Säsong, över
Good evening, good night, game over.
Det är trist att man tillåter sig bli utmanövrerade, utcoachade och stundtals faktiskt ganska utspelade. Och när det kommer ner till det sista så finns det inte där.
Powerplay torkar ut fullständigt och visar en slående ovilja att anpassa sig efter Floridas höga press. Det är inte bara att man knappt gör mål, det är att man inte ens är nära de gångerna man inte petar in en.
Det är inte att Andrei Vasilevskiy inte är bra, det är bara att Sergei Bobrovsky är bättre. Framförallt när det verkligen behövs, när en räddning kan svänga en matchbild. Då har Bobrovsky verkligen klivit fram, på ett helt annat sätt än den stora katten på andra sidan.
Det är, som det varit under stora delar av säsongen, en känsla av ambivalens som hänger över den här serien. För matchserien har varit helt jämn, spelmässigt och resultatmässigt. Men ändå känns resultatet helt självklart.
Florida är inget skämt, de är ett genuint skitbra hockeylag som spelat sina kort närmast perfekt genom hela serien. De har på samma sätt som alltid frustrerat, men samtidigt visat en imponerande mognad och förmåga att välja sina lägen som de tidigare saknat. Det gör skillnaden, de gör mot Tampa det Tampa tidigare gjort mot andra lag. Det är bara att lyfta på hatten, jag ville inte möta dem, just för att jag befarade just detta. Florida Panthers var det enda laget i ligan som man inte någon gång under säsongen lyckades få grepp om.
Det finns en hel lista med besvikelser att dra, men vad hjälper det? Det är inte att de inte försökte, det handlade mer om vad de på andra sidan gjorde. Det var stängt, knöligt och jobbigt att få någon som helst luft. Åt det faktumet finns inget annat att göra än att lyfta på hatten.
Vad som väntar framgent vet nog alla. Och nu är inte läget att börja sia om det. Jag har min tanke klar, och kommer att vädra den tids nog, men inte här och inte nu.
Nu är det bara läge att blicka tillbaka på en säsong som inte varit som man vant sig vid, men kanske är en hint av vad framtiden har i sitt sköte. Tiden som stormakt och contender är över. Eller kanske snarare så krävs ett matigt arbete under sommaren för att återupprätta en gnutta av det som varit. Om det ens är praktiskt genomförbart.
Jag vet inte, vad som försiggår i huvudet på Julien BriseBois vet bara han själv. Men skulle bli mäkta förvånad om han inte redan har bilden relativt klar för sig. Men min känsla är att man inte signar fyra stycken åttaårskontrakt över två somrar för att riva ner och bygga om. Man tror fortfarande på detta, och har fått fina svar från den drös med rookies som har fått chansen att lira NHL-hockey under säsongen. Det må inte finnas topptalang, men talang finns, talang som fyller en funktion i ett lag där topprollerna redan är tillsatta.
Det kanske bara är jag som är dum, vilket bekräftas genom att jag högst frivilligt väljer att inte sova ordentligt under sju månader om året. Men det kommer alltid att finnas olika saker att se fram emot med varje enskild säsong, man måste bara låta sommarens arbete sätta narrativet. Och ett narrativ kommer att sättas, vare sig man gillar det eller inte.
Sen sitter man där, när pucken släpps i oktober igen, och tror. Tror på spelarna, tror på planen och tror på att allt sammantaget kan ta det hela vägen, ända tills motsatsen är bevisad.
Denna säsongen blev inte som man hoppats, men nog som man trott. Det är tungt och trist, men jag kommer nog aldrig känna någon bitterhet mot denna gruppen spelare.
Det finns liksom ingen anledning.
Så jag är nog dum när allt kommer omkring, men skulle heller inte vilja ha det på något annat sätt.
