StartnhlNHLTampa Bay LightningSvenskaFans rankar NHL: 8. Tampa Bay Lightning

SvenskaFans rankar NHL: 8. Tampa Bay Lightning

Ifjol blev det respass direkt i slutspel mot Montreal, men i år pratas det istället om att Lightning är en av de allra hetaste kandidaterna i east att ta sig hela vägen till final. GM Yzerman har haft en bra sommar på kontoret helt enkelt, eller?

Jo, att tro på Tampa har blivit populärt inför den kommande säsongen, vilket gör att den samlade Svenska Fans-redaktionens tips nästan känns lite försiktigt jämfört med vad som finns att läsa på många andra håll...

Redan ifjol var ju faktiskt Lightning en faktor att räkna med, även om minnet kanske mest är just de där fyra raka förlusterna i slutspel. I grundserien knep man precis andraplatsen i Atlantic Division före Montreal, och placerade sig därmed som tredje lag i hela Eastern bakom Boston och Pittsburgh. Detta trots att Steven Stamkos missade mer än hälften av säsongen efter sitt benbrott, och dessutom utan att övertyga särskilt mycket när det gäller lagets special teams (13:e bästa powerplay med 18.5% utdelning och 23:e rankat boxplay med 80.7% effektivitet bara). Det allra största skälet var förstås att man äntligen hittat en målvakt som kunde spika igen trots lagets offensiva fokus, en burväktare av klass som man inte sett sedan Khabibulins dagar egentligen...

Det handlar förstås om Ben Bishop, målvakten som anslöt under våren 2013 i ett byte med Ottawa som skickade lovade forwardstalangen Cory Conacher åt motsatt håll. Då knorrades det lite om att det där minsann inte var särskilt genomtänkt, idag är det en fascinerande skillnad med utvecklingen dem emellan. Medan Bishop gick och blev Vezina-nominerad ifjol så lyckades inte Conacher göra fler än 20 poäng på 60 matcher för Ottawa, sattes upp på waivers och togs upp av Buffalo där han inte heller förmådde göra något större intryck... (och har nu fått en nu chans i NY Islanders)

Bishop ja, lika mycket som hans spel uppskattades under grundserien saknades hans närvaro när slutspelet väl började. En armbågsskada inträffade under slutet av säsongen, vilket gjorde att han fick följa slutspelet från läktaren. In kom Anders Lindbäck istället, svensken som i början av säsongen började på samma ruta som Bishop, men som ganska snabbt förpassades till att öppna båsdörren för det mesta. Väl i slutspel blev det dessvärre ganska klart att det fanns goda skäl till att Bishop konkurrerade ut honom, målen duggade tätt bakom honom och siffrorna 3.91 och 88.1% är inget roligt slutspelsminne. Samtidigt märktes att Stamkos som varit borta så länge inte var i fullt slag, att laget trots allt var väldigt ungt, och att avsaknaden av Martin St. Louis blev tydligt. Och att Montreal spelade väldigt bra också förstås, även om många minns en del tveksamma domslut också, som gjorde uppförsbacken än tyngre. Nåja, vi glömmer det där nu.

St Louis ja, Tampa Bay-ikonen som varit lagets lilla stora hjärta under så många år valde under uppmärksammade former att begära att få lämna laget mitt under säsongen, efter att initialt ha ratats i GM Yzermans planer för Kanadas OS-trupp (som han ju också chefade över). En irritiation som växte sig så stor att han alltså tvingade fram ett byte till Rangers, trots att han till sist fick en plats och var med och vann guldet för lönnlöven. Med facit i hand var det rätt kanske inte så dumt ändå, St. Louis har trots att han ännu presterar på väldigt hög ändå uppnått en väldigt hög ålder, och någon gång tar bensinen slut i hans tank också. Visst hade det varit en fin saga om han fått runda av sin karriär med en Stanley Cup i Tampa den kommande säsongen, men sett till lagets framtid har man nog nu fått det bättre, med en betydligt yngre Callahan som kom i utbyte, och trevliga draftval för vidare utveckling.

GM Yzerman har sedan han kom in i klubben målmedvetet försökt bygga laget från grunden, ambitionen har varit att skapa en betydligt större bredd genom att drafta klokt och låta dem växa till sig i AHL, och nu känns det nästan som man har lite för bra produktion av talanger på väg in, nästan så att man har svårt att kunna ta tillvara på dem alla. Ifjol blommade t.ex. både Ondrej Palat och Tyler Johnson ut till två helgjutna NHL-spelare redan under sina rookie-säsonger, och nominerades mycket välförtjänt till Calder Trophy-priset, som dock gick till Nathan MacKinnon.

Ifjol kändes lite som ett se-och-lära år med alla ungdomar i laget, och det behövdes en del förändringar och lite mer rutin för att man skulle kunna ta det där steget till att bli ett riktigt stabilt NHL-lag och en gjuten slutspelskandidat. GM Yzerman har som sagt haft en väldigt bra sommar, och har egentligen levererat på alla punkter.

Försvaret var viktigt att få rätsida på, och även om nu utbudet på free agent-marknaden inte såg så märkvärdigt ut, var de flesta ganska överens om att Tampa lyckades få en av de allra mest attraktiva spelarna till den kanske bästa prislappen, när Strålman övertygades om ett avtal som ger honom $4,5 per år (cap hit). Från Vancouver såg man sedan till att värva ytterligare djup på backsidan i form av Jason Garrison, den tidigare Florida-spelaren som nu återvänder till Sunshine State, och förhoppningsvis gör det med solitt spel och visar upp den där beryktade bössan från blå i powerplay.

På målvaktssidan stod det ganska tidigt klart att Lindbäck inte skulle få återvända, han erbjöds ingen förlängning, och valet föll till sist på ryske veteranen Evgeni Nabokov. Nu senast var han i NY Islanders och gjorde det okej, men blickar man längre tillbaka i karriären var han ju under vissa år i Sharks med i toppskiktet av ligans burväktare, och förhoppningsvis kan ge laget en något tryggare avlastning när Big Ben behöver vila.

I offensiven har laget egentligen allra mest bredd genom tillväxten på ungdomar, men där har nu såväl Brian Boyle som Brenden Morrow anslutit, två spelare som kommer att bidra med mycket erfarenhet till de andra. Boyle med sin storlek, färska slutspelsrutin och skickliga tekningar lär vara gjuten i uppställningen, om än troligen först som fjärdecenter, Brenden Morrow kanske har sätt sina bästa dagar och lär få lite mer bekymmer att hålla en helt fast plats i laget.

Mest spännande i år blir det ändå att följa fjolårets drafttrea Jonathan Drouin, som nu äntligen kommer att få göra sin NHL-debut. Efter att ha dominerat tillsammans med MacKinnon 12-13 fick han fortsätta själv ifjol, och gjorde det ännu bättre. En makalös talang som lär få chansen att lyckas i år.

Med tanke på att laget egentligen inte förlorat något märkvärdigt, snarare gjort sig av med sådana spelare som nog ändå inte skulle platsat (bortsett från Teddy Purcell kanske), så råder det inget tvivel om att Lightning har stärkt sina aktier i kampen om framgång i Eastern Conference. Samtidigt som Tampa gjort det, känns det inte riktigt som motståndarlagen har gjort särskilt mycket att behöva bli så rädd för. Boston är alltid Boston och kommer att vara solida, Pittsburgh känns lite mer osäkert men har man Crosby och Malkin kommer man alltid att vara farliga, och Montreal kan mycket väl bli ett svårt hot i år igen. Rangers har knappast blivit bättre, Philiadelphia känns fortfarande osäkert, Columbus känns på gång men har mer att utveckla och Detroit känns stagnerande. Ja, bakifrån av de som tog sig till slutspel ifjol känns inte hotet överhängande.

Tampa har helt klart potentialen att vinna hela Eastern Conference om man väl får allting att stämma, och har nu också ett lag som ska kunna ta sig långt i slutspel. I vanlig ordning är det svårt att veta vad som väl kan hända där, inte många hade väl tänkt sig att Bolts skulle ta sig till en uddamålsseger från Stanley Cup-final redan 11-12, men längre ifrån var man faktiskt inte då. Konkurrensen i Western Conference känns betydligt tuffare, och skulle nu Tampa ta sig hela vägen till final så är det ingen enkel match, men det finns goda skäl för alla blixtälskare att verkligen se fram emot denna säsong.

Målvakter:

På målvaktssidan känns det helt plötsligt riktigt hoppfullt för Lightnings del, organisationen bjuder på ordentlig bredd längst bak, efter många dystra år. Det börjar såklart med suveräne Ben Bishop, vars fjolårssäsong inte kan beskrivas på annat sätt än fenomenal, då han såg till att etablera sig som en av ligans främsta puckstoppare med 37 segrar och imponerande (i alla fall för en målvakt i Tampa) 92.4% räddningar samt 2.23 insläppta mål per match, siffror som är natt och dag med vad hans jämlikar presterat tidigare i år för Tampa. Det belönade sig också med en nominering till Vezina Trophy, något som också medförde en välförtjänt kontraktsförlängning, om än bara på ytterligare två år, som höjer hans cap hit från årets $2.3 miljoner till $5.95 miljoner från säsongen 15-16. Om den storväxte keeperns armbågsskada är helt läkt fram till säsongsstart verkar fortfarande litegranna osäkert, och väl frisk är väl så frågan om han kan prestera på samma höga nivå igen. One-hit wonders har hänt förut i NHL, och han har ju inte direkt någon lång karriär att falla tillbaka på, med bara ytterligare 45 matchers erfarenhet utöver de han spelade ifjol. Men förhoppningen och förväntan är förstås att han åter igen ska kunna göra att Lightning inte måste göra fem mål för att vinna en match...

Bakom Bishop är det den 39-årige veteranen Evgeni Nabokov som ska stå för lite mer stabilitet än vad svenske Lindbäck kunde frambringa ifjol. Nabby må som sagt ha sett sina bästa dar, och stoppade ifjol 90.5% av alla skott och snittade på 2.74 insläppta per match för NY Islanders. Den reflexsnabbe ryssen kommer säkerligen få sina chanser att visa sin snabba plockhandske, inte minst om man framåt slutspel ser ut att placera sig bra och kunna vila Bishop lite extra. Hans NHL-rutin lär säkerligen också vara nyttig när det kommer till att utbilda Bishop, och ger laget en annorlunda situation än ifjol, då Nabokov nu helt uttalat är backup, jämfört med ifjol då Bishop/Lindbäck ansågs vara 1 A/B.

Att man valde just en rysk backup kanske det finns fler skäl till också. I bakgrunden har Tampa nämligen något riktigt stort på gång, nämligen ett av världens främsta målvaktslöften från just Ryssland. Blott 20-årige Andrei Vasilevskiy tar i år steget över Atlanten och lämnar KHL för AHL och Syracuse Crunch. Ifjol spelade han 28 grundseriematcher för Salavat Yulaev Ufa med imponerande 2.21 och 92.3 i statistikkolumnen, och gjorde det till och med ännu bättre väl framme i slutspelet 1.99 och 93.4%. Siffror som såg till att han tog hem ligans pris för bästa rookie. Han hann även med att representera ryssarna i JVM (6 matcher, 1.83/93.3%) och i två VM-matcher (0.5/98.5%). Det ska bli otroligt intressant att se hur fort den store och atletiske målvakten kan lära sig det nordamerikanska spelet, och frågan är väl om inte chansen till NHL-spel kommer redan i år om en skada skulle inträffa.

Vasilevskiy är dock inte ensam om att vara lovande, med sig i Crunch har han Kristers Gudlevskis, som startade en NHL-match i grundserien ifjol, och hoppade in i två av slutspelsmatcherna mot Montreal Canadiens, där han i svåra situationer gjorde det riktigt bra. Jag var nog inte ensam om att tycka att han skulle fått en större chans redan då. Även om han visade glimtar av kapacitet att prestera på NHL-nivå så mår den lettiske målvakten nog väldigt bra av att fortsatt få mer förtroende i AHL och vänja sig vid det nordamerikanska spelet, han gjorde ju trots allt bara sin första säsong i Nordamerika ifjol.

Backar:

Victor Hedman har ända sedan han draftades som 2:a totalt 2009 haft stora förväntningar på sig, och har sakta men säkert utvecklats till att bli en komplett back. Ifjol exploderade hans utveckling och han tog det där sista klivet upp på riktigt hög nivå, när även poängen började trilla in i jämn takt. På 75 matcher skrapade han ihop inte mindre än 13 mål och 42 assist, mer än en fördubbling av hans tidigare bästa poängtotal i karriären. Hedmans skickliga skridskoåkning och storlek kom nu verkligen till sin rätt, även om det känns som det finns ytterligare att hämta såväl framåt som bakåt. Vart ska den här utveckligen ta honom i år egentligen? Norris Trophy-kandidat?

Sommarens två stora nyförvärv på backsidan är som sagt Anton Strålman och Jason Garrison. Två NHL-veteraner som kommer att ge ökad bredd till laget, men som kvalitativt nog lär gå in bland de två första backparen. Bägge två har potentialen att sno åt sig speltid i powerplay, Strålman är inte direkt någon fysisk spelare, men har ändå lyckats bli en komplett back efter många års slit som via en mer osäker tillvaro i Toronto och Columbus till slut renderade i en gjuten position i Rangers försvar, där han framförallt ifjol glänste. Med sin offensiva kapacitet var förväntan nog att Strålle skulle kunna göra riktigt mycket poäng om han väl fick chansen, nu är personbästa fortsatt blott 34, kanske kan han slå den siffran om han väl får en ordentlig chans i numerärt överläge. Garrison är nog mest känd för sitt stenhårda slagskott, men är en bra allroundback som kan logga minuter i alla typer av spellägen.

Matt Carle som var sommaren 2012:s stora free agent-värvning har väl inte riktigt tagit för sig som man hade hoppats på, hans första säsong i laget blev sisådär, även om han framförallt under andra halvan av den gångna säsongen ändå blev allt bättre. Med bra rörlighet och spelskicklighet finns alla möjligheter i världen att han fortsätter utvecklas och kan bli den där riktiga toppbacken som laget hoppades på, även om det kanske inte behövs lika mycket nu när Victor Hedman verkar nå dit så snabbt. Även i Carles fall så är inte det fysiska spelet det man märker mest, men raka motsatsen gäller då tjeckiske Radko Gudas, som bokstavligen tacklade sig in i NHL ifjol. Som rookie gjorde han sig ett namn som en av ligans flitigaste tacklare, och hans fysiska närvaro behövs i ett försvar som annars är mer spelskickligt än tungt, inte minst när man går upp mot lag som Boston. Även veteranen Eric Brewer gör en del nytta, fastän det känns väldigt bra att han numera lär få tillbringa den mesta tiden i tredje backpar, han är väl varken den snabbaste eller spelskickligaste backen, slarvar en del ibland, men bidrar ändå med rutin och ledarskap. Brewer är för övrigt bara 35 matcher från att ha gjort 1000 totalt i sin karriär.

På tillväxt bakom dessa sex, som känns ganska gjutna i sina roller, står bland annat Mark Barberio, den så offensivt skicklige backen som gjort det riktigt bra på AHL-nivå, och ifjol fick sin NHL-chans. Det blev dock inte mer än 10 poäng på 49 matcher, och visst är en förklaring att speltiden blev därefter, men 24-åringen behöver även bygga på sig lite muskler för att klara av ligan bättre. Tjeckiske bjässen Andrej Sustr har också potential med bra rörlighet och passningsspel, men känns väldigt tunn sin storlek till trots. Även han behöver bygga på sig framöver, lär få starta säsongen i AHL, men en av de som snabbast kommer upp för att få speltid vid skador. Sommarens försterundesval, den offensivt skicklige Anthony DeAngelo har gjort bra ifrån sig nu på training camp, men kommer säkerligen att få fortsätta utbildas på annat håll innan det är dags för NHL, ett namn värt att hålla koll på i alla fall. Tuffingen Luke Witkowski kan mycket väl komma att få lite speltid, även han har gjort ett bra training camp och har överlevt länge, bidrar likt Gudas med ett betydligt mer fysiskt paket som kan vara nyttigt för uppställningen att kunna kasta ut.

Forwards:

Offensivt sett så har Lightning under flera år tillhört de allra målgladaste lagen, och det finns goda skäl till att tro att det kommer att fortsätta så, även om man nu tappat klubbens främsta poängmakare genom tiderna i Martin St Louis. Först och främst handlar det ju om Steven Stamkos såklart, som nu bara har 64 poäng kvar till att passera Brad Richards som klubbens tredje bästa poängmakare i historien, en notering vi alltså lär få se honom passera om han håller sig hel. En Stamkos i toppslag är god för 50+ mål och 100+ poäng, och när han nu också bär C:et på sitt bröst råder det verkligen inget tvivel om vems lag det här är nu. Med #26 försvann också det sista spåret av Stanley Cup-segern 2004 i truppen, och nu kan man börja blicka framåt mot en ny inristning i pokalen.

En annan av lagets offensiva ledare kommer Ryan Callahan att vara, även om det i hans fall mer handlar om mer än bara poäng. Kombinationen mål, assist, slit, tacklingar och defensiv skicklighet gör Cally till en otroligt nyttig spelare som man verkligen behöver, även om vissa förstås ifrågasätter om man ska behöva betala så mycket (cap hit på $5.8 miljoner) för den typen av spelare. Hade inte Tampa gjort det hade någon annan i alla fall. Amerikanen som kom från Rangers i utbyte mot MSL med ett utgående kontrakt valde alltså att förlänga, och blir klubben trogen i sex år framöver. Han visade upp glimtar av vad vi kan förvänta oss under den gångna våren, men det finns mycket mer att hämta, och väl varm i kläderna känns det som ett perfekt komplement i dagens lag. En potentiell förstakedja kan så avrundas med tjeckiske löftet Ondrej Palat - han som gick och blev min personliga favorit ifjol. 23-åringen slog igenom med dunder och brak och var en hårsmån att vinna Calder Trophy. 59 poäng räckte inte poängmässigt till för att klå MacKinnon, men Palats spel känns betydligt mer allround. Drömmarna styr mot något i stil med Henrik Zetterberg, kan utvecklingen leda dit så blir nog många väldigt glada. Men nu väntar den klassiskt svåra sophomore-säsongen då... En annan andraårsspelare är Tyler Johnson, som storleksmässigt fyller skridskorna efter St. Louis. Liten, snabb och spelskicklig gjorde även han en väldigt imponerande första säsong på NHL-nivå, och noterades för totalt 50 poäng. Inte bara storleken påminner om St. Louis förresten, även Johnson gick odraftad och anslöt till Tampa via spel i först WHL och sedan AHL.

Jonathan Drouin ska det som sagt bli otroligt spännande att få se på NHL-nivå i år. För där kommer han att lira, GM Steve Yzerman kan inte låta en sådan talang stå på tillväxt ytterligare ett år, med St. Louis borta öppnar ju sig den typen av plats som behövs för en sådan offensiv spelare, alltså bland topp-6. Drouin är otroligt spelskicklig med fantastiska händer och ser spelet väldigt bra. Hans 79 assist på 46 matcher är ett gott tecken på det. Skottet är väl inte lika märkvärdigt, men räckte ändå för 29 mål, men helt klart har han sina främsta förtjänster som playmaker. Hur nu Coach Cooper väljer att utnyttja Drouin återstår att se, ifjol fick han direktiv om att träna som center i juniorlaget, något han löste på ett väldigt bra sätt och såg till att bli en duglig tekare också. Oturligt nog åkte han på en skada här tidigt under training camp, och kanske är det just den biten som blir det stora frågetecknet, håller hans fysik?

Brett Connolly är en annan talang som mycket väl kan komma att slå igenom i år. Efter att ha smakat på NHL-spel ordentligt redan för ett par säsonger sedan har han trots bra training camps inte återtagit en fast plats i truppen, mycket förstås beroende på den otroliga konkurrens och bredd som funnits bland talangerna i laget, men delvis även p.g.a. de skadeproblem som hittills gäckat honom under karriären. Redan när han draftades var det ett problem, men en risk man såg sig beredd att ta med den potential som fanns. Vissa har jämfört honom med Patrick Marleu, och fullt utvecklad ska Tampa kunna ha en kompetent topp-6 spelare som kan göra mål i bra många år. Ifjol hade han skapliga 57 poäng på 66 matcher i AHL.

En av den gångna säsongens positiva överraskningar som ju faktiskt fyllde den där rollen som forne kapten Lecavalier lämnade efter sig var finske Valtteri Filppula. Skolad i Yzermans gamla Detroit som en skicklig tvåvägsspelare kom han in och var inte långt ifrån att sätta nytt personbästa för poäng i karriären, men slutade till sist på 25 mål och 33 assist. Ja, att fylla Lecavaliers historiska plats kanske han inte gjorde, men spelmässigt sätt måste man ju ändå säga (även om det tar emot som en otroligt stor fanatiker av #4) att det var helt rätt beslut av organisationen att köpa ut ett dyrt kontrakt och ersätta med ett bättre som dessutom levererade mer.

Två av sommarens mindre spexiga värvningar är veteranerna Brian Boyle och Brenden Morrow, som dock inte på något sätt gör det till något dumt. Snarare är det så att det är precis vad man behöver, komplettera den ungdomliga invasionen med några som har sett och vart med om hur det går till i NHL. Två spelare som kommer att göra nytta bland bottom-6, Boyle var ju tidigare en någorlunda målskytt (gjorde 21 10-11), men har nu mot slutets renodlats till mer av en defensiv specialist. Intrycket man har av Morrow är ju mest gammal och skadad, så det ska bli intressant att se vad man kan få ut av honom, mer än hans ledaregenskaper. Ifjol blev det 25 poäng på 71 matcher för Blues.

Att rabbla spelare som via farmarlaget tagit sig upp till Lightning kan man göra ganska länge. Nikita Kucherov fick en hel del chanser ifjol, totalt blev det 52 matcher och 18 poäng, och har potentialen att bli något stort. Bra skott, snabba handleder och otroligt kreativ, men är väl lite rysk och kan bli lite självisk, och har också något av ett rykte som filmare. Bör bli än mer ordinarie i lineupen i år. Alex Killorn är en annan som känns gjuten i truppen efter ett starkt fjolår. En skicklig skridskoåkare som på vägen till NHL tog en universitetsexamen på Harvard, så han kan mer än att bara spela hockey. 42 poäng ifjol, kan mycket väl passera 50 i år. Tjeckiske Richard Panik var också en av de som fick en hel del matcher ifjol, 50 totalt, med 13 assist som resultat. Offensivt skicklig och kompetent med händerna, men får väl svårt att slå in sig bland toppskiktet i laget, och ser mer ut som en komplementsspelare för de sista två kedjorna. J.T. Brown tävlar också om att ta en av de där sista platserna, ifjol gjorde han ju faktiskt 63 matcher och 19 poäng. Snabb och ettrig forward som spelar större än sin storlek.

På ytterligare tillväxt finns bl.a. Vladislav Namestnikov, en rysk hårt arbetande forward som är orädd i sitt spel och gillar att gå andra på nerverna, men som även kan bidra offensivt. Lite skadeproblem har hållt utvecklingen tillbaka dock, men gjorde i alla fall sina fyra första NHL-framträdanden under fjolåret. Energiske Cedric Paquette fick hoppa in ifjol i slutspelet och gjorde några skapliga framträdanden, han är en av dom som står närmst på tur att kliva upp. 23-årige Jonathan Audy-Marchessault har gjort lite väsen av sig under training camp, bra med klubban och en god playmaker, men som behöver bygga vidare på sitt allroundspel. Potentiell NHL-debut i år också dock. Mike Blunden anslöt som free agent från Montreal Canadiens i sommar, riktigt var han får plats återstår att se, men det troligaste är att han börjar i AHL. Han har dock gjort 51 matcher på NHL-nivå de senaste tre säsongerna.

Nyckelspelare:

Ben Bishop, Steven Stamkos, Victor Hedman

Nyförvärv:
Anton Strålman - från NY Rangers - free agent
Brendan Morrow - från St. Louis - free agent
Brian Boyle - från NY Rangers - free agent
Mike Blunden - från Montreal- free agent
Jason Garrison - från Vancouver - trade
Matt Corrente - från Carolina - free agent

Förluster:
Ryan Malone - Utköpt, till NY Rangers - free agent
Teddy Purcell - till Edmonton - trade
Nate Thompson - till Anaheim - trade
BJ Crombeen - till Arizona - trade
Mike Kostka - till NY Rangers - free agent
Keith Aulie - till Edmonton - free agent
Anders Lindbäck - till Dallas - free agent
Tom Pyatt - till Genéve-Servette - free agent
Pierre-Cedric Labrie - till Chicago - free agent
Cedrick Desjardins - till NY Rangers - free agent

Svenskar:
Victor Hedman, Anton Strålman

Coach:
Jon Cooper

Preliminär laguppställning:
Ondrej Palat - Steven Stamkos - Ryan Callahan
Jonathan Drouin - Valtteri Filppula - Brett Connolly
Alex Killorn - Tyler Johnson - Nikita Kucherov
Brenden Morrow - Brian Boyle - Richard Panik

Victor Hedman - Anton Strålman
Jason Garrison - Matt Carle
Radko Gudas - Eric Brewer

Ben Bishop - Evgeni Nabakov

Andra notabla spelare: Andrei Vasilevskiy, Kristers Gudlevskis, Mark Barberio, Andrej Sustr, J.T. Brown, Vladislav Namestnikov, Cedric Paquette, Jonathan Audy-Marchessault, Mike Blunden

---

Bästa nyförvärvet: Anton Strålman

Om det var något område som behövde ses över lite extra var det helt klart defensiven, och med en något begränsad skara free agent-backar får ändå Anton Strålman ses som det kanske vettigaste alternativet, sett till kvalité/pengar. Med svensken får man en stabil tvåvägsspelare med offensiv uppsida, färsk slutspelsrutin och en som kan gå in och spela 20+ minuter. Precis vad som behövdes helt enkelt.

Värsta förlusten: Teddy Purcell

Ser man igenom listan över förlorade spelare är det egentligen ganska svårt att peka ut någon som kommer att saknas särskilt mycket. I det lag Lightning kan ställa på banan idag hade nog nästan ingen av dessa platsat, bortsett från Teddy Purcell då kanske, och därav faller valet på honom. Eller ja, en Teddy Purcell i form vill säga. Hans 42 poäng ifjol var något av en besvikelse (med tanke på framgångarna två säsonger tidigare), och med all ungdom på ingång var det nog ett ganska enkelt val för Yzerman trots allt när Purcell var den som blev tvungen att röra på sig för att ge plats.

Årets poängkung: Steven Stamkos

Förutsatt att Stamkos kommer att kunna hålla sig skadefri så råder det inget tvivel om att han är den allra mest självklara spelare att toppa den interna poängligan. Trots att han missade hälften av alla matcher ifjol var han ändå bara knappt 20 poäng från den interna titeln, och får han vara frisk är han god för 100+ poäng, en kapacitet som inte finns hos någon annan i laget just nu.

Årets nykomling: Jonathan Drouin

Drouin var med i racet om titeln redan ifjol, men fick ju lite överraskande stanna i juniorligan ytterligare ett år. En sur skada håller honom borta från träningslägret och potentiellt även inledningen av säsongen, och Lightning må förvisso ha andra spännande ynglingar på intåg, men Drouin är en gjuten kandidat i denna kategori, inte bara inom Lightning, utan som Calder Trophy-favorit i hela ligan totalt.

Årets genombrott: Brett Connolly

Himmel eller pannkaka? Ja, det börjar sannerligen bli dags för 2010:e års 6:e val att kliva fram i rampljuset ordentligt. Efter att ha varit bästa spelare på träningslägret ifjol blev det trots allt bara 11 matcher för Lightning. Året innan det bara 5, fastän han under 11-12 spelade hela 68 matcher. Efter ett nästan fullt år i AHL med mycket speltid i avgörande lägen och 57 poäng på 66 matcher ska Connolly vara mogen att äntligen ta nästa steg, och ligger bra till för sitt riktiga genombrott på NHL-nivå nu.

###