat in i. Det faktum att Duclair även visade sig funka utmärkt som ett komplement till Nikita Kucherov och Brayden Point bidrog även det till att forwardsuppställningen föll på plats på ett fint sätt.

Och helt plötsligt började man rada upp segrar. Mot bra lag, mot dåliga lag och även mot de där mitt emellan. Som av en händelse fanns det lite tryck, lite lugn och lite av den mentalitet som gjort Tampa Bay Lightning så framgångsrika under den senaste tioårsperioden visade sig.

Som av en händelse kändes Andrei Vasilevskiy annorlunda, Anthony Cirelli steppade upp, likaså Steven Stamkos och Brayden Point. Alla offensiva vapen tuggade på, snyggt orkestrerade av en helt fenomenal Nikita Kucherov. Som förvandlade allt han rörde vid till guld.

Klipp till en månad senare och man hade satt sig i en position där slutspelsplatsen var deras att förlora.

Men man släppte inte den, utan man slog in spiken och säkrade sin biljett till slutspelet med ganska god marginal till serieavslutningen. Ännu ett år hade man löst det, ännu ett år visade man varför det är dumt att inte lita till gruppen man äger.

Sen var det dags att vandra mot slutspel. Och under de sista omgångarna var allt jag önskade att man skulle hitta ett sätt att få ställas mot vilket lag som helst utom Florida Panthers. Vars mix av elakhet, skill och fart skulle matcha ett fortsatt lite skadeskjutet Lightninglag exeptionellt dåligt.

Man fick Florida Panthers.

Och de passade Tampa precis lika uselt som man på förhand kunde förutse.
För man gör inget dåligt slutspel, man spelar med Florida i fem hela matcher. Med studsar, domslut och allmänt flyt som hade gått lite annorlunda hade man nog kunnat dra det längre än man gjorde. Men nu fick Florida precis det med sig som bättre lag brukar få med sig. Tveksamma domslut gick deras väg, mål kom i psykologiskt utsatta lägen. De fick någon studs här och någon idioträddning där. Summa summarum så fick de det de behövde, och de tog det och sprang. Så som bra hockeylag gör, så som lag som är bättre än du gör.

Utgången var lika logiskt som den var rättvis. Florida gick vidare, relativt komfortabelt med 4-1 i matcher och ännu ett år fick Tampa ta semester innan det roliga knappt hunnit börja.

Så jag vet inte, är det en godkänd säsong?

Svansföringen från organisationen är alltid hög, som den ska vara. Man kommer alltid ställa ett slagkraftigt lag på isen varje säsong som man har den kärna av spelare som man har. Men ser man till den hand de blev givna. Med långa skador på nyckelspelare, ett system som inte riktigt satte sig och att man fick möta det tuffaste möjliga motståndet direkt i slutspelet så är det svårt att ändå inte ge ett godkänt betyg.

För när allt kommer omkring så navigerade man trots allt sig runt alla problem genom den förmodligen bredaste och tuffaste divisionen i hela ligan. Till ännu en slutspelsplats, där man fick mindre än man spelmässigt förtjänade. För 4-1 i matcher kan ge bilden av att man rullade över och dog, men så var inte fallet. För andra året i rad så faller man med en spelmässig flagga i topp. Skillnaden från när man istället gått vinnande ur slutpselsrundor är det där andra, det sista lilla, det som inte riktigt går att sätta fingret på men som är så tydligt när man upplever det.

Oavsett vad så är ännu en säsong lagd till handlingarna. 87 matcher blev det med den här gruppen. En grupp som vi aldrig kommer få återuppleva, men som ändå på sitt eget sätt skrivit in sig i Tampa Bay Lightnings historieböcker.

Det var mina tankar om det som var säsongen 23/24, hoppas att de bidragit med lite fin läsning och att ni vill hänga med på spelaromdömena som kommer här under de kommande dagarna.

tills dess hoppas jag att sommaren är snäll mot er och att bägge lagen förlorar Stankey Cup-Finalen.

På återseende!